Sida 12 av 80

Om skörden, EOV och en riktigt dålig bild på en vitklöver.

19 juli, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Skörden av vinterfodret är avslutat och vi kan bara konstatera att det har växt som sjutton under försommaren. Överlag så har det varit mycket växtlighet, men på några marker har det varit helt galet. Att just dessa galna marker hade djur för första gången på decennier förra året – kan vara en tillfällighet. Eller så är det inte så. Men vi kan bara konstatera att det var det som skilde dem åt i skötseln. Och det gav vitklövrar som var 70cm höga och djupa snår av kråkvicker. Och det älskade humlorna. Och vi var ganska hänförda vi också.

Ett försök att visa upp en välväxt vitklöver. Dock säger bilden mer om Millimetermannens fotograferingskompetens. Men man kan ju inte var bäst på allt….

Och det är lätt att titta på det man gör, och sen tolka alla tecken som att man gör rätt. Och det är lätt att titta på det man gör och sen vända bort blicken när det inte blir riktigt så bra som man tänkt sig, och därmed skylla på omständigheter. Man är ju inte mer än människa. Och just därför är jag så oerhört glad och ivrig över att det kommer göras en EOV-mätning på markerna vi brukar.

EOV (Ecological Outcome Verification) är ett instrument för att mäta hur markerna mår. Man tittar på biodiversiteten, tar jordprover, kollar jordens vatteninfiltration, nedbrytningen och massa annat. Detta görs av proffs, och de kommande dagarna är proffsen här, i Grangärde och Nyhammar, och ska hjälpa mig att få en bild av hur markerna som vi brukar, mår just nu. Woho! Man kan ju hoppa jämfota i extas för mindre!

Så hela kvällen igår kollade vi kartor, bedömde markerna och förberedde för arbete ute i fält under de kommande dagarna. Det ska bli så spännande och lärorikt!

Och sen om fem år kommer de tillbaka och gör samma mätning igen, och då kan vi antingen konstatera att det vi gör på markerna är helt åt helvete för ekosystemen och livet här, eller så kan vi konstatera att det vi gjort bidragit till att stärka de processer som allt liv är beroende av. För det är ju det vi säger att vi vill göra.

Och det är ju bra, att få det svart på vitt, oavsett vad resultatet blir. För om jag är en människa som bara förstör, så vill jag gärna veta det. Då jag kan lära mig av misstagen och bli till något bättre. Och EOV kan hjälp mig med det.

Mer än så hinner jag inte skriva nu, men jag ska uppdatera er senare om hela upplevelsen och vad mätningen kom fram till. Och ser ni ett brokigt gäng som ligger på knä ute i grönskan, så är det troligtvis vi. Kom gärna och säg hej!

Vi behöver prata.

10 juli, 2021 / forsbergkristina / 10 kommentarer

Vi behöver prata. Du och jag, jag och du, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat och trygghet. Och då menar jag inte den barnsliga och skrattretande debatt som förs kring om vi ska äta kött eller inte. Helt ärligt så ger jag själva fan i vad du stoppar i munnen – det är din kropp och ditt val och ditt ansvar. Vill du äta bönor och friterade maskrosor så gör det. Vill du äta lever och oxsvans, så varsågod. Vill du blanda alltihop i en stor kompott – jag motsätter mig inte. Vad jag däremot bryr mig om, och som jag tycker att vi behöver prata om, är mat och trygghet. Mat som det basala behov det är, mat som grundstenen i ett tryggt liv och ett stabilt samhälle. Mat som en viktig fråga i en framtid som vi inte vet någonting om.

För hur vi än vänder och vrider på det, hur många forskningsrapporter med olika slutsatser som vi kastar i ansiktet på varandra, så finns det en sanning som vi inte kan komma undan – vi behöver alla mat för att leva. Det är ett faktum som står över allt annat.

