På fredag välkomnar vi ett gäng vetgiriga och tänkande människor från kursen ”Regenerativt lantbruk och Holistic Management” hit till oss i Grangärdebygden, Vi kommer ägna helgen åt att att kolla marker, djur och ekosystemprocesser och hur detta hänger ihop med vad vi gör i Slaktarn´s Gård. Vi kommer också prata en hel del om hur vi tar beslut som ger välmående, styrka och livskraft för både oss själva och de ekosystem som vi alla är beroende av. – jag hoppas på en lärorik och givande helg, full av erfarenhetsutbyte, tankar och kollektiv intelligens.

Men vi ska ju överleva helgen också, och då behöver vi mat. Det känns extra roligt att vi kommer äta mat från råvaror som växt fram i det landskap som vi ska befinna oss i den här helgen.

Och blev du sugen på det sista, så kan jag med stor glädje berätta att Gästis i Grangärde, dagen till ära, serverar fredagslunch med lokal anknytning. Bland annat kött från Slaktarn´s Gård och grönsaker och tillbehör från lokala odlare och aktörer. Therese och hennes gäng gör ett fantastiskt jobb och vi har en del fina samtal om råvaror och mat, som gör mig lika glad varje gång – så missa inte det här tillfället, även om jag hoppas på att det kommer fler i framtiden!

Och för er som blev nyfikna på själva kursen; helgen är en del av en större kurs som drivs via Bäckedals Folkhögskola. Den går på 50% under ett år, är studiemedelsberättigad och är på distans med några fysiska träffar under terminerna, där vi besöker olika regenerativa gårdar. Vill du veta mer eller redan nu vill anmäla intresse inför nästa kursomgång – så klicka dig in på den här länken.

Det känns så roligt att välkomna kursdeltagarna hit till den bygd där vi verkar, och jag blir lite rörd och inte så lite stolt, när jag tänker på alla de krafter som gör det möjligt att anordna det här ute hos oss. Människorna som med engagemang och kärlek ordnar med mat och fika, lokaler, studiebesök, barnpassning och allt annat som krävs för att den här helgen ska bli så bra den kan bli.

Så ser ni nu ett gäng främmande folk som vallas runt ute i markerna i helgen, så vet ni alltså varför och vilka vi är. Och ge oss gärna en vink, en tuta eller ett hej, när ni ändå passerar! Inte för att jag vill att ni ska bekräfta att ni sett oss, utan mer för att jag vill att kursen ska se er – ni som möjliggör allt det vi gör i markerna resten av året. Markägare, ko-spanare, köttkunder, hejarklackar, verktygsutlånare, barnpassare, maskinreparatörer, medhjälpare, koflyttare, koskötare, medmänniskor, fika-bjudare – byfolk helt enkelt! Nu kör vi!

Lördagskväll och vi planerar inför flytt av olika ko-grupper. Imorgon ska ungdomarna gå från Norrbo till Stakheden, och om några veckor är det kor med kalvar som ska vandra längs riksvägen bort till markerna runt kyrkan. Där håller vi som bäst på att sätta upp nya hagar, på marker där det var många decennier sedan någon mule betade.

Man kan tycka att korna borde åka transport, när de behöver förflytta sig längs någon väg, men så vitt jag vet så har korna fyra ben som funkar alldeles utmärkt att gå med. Att dessa ben dessutom drivs av gräset som de själva betat, som växt av solenergin som dagligen strömmar in mot vår jord – gör valet ännu mer självklart.

Och börjar man tänka på det här med transporter, så blir det mycket funderingar som tar vid. Varför skjutsar vi runt på kor när de har ben att gå med? ? Och varför envisas vi med att skjutsa runt på mat över hela världen, när vi har alla förutsättningar att producera den direkt utanför fönstret? Varför ska traktorn köra ut kornas bajs på marken, när korna kan gå ute på marken själva och bajsa?

Uppenbarligen är det någonting jag inte har förstått med det där, men den okunskapen smärtar mig inte.

Så imorgon flyttar vi kor, eller snarare ett gäng kvigor. Jag tycker om att flytta kor, och njuter av känslan att göra det tillsammans med andra, men börjar allt mer sakna en fyrbent arbetskompis i form av en vallhund. Dock är risken, att jag då skulle börja flytta kor ännu mer, liksom lite kors och tvärs, lite nu och då, för att det skulle bli ännu roligare. En risk värd att ta tänker jag.

