Det porlar i bäckarna igen och jag blir blöt om fötterna när jag går över surhålen. Det känns i hela kroppen att en annan balans råder i skog och mark och det är nästan så man kan låtsas att den nederbördsfattiga försommaren inte ens har existerat.
Ända tills det är dags att skörda gräs. Då märks det tydligt att den här säsongen har inte varit som den brukar. Bristen på nederbörd är en orsak, den kalla våren en annan. Det i kombination med den isiga vinter som vi lämnar bakom oss, där dagar med hällregn blandades med dagar med minusgrader, så är det egentligen inte så mycket att orda om. Det är vad det är.
Vad vi däremot borde orda mycket om, är vad vi själva gör i vårt brukande för att perioder av bristande nederbörd inte ska utlösa panik.
Nu menar jag inte ingenjörsmässiga lösningar i form av bevattning, utan nu menar jag att arbeta på ett sätt som gör att markerna inte är superkänsliga för perioder utan nederbörd. Eller för den delen; perioder av mycket nederbörd, för det kommer troligen också komma. Vi kan inte bestämma över vädret, men vi kan ta beslut och forma våra förutsättningar på ett sätt som gör oss mindre sårbara för vädrets skiftningar. Och eftersom det är framställandet av mat vi pratar om, alltså sånt som både du, jag och varenda politiker och unge behöver för att överhuvudtaget kunna leva, så tänker jag att det borde ganska viktigt att prata om?
Äh, nu förstorar du upp det där, det finns ju alltid mat på hyllan i butiken. Kan inte svenska bönder leverera så kan nån från Spanien eller Brasilien det. Oftast mycket billigare dessutom.
Så kan man uppleva det, och det är så som den upplevda sanningen har sett ut under det senaste decenniet. Men det händer saker i världen, på flera plan, men vi ska inte fördjupa oss i det nu. Vi ska heller inte fördjupa oss varför det ibland upplevs som billigare att köpa långväga transporterad mat istället för att köpa närproducerad – det får bli en annan dag.
Men jag vill att vi pratar om hur vi ska säkra mat på våra bord, trots de utmaningar som tornar upp sig framför oss, likt mörka moln på en så tidigare klarblå himmel. För Sveriges matförsörjning är skör, på ett väldigt förrädiskt sätt. Med de ständigt välfyllda hyllorna i affären, och en levnadsstandard som innefattar husrenovering i identitetsstärkande syfte, utlandssemestrar och konsumtion för att unna sig – så känns tanken på nationell svält ganska långt bort, för att inte säga obefintlig. Men vågar man stanna med blicken, vilket jag kan förstå om man inte vågar, så ser man snart vilken tunn is vi dansar runt på. I en allt mer orolig värld, så vill jag inte kalla det modigt att fortsätta den dansen – det är dumdristigt och ren idioti. Vi lever ständigt ett par veckor från nationell svält, och det krävs inte mycket för att vi ska hamna i den situationen. Stängda gränser. Ett politiskt spel. Ovilja att exportera till Sverige. Strömavbrott.
Äh, nu överdriver du, skulle det vara så illa så skulle våra politiker ändra på saken – eller hur?
Politikerna är fast i sitt egna nät av pengar, makt och längtan att få sin vilja igenom – vare sig de vill det eller inte. Ska det hända något så behöver vi själva axla ansvaret över vår matförsörjning. Som om det någonsin varit någons annans ansvar? Den dagen importen stryps av bränslebrist, en ny pandemi eller ett politiskt spel – så kommer det bli tydligt att ingen politiker kan trolla fram näringsrik mat ur tomma intet, oavsett hur mycket du förväntat dig att det var deras ansvar. Som ett upprört barn kan du skrika, gråta, hota och muta med alla miljoner du har på fickan – det hjälper inte. Finns det inte mat, så finns det inte mat. Och den kräver både tid, kunskap och arbete för att få fram, så låt oss börja med de investeringarna redan nu. Ju förr, desto bättre.
Så hur kan du aktivt bidra till att din mage är mätt även nästa år? Vad kan du göra för att upplevelsen av svältår ska skjutas ytterligare på framtiden? Kanske en jobbig fråga en måndag i juli, men väl värt att fundera på.