I dagsläget, år 2021 i det välbärgade landet Sverige, så lever vi ungefär en veckas distans från nationell svält. Varje dag. Det kan räcka med ett virus som gör att gränser stängs och det kommer börja gapa tomt i hyllorna. Det kan räcka med ett stort strömavbrott som gör att butiker och logistik inte fungerar. Det kan räcka med en väl riktad IT-attack som gör att du inte kan handla din mat, eller att den inte kan distribueras. Det kan räcka med en bränslekris, en politisk hårdsmälta eller en finansmarknad i gungning.

Vår livsmedelskedja är skör, och vi är dumma och naiva om vi inte ser hur oerhört sårbara vi är. Här i det välbärgade landet Sverige, 2021. Vi har inga beredskapslager. Vi är i väldigt stor del beroende av importerade varor. Vi är väldigt beroende av att varor kan transporteras hit och dit, att det digitala systemet fungerar, att lastbilar rullar. Ett haveri i den kedjan och vi har nationell svält inom en vecka. Trots elbilar och uppvärmda utomhuspolar. Trots jämställdhet och kollektivavtal. Svält.

Det är svårt att sia om hur framtiden kommer te sig. Det är svårt att se vilka utmaningar vi står inför och när de kommer inträffa. Men oavsett hur framtiden ser ut, om den så är ljus eller mörk, så kommer vi behöva mat. Mat och rent vatten. Och just därför tycker jag att vi behöver prata, vi behöver prata om mat. Vi behöver prata om mat och trygghet.

Och hur jag än vrider och vänder på det, hur jag än utmanar mig själv med olika innovationer, hur jag än försöker låta mig imponeras av forskarrapporters nytänkande slutsatser– så hamnar jag i samma konstaterande. Ska vi prata om mat som ett grundläggande behov för att vi ska kunna leva, ska vi prata om mat som en vikt del för trygghet i en orolig värld – så behöver den växa tillsammans med de människorna som ska äta den, producerad med de resurserna som finns just där.

Och den behöver produceras på ett sätt som stärker de processer som gör att det går att framställa mat och som är grunden till att vi kan leva– bördig levande jord, insekter och djur som pollinerar och samverkar, rent vatten som porlar och släcker törsten för både människa, växtlighet och djur. Ett myller av liv, som ger förutsättningarna till mer liv. Nu och i flera generationer framåt. Mat från det landskap som vi själva är en del av. Utan mellanhänder. Utan transporter. Utan komplicerade distribueringssystem. Mat är allas behov, mat är allas ansvar.

Men jag tror inte på idén att samlas i flock med plakat och arga utrop. Jag tror inte på idén om att lägga ansvaret över något så viktigt och grundläggande på någon annans axlar. Det är inga politiker som kommer ställa sig upp och nedmontera den starka livsmedelsindustrin. Och det är ingen i livsmedelsindustrin som kommer cykla ut med matkassar till dig när lastbilarna inte kan rulla. Det är inga politiker som kommer se till att du där, ute i bygden, kommer ha fyllda skafferier och jordkällare när något händer. Det är inga politiker som sätter vattnet i just din porlande bäck på agendan eller som engagerar sig i dina framtida barnbarns fiskemöjligheter. Och det är ingen som kan trolla fram mat från ingenting om något oväntat plötsligt händer. Det är vi som måste ta det ansvaret. Vi som vill äta oss mätta.

Det är bara vi som kan skapa den trygghet vi själva vill ha. Det är vi som lever här tillsammans, i det här landskapet, som behöver ta det ansvaret. Ansvaret över vår trygghet och vårt liv.

Så vi behöver prata. Jag och du, du och jag, du och du. Vi. Vi behöver prata om mat. Mat och trygghet i en nutid och framtid som vi inte vet någonting om.

Att vara människa på stenplaneten jorden.

1 juli, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Tidig morgontimma och jag är mosig efter en natt i ett varmt sovrum. Det är knappt så jag är vaken när jag kliver utanför dörren, men luften som strömmar emot mig och ner i mina lungor är som livselexir. Den är frisk, klar och flödande, och allt det dimmiga i min hjärna blir långsamt glasklart och faller på plats. Allt som den här dagen har att ge, allt som jag har att ge den här dagen.