Och vill du se hur det såg ut i våras när korna gick från Stakheden till ner på byn – så hittar du det ca 3.45 in i det här klippet. En film skapad av eminenta Johannes Graaf, vid Södra Dalarnes TV.

Härom dagen lade jag upp en bild på Instagram från när jag renderade talg – det blev många frågor och funderingar kring både det ena och det andra, så jag tänkte att det är lika bra att ta det som ett inlägg här på bloggen.

Vid varje slakt tar jag reda på en del av det bortputsade fettet från nötkreaturen. Detta skär jag sen i bitar (mindre än det som syns på bilderna – vid det här tillfället var jag lite lat och lärdomen av det blev att det blir bättre när bitarna är mindre). Bitarna lägger jag sen i en ungssäker form och stoppar in i ugnen på strax över 100 grader. Min ugn är lite trött och sliten, så om gradanatalet motsvarar din ugn, har jag ingen aning om.

Hur som helst – fettet står och svettas i ugnen och det som blir flytande häller jag sen upp i glasburkar, lite undan för undan. Jag har ett galler över som jag klämmer fast bitarna med, samtidigt som jag häller direkt ur formen ner i glasburkarna.

Det märks när bitarna i formen inte vill släppa ifrån sig mer fett, och då slutar jag. Bitarna i formen, kan med fördel saltas och låtas stelna – blir som små baconchips men utan allt skit som såna innehåller, samt att du är ganska nöjd efter att ha ätit en par, tre bitar.

Fettet i burkarna är flytande, guldgult och riktigt ordentligt hett – så akta fingrar, lår och allt annat som du inte vill bränna. När fettet svalnat så intar det en fast, ljusgul form och kan med fördel användas i all typ av matlagning.

Rengöring av fettig ungsform görs enklast genom att hälla i lite vatten, låta det bli riktigt hett i ugnen, ta en diskborste och röra om så att allt fett smälter och därefter hälla ut det i hönshinken eller på komposten. Om du gillar att ha stopp i avloppet så kan du hälla ut det där, jag avstår helst.

Vill man ytterligare optimera användandet av fettet, så funkar det finemang som bas i tvål eller återfettning av torr hy – mer naturligt och giftfritt kan det knappast bli (Och vill man inte hålla på och kladda själv så kan jag rekommendera Nobond beauty´s produkter. Inget reklamsamarbete, jag gillar bara vad de gör, och hur de gör det. Tvålen av talg är oslagbar!)

För mig känns det bra att hitta sätt att ta reda på så mycket som möjligt från djuren som vi lägger så mycket tid och omsorg kring. Allt annat känns respektlöst mot djuret, och mot det liv som tagits för att föda andra liv.

Utmaningen ligger i att lära sig hantverket, hur man tar reda på olika delar, och hitta recept som fungerar för familjen. Det är ofta som jag tänker att jag hade velat ha en gammal mormor, eller en rysk landsbygds-gumma eller någon annan kompetent överlevnadskonstnär som kunde guida mig i de här kunskaperna hemma i köket. Men jag lär mig lite undan för undan, hittar små guldkorn av kunskap i min omgivning och gör så gott jag kan. Mer än så kan jag inte göra.

Jaja, sluta dravla nu – i inlägget på Instagram skrev du något om bättre hormonhälsa och välmående till följd av talgen – DET vill ju jag veta mer om!

Det ska du få, men det får bli ett annat inlägg, annars blir det här för långt. Men kortfattat kan jag väl säga att jag har fått ompröva en hel del ”sanningar” och att fettet är mitt nya guld. Eller snarare livselixir?

För ett par veckor sedan så fällde jag tårar i den känslan av sorg som uppstår när man skjutsar iväg djur till slakt.

Nu, ett par veckor senare så fylls jag av vördnad, stolthet, glädje och en sån oerhörd tacksamhet när jag får lämna ut köttet till människorna runtom här i bygden. Alla dessa glada ansikten som möter oss vid utlämningen, alla dessa människor som ska tillaga och äta vårat kött tillsammans med vänner och familj.

Jag lämnar ut lådorna och vet precis vilken familj som får vilket kött. Jag vet precis vilket kött som går till vilken familj. Jag känner varje grässtrå de betat, varje träd de skrubbat sig mot. Samtliga inom cykelavstånd från familjerna vars magar nu ska mättas.

