Författare: SlaktarStina (Sida 9 av 56)

Sagan om hur SlaktarStina fick sin ko

9 december, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. ”Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. ” Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled…..jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.

December.

30 november, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

December. Förr i tiden så presenterade jag en adventskalender här med massa olika paketrim. Men inte nu längre. Tider förändras. Och ni läsare får ursäkta, men jag lägger hellre ner den tiden på en kalender åt barnen. Skogstomten har nämligen massa filurt för sig under december månad, vilket de små barnen snart kommer att bli varse om. Och skogstomten ger blanka sjutton i mammors, pappors och andra urtråkiga vuxnas påhitt om hur allting ska vara…..

Och helt plötsligt insåg jag att detta är ju ett ypperligt upplägg för en saga. Sagan om skogstomten. Kanske kan december bli en ganska bra månad ändå….

Hej mormor, jag har köpt en ko.

23 november, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Hej mormor, någonstans där uppe i himlen.

Idag har jag köpt en ko. Med kalv.

Ja, du läste rätt. Stads-wannabeen med karriärskartan i handen, har krupit ur sina fårakläder och tagit på sig sin rätta kostym. Arbetsbyxor och lappad jacka. Noppig mössa och kängor med trampskydd och stålhätta. Det var ju inte riktigt så här jag var när jag hastade förbi dig däruppe i din lägenhet. När jag bläddrade igenom några skvallertidningar samtidigt som jag tröck i mig en halv sockerkaka. En såndär fet och saftig en, med kokos i. Sån som du slängde ihop på en höft, alltid utan något som helst decilitermått. Och den blev alltid helt perfekt. Nä, det var ingen glesbygdskvinna som besökte dig då. Det var en stadsbrud. Eller åtminstone så nära jag någonsin kommer att komma en stadsbrud. Med låga skor och tunn jacka, trots att det var mitt i vintern. Du gav mig ytterligare ett par raggsockor och sa ”få si nu om di passär”. Det gjorde dom alltid. Men jag hade inga skor att ha dem i.

Nu använder jag dem jämt. Och det grämer mig lite, att jag inte lät dig lära mig hur man stickar en häl. För att nämna något.

Men det är inte därför jag skriver till dig, mormor. Det är ju det här med korna. Och jag tänkte, om du kanske kan vara med mig lite, nu så här i början. När jag känner mig lite nervig och osäker. Liksom överföra lite kunskap i min händer. Så att jag bara känner hur jag ska göra. Så att jag kan bli en sån där bastant bondmora med sann levnadskunskap i händerna. Så där som jag tänker mig att du var, en gång i tiden.

Jag skulle bli så glad om du ville hjälpa mig lite med det. Så jag inte framstår som fullständigt inkompetent för den här kossan och kalven som jag nu ansvarar för. Hon heter förresten Bläckie. Och kalven heter Vilda. Ett namn hon själv har förtjänat. Men det, detär en helt annan historia.

Tack på förhand! Många kramar från

Ditt barnbarn Kristina

Ps. Vi kanske kan ta det där med hälen på raggsockorna vid ett senare tillfälle?

Ps.2. Och det där med sockerkakan…. hur gjorde du liksom? vad var hemligheten?

Ett oarbetat inlägg om ett betydelsefullt mail.

16 november, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.

Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.

Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.

Jag kommer delta i novellantologin Över en vårfika, som lanseras i vår av Ariton Förlag. Temat är Det vi inte pratar om. Jag är stolt, glad och tacksam. Oerhört stolt, glad och tacksam.

Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig.

Knas-Katten rapporterar.

8 november, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot ”fångade” möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter – Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten – din hjälte i vintermörkret

Vinter.

6 november, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen värmde höstsolen. Vi arbetade ute på gården i enbart underställ och tunna handskar. Men sen i veckan kom vintern. Onekligen. Snö och ett par minusgrader som ser ut att hålla i sig! Och jag är tacksam över att vi bor en bit upp på berget, för nere i byn låg inte snön lika gnistrande tjock som här uppe.

Det är så vackert när det vita täcket lägger sig över skog och mark. Allt det där nakna, bruna, döda blir liksom förlåtet. Träd och växter får vila, innan det åter är dags att spricka upp i grönskande liv igen.

Och jag känner att snön gör lite samma med mig. Den ger mig ett lugn. Den ger mig vila. Jag gillar vintern. Åtminstone när den ser ut så här.

Catwoman.