Jag strosar ut på gården, barfota och barbent. Gräset är vått och strån och bös fastnar mot huden som blir kall och fuktig. Stenarna är vassa när jag går över grusvägen till odlingarna, men det ger mig en oförunderlig glädje. Att känna är att leva, och att känna kylan från det fuktiga gräset och de vassa stenarna under mina fötter, är som att få leva lite extra, just nu, just här.

Det rasslar i metallramen när jag för växthusdörren åt sidan, varm och fuktig luft strömmar emot mig och jag omsluts av doften av levande jord och grönskande tomaterplantor. De gula små blommorna ståtar emot mig och ger löften om något njutbart längre fram. Jag strösslar lite omtanke och nyper av en tjuv, binder upp ett varv till. Rycker några ogräs som letar sig fram under täckmaterialet. Jag lägger dem ovanpå, utlämnade åt sitt öde att torka och dö under den varma dag som väntar.

När små pärlor av svett börjar tränga fram i mitt ansikte, lämnar jag den varma luften i växthuset och kliver ut i det friska, klara flödande. Gräset är fortfarande fuktigt, men solen börjar leta bort den kyla som den tidiga morgontimmen gav. I sandlådan har olika växter letat sig fram och hela synen berättar om en tid som nu är förbi. Många skulle nog kalla växtligheten för ogräs, men jag är inte bekväm med betydelsen av ordet. Jag ser på dem med beundran, över den pionjäriska livskraft som bryter fram i den tillsynens livlösa sanden och med tidens gång bildar livsförutsättningar för andra arter. Och bredvid, en påminnelse om döden. Fjädrar från vår ståtliga tupp Stefan, vars liv avslutades på midsommaraftonens kväll. Barnen var med och tårar rann, och vi pratade om livet och döden och de förutsättningar vi inte kan friskriva oss ifrån.

En dag ska vi alla dö, men fram till dess ska vi leva. Och den dag som vi dör, så tar annat liv vid, och formar nytt liv av det som var dött. Tanken lindrar inte sorgen, men den ger en förståelse för de förutsättningar som är att vara människa på stenplaneten Jorden.

Jag släpper ut de yva hönorna. De har fått sällskap av en ungtupp från Siljansnäs, men han har ännu inte uppnått någon tuppstatus hos mina rutinerade damer. Han hukar inne i ett hörn medan den övriga flocken rultar ut i det höga gräset och börjar picka och sprätta runt.

Själv går jag in för att hugg tag i bokföringen innan resten av familjen vaknar. Det är också en del av att vara människa på stenplaneten Jorden. Iallafall så som livet ser ut nu.

Fisketur med familjen.

24 juni, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

I väntan på stabilare väder så vi kan köra igång med grässkörden, så passade vi på att fira familjens 9-åring. Egen draglåda och ett bättre kastspö, bäddade för en fisketur tillsammans med familjen.

Så vi packade fiskegrejerna, fikakorgen och vårt bästa humör och gav oss iväg till en av skogssjöarna häromkring.

Båten gled stillsamt ut på vattnet, årorna gnisslade lite mot båtkanten och skogsfåglarna kvittrade borta i skogen. Det var trevlig och gemytligt i säkert 30 sekunder, sen hade det ena barnet tröttnat och ville åka hem. Vilket hon påminde oss om med 45 sekundersintervaller ungefär.

Men vi rodde iallfall ut på sjön, och en lätt sommarbris krusade den mörka vattenytan. Ljudet från årtagen ackompanjerades av barnet som ville åka hem. Taktfast anslöt det andra barnet och krävde att båten skulle stå still för att fiske skulle kunna ske. Alla som varit ute på en sjö i en eka i en lätt sommarbris, inser problemktiken här – båten rör sig i princip hela tiden, oavsett om du ror eller inte. Vilket, av någon outgrundlig anledning, upprörde det fisksugna barnet.