Tanken svindlar lite, och det är lätt att bli rörd, på ett mycket fint sätt. Och när vi sen landat hemma runt det stabila furubordet, trötta och lite slitna, så brukar det alltid ramla in någon meddelande som uttrycker tacksamhet och glädje över att få tagit del av så fint nötkött. Det gör mig så oerhört glad. Så oerhört glad.

Tänk att det var bonde jag skulle behöva bli för att få känna den här meningsfullheten. Livet alltså. Vilka oväntade vägar det tar en.

12.31 är tiden som jag skriver in i transportdokumentet. Tiden då djuren är lastade i transportvagnen och de åker iväg på sin sista färd. Slakteriet är slutdestinationen. Jag skriver med bläck med traktorns stänkskärm som underlägg. Tårarna bränner bakom ögonen, och andningen är kort och hård. Ett utdraget försök att hålla ihop tills alla uppgifter i är ifyllda. Det blir så kladdigt annars, att räcka över en djurägarförsäkran, där bläcket är utspillt med tårar.

Men sen går det inte längre. Tårarna faller när jag kliar dem vid svansroten en sista gång. Kliar bakom öronen och under hakan, eller där de gillar det allra bäst. De är lugna och närvarande. Så där som en välmående ko är, en vacker höstdag i september.

Och jag ser dem i ögonen. Med rak rygg men med ett hjärta tyngt av sorg. Och allt är precis som det ska vara. Med tårar på kinderna och en mun som snörps ihop. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka, finns ingen anledning att inte låta känslorna få välla fram. För vilka människor vore vi annars, om inte dessa känslor fick ta sin plats?

Vi gråter lite ihop, min Millimeterman och jag. Över livet, över döden och alla de där valen man måste göra däremellan. Sen åker han iväg, med traktor och vagn, och djuren som i lugnan ro möter sin sista höstdag.

Mina ögon är rödgråtna och näsan snuvig när det svänger in en bil bredvid hagen. Instinktivt vill jag gömma mig med alla mina känslor som väller över. Men vem blir jag då? Vilket samhälle är det jag bidrar till, om inte dessa känslor ska få finnas? Så jag bestämmer mig för att det är fullt rimligt att vara rödgråten och ledsen när man precis har skickat iväg några djur till slakt. För att det är så jag känner. Och det berättar jag för människorna i bilen. Och de förstår, och blir lite ledsna de med. Och de gula höstlöv faller över bilens tak, och solstrålarna värmer mot min rygg. De åker iväg. Och kvar står jag med ett vattenkar att tömma och stängseltråd att linda ihop. I hagen är det stilla och tyst.

Och jag tänker, att tyngden av döden bärs av dem som ännu lever kvar. Och jag tänker på hur död blir till liv, och liv blir till död. Hur sommarens gräs på markerna omkring, har byggt upp dessa djur. Och hur dessa djur nu ska bygga upp kropparna till människorna som lever här. Livets kretslopp och vi ingår i det, vare sig vi vill eller inte. Och naturen funkar som naturen funkar, vare sig vi vill eller inte.

Ett par veckor senare ska jag lämna ut kött. Och jag kommer göra det med en stolthet, tacksamhet och vördnad. Men just den här stunden behövde jag få gråta. Just den här söndagen i september, när dessa djur mötte sin sista höstdag.

Vi får in väldigt många förfrågningar om kött, så jag tänkte att det är lika bra att vi kör en frågestund på temat köpa kött från Slaktarn´s Gård. Frågestund och bildkavalkad!

Har ni något kött att sälja?

Ja och Nej. Vi säljer kött, men årets leverans är fullbokad, vilket innebär att vi inte har något mer kött att sälja just nu.

Jaha, men när har ni nästa gång då?

Troligtvis är det nästa höst. Så som vi arbetar nu, så skickar vi djur till slakt 1 gång per år och det är på hösten.

Vad bra, kan jag få köpa då?

Det kan jag inte lova, men jag kan skriva upp dig på vår intresselista, så kontaktar jag dig när det finns kött. Första tjing att boka vårt kött har markägare vars mark vi fått förtroendet att förvalta. Därefter går frågan ut till tidigare års köttkunder. Om det finns något kvar efter det, så vänder vi oss till intresselistan.