2 november, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Tystnad. Barnen som sover och en eld som brunnit ut. Endast lampan lyser bakom gardinen och avslöjar alla de pyttesmå flingor som faller i mörkret utanför. Så som de gjort hela dagen. Och jag vet att jag har ett par timmars snöskottning framför mig. Det blir ett bra motionspass.

Jag skalar långsamt en mandarin vid köksbordet innan jag ger mig ut. Den doftar jul och mina nariga händer blir kladdiga. Svider. Jag hör ett rasslande ljud i den gamla väggen bakom mig. Möss. De jävlarna. Jag tittar menande mot katten som ligger på stolen bredvid. Han möter min blick och gäspar stort. Vänder sen långsamt bort huvudet som om jag inte var där. Som om mössen inte var där. Kattjävel.

Jag beger mig ut. Snön är tung och lika kompakt som tystnaden omkring mig. Jag hugger i. Skyfflar på. Svettas. Pannlampan på mitt huvud skapar en liten bubbla i det stora mörkret omkring mig, när jag rör mig över gårdsplanen. Fram och tillbaka. Skyffel efter skyffel. Det är meditativt och meningsfullt. Tungt.

Jag har nästan skottat klart när ett par svarta ögon ser in i mina. Där i allt det vita. En mus. På en hundradels sekund står det klart för oss båda. Det här är mitt territorium och jag kommer att försvara det. Den sticker. Jag kastar mig efter. Som en målvakt i en OS-final sträcker jag ut varenda centimeter av min kropp när jag far genom luften. Landar i den fuktiga snön. Och fångar den. Med händerna.Våra blickar möts och vi båda vet att den kommer inte uppleva någon mer gryning.

Sen går jag in. Tänder en eld i vedspisen och hänger mina blöta kläder ovanför. Kinderna hettar och mitt hår är ruffsigt. Jag hör barnens djupa andetag och lågornas fladdrande. På stolen vid köksbordet ligger katten kvar. Den har inte rört sig en millimeter. Och ute fortsätter snön att falla.

Lugnet före stormen.

31 oktober, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Imorgon vankas det snöoväder toppat med en klass 2 varning, enligt vädergudarna SMHI. De har svikit förr, så säker kan man ju inte vara. Men ändå, vi har slitit som svin i helgen för att bli klara med vårt senaste infall här på gården, ifall vintern lägger sitt vita täcke över oss imorgon. Och det lönade sig, för vi vi hann klart. Med nöd och näppe.

Men nu har lugnet lagt sig. Gården är städad, vinterdäcken är på och vinterkläderna är hyffsat lokaliserade. Så nu kan vilket oväder som helst svepa in, om det nu känner för det. Och skulle det nu bli så illa att vi blir isolerade här uppe i några dagar, så går det ingen nöd på oss. Vedboden är full, skafferiet likaså och kaffepannan står troget och väntar bredvid vedspisen.

Och det känns skönt att veta, att vi klara oss, även om vi så skulle vara strömlösa och bortkopplade från omvärlden ett par dagar. Här finns allt vad vi behöver. Och det är trygghet. Tak över huvudet, vatten, värme och mark att bruka. Världen kan rasa, vi klarar oss.

Men tar kokkaffet slut, då vette-sjutton…..

Lite förnuft och mycket känsla.

24 oktober, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Just nu består mitt liv av ytterst lite förnuft och väldigt mycket känsla. Magkänsla. Bra magkänsla. Som om kroppen förstår något som min hjärna inte kan lista ut.

Och därav kom det sig som så, att jag hamnade i ett gammalt kapell. Lönnlöven låg glödande på grusplanen utanför och jag hade mina tjockaste koftor på. Raggsockor. Regnet var ljudlöst och himlen grå. Men inne under det höga taket, ljöd röster. Melodiska, lekande. Till en början återhållsamma, trevande. Efter några timmar mer kraftfulla. Ivriga. Rop, sång. Ett kulturarv. En kurs i kulning.

Dagen efter är jag fortfarande lite omtumlad. Omtumlad men fast. Lite chockad över de kraftfulla ljud som kroppen kan frambringa. Fascinerad. Och under regntunga skyar med gödselgaffeln i hand, så kan jag inte låta bli att ropa bortom bergen. Det är läskigt. Men för befriande för att låta bli.

Lite förnuft och mycket känsla. Jag kommer fortsätta öva på att kula. Jag delar ut gratis öronproppar till er som behöver.

Ärtkojans uppgång och förfall

21 oktober, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.

Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.

Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.

Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor!

Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.

Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.