Mamman i familjen åtog sig då uppdraget att demonstrera att det går jättefint att kasta drag, även när båten rör på sig. Kolla bara!

Pappan i familjen muttrade något om tur och skulle visa hur man egentligen gör när man fiskar. Och det lyckades han ju med. Dock ville han inte ställa upp på bild med sin imponerande fångst, men 9-åringen visade gärna upp den. Och som vi alla vet, så har ju storleken ingen betydelse.

Den stora fisken upplevdes som läskig av barnet som ville åka hem, vilket ökade på styrkan och frekvensen i den önskan. Så i ett försök att liva upp stämningen och distrahera barnet som tjatade om att åka hem, så plockade mamman fram fikat.

Dock tappade hon både bullar och saft ner på det slemmiga golvet i båten till följd av att hon fumlade ut en kopp med hett the i knät. Varpå hon helt sonika började ösa in vatten i båten för att minimera brännskadeeffekten, och det var någonstans här som pappan i familjen liksom sjönk ihop i någon form av ge-mig-styrka-meditation mellan årorna.

Med en genomblöt mamma, inget fika och en stor fisk i fångsthinken, så beslutade vi att det var dags att åka hem. Vilken fantastiskt eftermiddag med familjen!

Brådskande om halm!

10 juni, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vill du ha halm att lägga under pumpor och jordgubbar i sommar – då är det dags att se hit och sätta planen i verket!

Jag får många frågor om halm till privatodlingar, och jag har inga småbalar eftersom vi köper in det i storbalar och använder som strö i kornas vindskydd. MEN! Ett av vindskydden gjorde vi iordning inför kalvningssäsongen och det är i princip oanvänt, dvs där ligger finfin halm som lätt går att stoppa ner i säckar och använda runt jordgubbar och pumpor eller vad man nu vill använda det till.

Så vad jag vill säga är; vill du ha halm till dina odlingar, eller som strö till kaniner och andra smådjur – åk ner till vindskydden vid Stakheden och packa i den halm du behöver i medhavd säck. Bra att veta; det går inga djur i hagen just nu och det är därmed ingen el i trådarna. Passa även på att fylla på skafferiet med prima grönbetesägg och lokalproducerad honung från boden!

Men vad bra! då ska jag nog åka ner dit och hämta lite halm till mina pumpor… och så kan jag ta en säck till ungarnas kaniner också. Kanske nästa helg eller nåt sånt….

Sorry, men då är det troligtvis försent! Millimetermannen börjar steppa in i pre-höskörd-mode, vilket innebär att alla andra saker ska vara fixade och klara och i det ingår utmockning av vindskydden, vilket han troligtvis kommer hugga tag i så snart som möjligt. Men jag gör mitt bästa för att styra in honom på andra sysslor så länge som möjligt, så ni kan hämta er halm.

Okej, jag fattar, åker ner direkt – kostar det någonting?

Nej, det kostar inget. Men vill du bjuda mig på lite jordgubbar så blir jag glad, eller om du får ett överskott av pumpor så tar jag tacksamt emot en. Eller så hämtar du bara halm och berättar för mig hur du använt den nästa gång vi ses. Eller så hämtar du bara halm, och låtsas som ingenting. Det är upp till dig.

Om stora koflyttarhelgen.

1 juni, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Första juni och stora koflyttarhelgen är avklarad. I fredags sorterade vi djur och skjutsade hit och dit för att få dem på rätt ställe inför sommaren. Det hela gick hur fint som helst och jag är riktigt imponerad över att vi fick till logistiken så bra och lyckades genomföra hela spektaklet! Ett gäng fick åka in på sommarkollo i stan, ett par fick åka på sommarkollo till våra vänner i Mjölnarbacken och kvar blev ungdomsgruppen i Norrbo. Lite lätt förvirrade, eftersom samtliga större ledardjur förflyttats till andra vyer.

