Augusti, 2022

Kära Blogg,

Du har blivit högst åsidosatt den senaste månaderna. Det händer varje år vid den här tiden och jag kan bara konstatera att sommaren inte är en tid för att försjunka i texter framför datorskärmen.

På ett sätt är det tråkigt att det blir så, att jag inte skriver och uppdaterar, då sommaren är full av händelser och upplevelser att berätta om. Å andra sidan så är det kanske precis de historierna som ska sparas till det mörka november, när den evighetslånga vintern ligger framför oss och vi klaffsar runt i lera, kyla och mörker.

Kanske är det då jag ska fylla dig med historien om tjurens entré hos korna, om växtföljden som uppstår när naturen själv får välja, om halta kalvar och sommarkollot som kom av sig. För att inte tala om alla de tankar som fyller huvudet efter att jag serverat filbunke på gammelgården, betraktat korna i gröngräset med ett nybrutet kalhygge i bakgrunden, skurit loss en råbock från fårnätet eller när vi hittade flertalet golfbollar i kohagen – uppe på dygnsfärska komockor.

Men nu tänker jag mycket på den vinter som vi går tillmötes, och jag gör det med en skavande klump i maggropen. Samtidigt vet jag, att om framtiden vet vi inget, men det känns extra viktigt att fylla glasburkarna i skafferiet med givmilda augustis alla ätbara läckerheter. Och det är vad jag sysslar med, dagar som dessa, när vardagens intågande kramar de sista dropparna ur sommaren.

Till veckan börjar skolan igen, liksom olika aktiviteter för både stora och små. Veckorna blir återigen formade efter veckodagar och klockslag, i någon form av rutsystem som vid första anblicken kan uppfattas som tråkigt och förutsägbart, men som ger mig kraft och lugn. Och förhoppningsvis kan jag i det rutsystemet göra plats för att skriva. Det är min intention och ambition, men du vet hur det är – livet är det som händer medan vi planerat för annat.