Jaha, men jag skrev faktiskt upp mig på den där intresselistan för 2 år sedan och har då ännu inte blivit erbjuden något kött. Hmpf.

Jag förstår att det känns trist, men omsättningen på köttkunder är oerhört låg – de flesta vill köpa nästkommande år igen och markägare har som sagt förtur. Eftersom vi ligger på en ganska stadig nivå med antal djur som vi kan skicka på slakt, så har inte det ännu inte blivit så stort utrymme för nya köttkunder.

Det där tror jag inte på. Jag tror du har glömt av mig.

Jag kan mycket väl glömt av dig. Har du haffat mig i kön på ICA, ropat över vägen eller sagt det i förbifarten i ett samtal – då är risken stor att jag har glömt bort det. Har du däremot skickat mig ett meddelande i någon form, typ mail eller sms, då är sannolikheten desto mindre att jag glömt av det. Vill du vara 100% säker på att du står med på intresselistan – skicka ett mail eller sms, och se till att du får en bekräftelse från mig att jag mottagit det.

Jaha, men hur länge ska man behöva vänta då innan du har utrymme för fler köttintressenter?

Markerna vi brukar är i behov av fler djur, så vi gör vad vi kan för att expandera besättningen. Men innan detta resulterar i större mängd kött, så kommer det dröja något år till. Det tar sin lilla tid, av flera olika skäl. Både ekonomiska och mänskliga, men kanske framför allt vår oförmåga att skynda på naturens egen klocka.

Betänk exempelvis detta; i år, 2021, är första året som vi skördar frukterna av de beslut som vi tog 2017, när vi köpte in våra 5 kvigor. Året därpå köpte vi en tjur som fick gå tillsammans med kvigorna och 2019 kom de första kalvarna. Och nu, 2.5 år senare, så är dessa djur redo för slakt.

Så det tar sin lilla tid. Men vi är en bra bit på väg. Till sommaren kommer vi ha mer än dubbelt så många kalvar som skuttar runt i hagarna, och troligtvis kommer det även flytta hit ytterligare några nya nötkreatur innan snön ligger på backen.

Hujjinna-mig – akta så ni inte jobbar ihjäl er!

Vi gör vårt bästa för att hålla balansen, och jag tycker att vi gör det riktigt bra utifrån de förutsättningar vi har. Det är inte alltid lätt, men vi älskar det vi gör och önskar att vi båda kunde ägna oss åt markerna och djuren på heltid, varje dag, året om.

Just nu befinner vi oss i en bryt-period där besättningen blir större, men ännu inte ger tillräckligt med inkomster för att vara vår enda inkomstkälla, vilket såklart är en kritisk period. Men vi har valt att ta oss igenom det, och ta ansvar över att det ska fungera.

Och gör det inte det, att vi går på knäna och helt plötsligt inte vill se en ko mer, så verkar det ju finnas jättemånga frysboxar som längtar efter att bli fyllda med nötkött, så det ska nog ordna sig på något sätt.

Men vår ambition är ju såklart att inte hamna där, utan att tillhandahålla kött till alla er som visar intresse samtidigt som vi får fortsatt förtroende att vitalisera markerna i vår bygd. Och jag vill att ni ska veta det, att vi gör så gott vi kan, med de medel som står oss tillgängliga, för att det ska bli så. Men det tar sin lilla tid. Tills dess – tack för ert intresse för det vi gör, och kom ihåg att vi gör vårt bästa för att ni alla ska kunna ta del av det på tallriken också!

Vissa dagar går på rutin, andra dagar är allt annat än rutin och man får uppleva saker som man aldrig hade föreställt sig och definitivt inte planerat för. Ett sånt dygn har vi i ryggsäcken nu. Och som alltid; denna tacksamhet till människorna i bygden, som engagerar sig i djuren och ringer eller skickar meddelande till mig så fort det är något som verkar knasigt. Ni är tamejfan BÄST!

Gårdagen var höstens stora omgrupperingsdag. Det innebär att vi kör djur lite hit och dit, och resultatet blir lite oroliga flockar eftersom djuren vill göra upp om den nya hierarkin samt att man undrar var kompisen/kon/kalven tog vägen. Rent praktisk så innebär det bråk mellan djuren och en hel del muande.