Kära Stina! Är det allt rent kött och egenproducerade grönsaker som gör dig så klartänkt och klok? Det skulle finnas fler som du❤️❤️❤️
Så himla tänkvärt. Bara så bra skrivet.
Tack Stina, för att du i ord klär den oro som säkert många känner, men också många blundar för. Ni drar verkligen ert” strå till stacken”, i ord OCH i handling vilket kan komma att smitta av sig, i större eller mindre skala !
Vi måste tänka klokt och hållbart på riktigt nu.
👏💗
Så klokt och tänkvärt. Stort att hantera. Inser ju att mina små pallkragar på radhustomten, där jag försöker lära mig odla, inte förslår så långt i det här perspektivet.
Dina pallkragar är viktiga, och viljan att lära sig. När kunskapen om hur vi odlar/föder upp djur försvinner eller blir en kunskap för bara några få – då är vi riktigt illa ute. så odla i dina pallkragar och känn stolthet över att de gör en skillnad!
Nr 1 värna småskaliga jordbruk
Nr 2 värna extra om lantraserna. Dom har hjälpt oss överleva många kriser i det förgångna
Nr 3 lär er vilka växter i naturen som är ätbara även för oss och lagra inför vintern
Nr 4 be era gamla att berätta hur dom överlevde förr spela in, skriv ner för snart är kunskapen borta
Nr 5 sätt nyponros överallt, körsbärsträd, äppelträd rabarber. Så grönkål den står även på vintern. Odla rovor, potatis allt du kan odla själv hjälper.
Nr 6 lär er att torka växter , kött, fisk
Lär er att konservera mat.
Se till att ha ett litet lager av salt, socker, mjöl m.m
Plocka bär i skogen, gör egen saft eller sylt.
Plocka svamp och torka till vintern
Se till att lagra upp varma kläder, strumpor och skor
Varma filtar och täcken. Blir det strömavbrott så har ni kläder att dra på er.
Köp hem fotogen värmare eller gasolvärmare. Då kan ni överleva i ett rum vid kris.
Ja det finns hur mycket som helst vi kan göra. Kunde vi överleva förr både fattigdom och torka, missväxt m.m så kan vi nu
Men låt er inte luras att tro att våra politiker eller myndigheter skall komma till vår hjälp vid kris. Snälla nån Se vad det är för människor som arbetar på våra myndigheter! Det är oftast unga tjejer eller män som inte vågar opponera sig mot dom idiotiska beslut som fattas på grund av oerfarna flickor. Inget illa om kvinnor men flickor kring 20 år har faktiskt ingen livserfarenhet. Dom vet ingenting om våra vedermödor bakåt i tiden. Hur vi överlevde är snart bortglömt men än finns vi några stycken.
Våra gamla förstår det du skriver, vi som är födda fram till på 50-talet. Mina älskade pojkar 87a och 84a fick mat från affären. Men tack och lov uppvuxna på kött från jakt och potatis och grönsaker morfar f 18. Den generationen som lärde sig hur viktigt det var att vara självförsörjande. I byn jag växte upp fanns det 3 mjölkproducerande bondgårdar, i dag ingen. Mjölk åker runt i landet, vi går inte med krukan till bondgården och hämtar mjölk. Min far som kronojägare fick i sin utbildning lära sig om husdjurs skötsel. Det var viktigt som skogsarbetare att ha en häst för arbete i skogen, men också att kunna använda i kris, på torpet fanns ko höns och ev andra djur för slakt, behövde mannen ge sig av kunde familjen klara sig. Som barn på 50 talet följde jag ofta far innan jag började skolan, tillsynen av hästförarna låg far varmt om hjärtat. Boxertraktorer var ok, men för honom att se Timberjack och SMV 21 våldföra sig i skogen gjorde honom ledsen. Ja man undrar ibland nu när torpen står förfallna. Viktigt med bra regelverk för att gynna allt lokalt, allt från potatis, kött, bröd, honung, öl vin kanske sprit, småskalighet för att göra oss oberoende av långa leveranser tillsatsämnen och vanvård av djur. Tack Stina för ditt inlägg.