För bondens del innebär omgruppering en hel del huvudbry för att få till logistiken på bästa sätt, mycket bärande av fållningsgrindar, lite stänk av skvättande koskit och en klump i magen eftersom jag vet att det skapar oro för djuren samt innebär ett par dygns relativt intensivt muande för de omkringboende. Jag har försökt med terapeutiska och pedagogiska samtal med nötkreaturen i syfte att försöka få dem att ändra sitt beteende, men har kommit fram till att jag helt enkelt får dela ut gratis öronproppar till dem som känner sig besvärade.

Själva omgrupperingen gick ändå bra. Det tog hela dagen, och med hungriga magar drog vi hem för att laga middag och utlovad filmkväll med popcorn. Jag hade precis duschat klart när telefonen ringer och personen i andra änden informerar om en kviga med en isolator i ögat. I gruppen som vi INTE har omgrupperat.

Många mer eller mindre slamsiga och bloddränkta bilder hann passera i mitt huvud, medan jag hoppade i arbetskläderna och ungarna hoppade in i bilen. Väl framme kunde jag och Millimetermannen konstaterat att kvigan lyckats med en nästintill perfekt piercing av ögonlocket med en krokliknande isolator. Inga bloddränkta, slamsiga akutskador alltså, men en rätt så olämplig och besvärande piercing. Hur hon har lyckats kan vi bara sia om, men jag hoppas innerligt att det här med ungdomar och olovliga piercingar på fredagskvällarna är en engångsföreteelse.

Piercingen plockades bort utan besvär, och skadan såg ren och fin ut, och ögat verkar ha klarat sig bra. (Det här med att snabb-plugga en halv sjuksköterskeexamen bara för att man blir koskötare, ni vet…..) Kvigan mådde bra och var lugn, och fick fortsätta med fredagshäng tillsammans med sitt gäng. Vi andra åkte hem och stupade i säng. (Och nu rimmar jag också, så att texten blir bäng….)

Dagen efter så var vi uppe i gryningen för att sätta i örhängen på några djur som tappat sina, och för att lägga om en klöv. Men innan lunch-timmen hade nåtts, så hade vi hunnit med ett par rymningar från en orolig kalv, och en förflyttning av den samme upp till Kullen och det stabila och lugna grabbgänget.

Och om du orkat läsa ända hit, så vill jag nu att du tar till dig det viktigaste i den här texten; Det betyder så oerhört mycket för mig, att ni hör av er när det är något som inte verkar stå rätt till i hagen och omkring djuren. Det gör mig så oerhört glad att telefonen går varm när det händer något, att det finns en välvilja och engagemang kring korna och deras välmående, lika väl som en omsorg för oss som ytterst ansvariga. Det är en trygghet och glädje, att få känna att det finns så många kompetenta människor och koskötare i den bygd där jag fått möjligheten att vara bonde. Ni är tamejfan BÄST! TACK!

Ni som bor i trakterna har säkert sett att vi farit runt med behandlingsbox och grindar lite titt som tätt. Det beror på att sommaren 2021 var sommaren då vi fick bekanta oss med klövspaltsinflammationer. Det är inte den roligaste bekantskapen som jag gjort, men vi har lärt oss att hantera det och har på köpet lärt oss mycket om både det ena och det andra.

Klövspaltsinflammation innebär att djuret får en inflammation i ett sår mellan ”tårna” som bildar klöven, alltså en klövspaltsinflammation. Det gör ont och djuret blir halt, det svullnar och ibland får de även feber.

När det första djuret drabbades så fattade vi inte vad det var, veterinär tillkallades och vi fick lära oss allt vi behövde veta. Det var ungefär som att snabbplugga en halv sjuksköterskeexamen (minus all vetenskaplig teori), för helt plötsligt stod jag där och grävde ut smuts och var från den onda klöven, analyserade lukterna från densamma, slängde på en omläggning och injicerade penicillin som om jag aldrig gjort annat.

Och det där har sedan gått på repeat under hela sommaren. Men nu har vi blivit så pass skickliga på att upptäcka tidiga symtom i avvikande beteende och rörelsemönster, så att de senaste fallen har vi inte behövt behandla med penicillin, utan det har löst sig genom rengöring och omläggning med salicylsyrabandage, vilket känns bra.

Eftersom våra djur ständigt går på bete och rör sig i landskapet, så har vi fått till en oerhörd rutin på att flytta runt på behandlingsbox och grindar, fålla in djur, sortera djur och slutligen locka in den aktuella i själva behandlingsboxen. Det är som en slags dans mellan oss och gruppen, mellan oss och den halta kon. Vi kommunicerar och rör oss ordlöst, på ett sätt som inte går att läsa sig till. Det är lite häftigt faktiskt.

Och förutom att träna oss på att dans med djuren, så har vi lärt oss massor. Bland annat att en tvåårig stut skiljer sig inte så mycket från en envis och bestämd två-årig människovarelse vad gäller tjurighet. Den största skillnaden är att de väger en sissådär 600 -700kg mer och därmed har ett litet lätt övertag i sin beslutsamhet att inte gå in i behandlingsboxen.

Men vi har lärt oss att hantera det. På samma sätt som vi har lärt oss slinga upp en klöv, hantera nervig kviga, ta bort bandage utan behandlingsbox och mycket mer – Håll dig lugn och red ut situationen. Lös det bara. Man har liksom inte så mycket annat val.

Och mitt adrenalinpåslag som i början var på max vid de här tillfällena, har nu lugnat ner sig och det är som en vanlig dag på jobbet. Vilket det nu faktisk är. Men det sägs att djuren bygger upp en viss immunitet, så vår förhoppning är att vi ska ta oss igenom det här och sen inte behöva ränna runt med grindar och boxar så som vi gör nu. Den som lever får se.

Det är nu ett par veckor sedan EOV-mätningen ägde rum, och jag är obeskrivligt glad över att det är gjort och att få ha dessa kunniga människor här på markerna som vi fått förtroende att förvalta.

EOV står för Ecological Outcome Verification och är en bedömning av hur marker mår, genom att observera en rad olika parametrar som tillsammans täcker in alla de fyra ekosystemprocesser som allt liv beror av – vattenkretsloppet, energiflödet, mineralkretsloppet och artsamspelet. Hur väl kan markerna infiltrera nederbörd? Vilken biodiversitet finns? Hur snabbt bryts en komocka och gammalt gräs ner? hur ser jordprofilen ut? Insekter? Maskar? Biomassa?

Det har varit oerhört intressant, och det har varit en fröjd att se när proffsen jobbar.

Syftet är att ha en baslinje med mätvärden som går att göra om 5 år framåt i tiden. Då får vi svart på vitt om vår framfart är till godo för ekosystemen eller om vi mest bara förstör. Och det är viktigt att veta tänker jag, för jag vill vara en sån som gör saker till det bättre.

Men resultatet av de här mätningarna som nu gjorts, ger också en språngbräda till frågan; hur vill vi att den här marken ska utvecklas? Hur behöver den fungera och se ut för att vi människor i Grangärde och Nyhammar ska kunna leva ett tryggt och gott liv i en värld som vobblar? När störtregn kommer, när torkan är ett faktum, när pandemier hindrar allt från att vara ”som vanligt”?

Men den frågan ägs inte av mig, jag råkar bara vara den som just nu har förtroende att förvalta en del av marken. Den frågan ägs av alla oss som lever här, av oss som behöver mat och rent vatten, badsjöar och fiskevatten, blommor till midsommarkransen och pollinerare som ser till att äppelblommorna förvandlas till saftig frukt. Vi som vill vill leva, äta och må gott, både nu och i en framtid som vi inte vet någonting om. Och allt börjar med jorden.

Vill du läsa mer om EOV så kan du göra det här. Det finns även en del klipp på youtube om man föredrar filmformatet. Och har du ändå inte fått nog utan vill veta ALLT – kontakta då mig så ska jag se till att du kommer i kontakt med rätt folk.

Det står en del om certifieringar och sånt, men vår ambition är inte att använda mätinstrumentet i det syftet. Den starkaste, säkraste, tryggaste och trovärdigaste certifieringen har jag redan i de människor som köper vårt kött och som lever i och kring de markerna där vi verkar. EOV är mest en kontroll av oss själva – att det vi gör verkligen leder dit vi vill.

Och vi vill främja liv genom att vitalisera ekosystem. Och i dagsläget tror vi att det görs bäst genom sättet vi låter betesdjuren beta markerna. Vi kan ha fel. Och det kommer i så fall visa sig.