På lördagen var det sen dags att flytta den förvirrade ungdomsgruppen till nya marker. Vi hade fin uppslutning från Norrbo-folket, och gick sen med gruppen längs vägen och ner i den nya hagen. Människor var glada, solen lyste genom de nyutsprungna björkkronorna och kvigorna var lugna och imponerade samarbetsvilliga.

Det är sådana stunder som man undrar varför man inte vallar runt kor hela dagarna istället. Liksom skit i stängsel, jobb och allt annat hitte-på, släpp korna och människorna loss och låt oss njuta av livet! Ungefär så.

På söndagen kom eldprovet. Då var det dags för korna och kalvarna att promenera från Stakheden ner till hagen vid OK. Jag vet inte hur långt det är, men vi har inte gått med dem så lång förut, och inte med så små kalvar. Men det var inget att oroa sig för – det hela gick fint. Med viss tvekan vid ett farthinder och vid en bro, men det löste sig efter lite busvisslingar. Inte av mig dock, såna talanger besitter jag inte. Kanske kan jag lära mig, kanske inte.

STORT TACK till alla er som var med och genomförde den här helgen .- ni är fantastiska. Nästan så jag skäms lite grann, när jag ser alla er som ger av er tid och engagemang för att jag har kommit på nån idé om att kor har ben och kan gå dit de ska. Tack.

Och jag kan inte mer än reflektera tillbaka och påminna mig själv om tiden då jag var hypernervös över att flytta mina fem kvigor ett trettital meter till den nya hagen. Det känns så avlägset. Tänk om jag vetat det här då.

Kreaturens kulturupplevelse.

24 maj, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det finns vissa dagar då man vaknar, och tror att det är en dag som alla andra dagar. Ända tills telefonen ringer och en trevlig man i andra änden av tråden, undrar om han får spela cello för mina nötkreatur. Jag får frågor av alla dess slag, men den här var ny – det ska erkännas!

Jag är inte den som vill neka mina älskade djur en egen musikupplevelse, så jag svarade såklart ja. Och hela dagen gladde jag mig åt alla samtal, glädje och kreativitet som de här korna lockar fram hos människor. Och väntade med spänning på att få se, hur nötkreaturen skulle reagera.

Det visade sig, att i grannbyn finns en man vid namn Erik Nordström, som kan prata med kossor – via sin cello. Kolla in den här filmsnutten. (Klicka på den färgade texten så kommer du till länken) Oerhört bra att veta, om jag en morgon vaknar och alla nötkreatur är utspridda på byn – då ordnar vi cellokonsert helt enkelt!

Men Erik kan uppenbarligen så mycket mer än så, för i den här filmsnutten får sig nötkreaturen en liten kulturupplevelse i finaste form, när han avslutar med ett musikstycke. Vackert!

Så nu hoppas både jag och korna på ett nykomponerat stycke som vi kan döpa till Ko-polskan-kring-Norrbo. Det hade varit grejer det! Inspiration finns att finna på lördag – då ska nämligen detta gäng dansa vidare längs Norrbovägen till en ny hage. Om det blir harmoniskt och vackert eller kaotiskt och stressande, det återstår att se.

Tack Erik för det glädjande klippen!

Kalvningens slut, filmmakare och visioner.

17 maj, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

I helgen avslutades årets kalvningssäsong. På morgonen möttes vi av första-gångs-kalvaren Ellen som fött en fin och välmående kvigkalv, och framåt sena eftermiddagen märktes det att stora Dora också var på gång.

Jag har ju varit lite nervös för Doras kalvning, eftersom hennes kroppshydda intagit enorma proportioner. Det är tredje året nu som vi säger att hon måste ha två därinne. Och det är tredje året som det visar sig att vi har fel. Och det är tredje året som kalvningen flyter på hur fint som helst. Jag ska sluta nervösa mig helt enkelt.

Hur som helst så var det en stor tjurkalv, som är så där ovanligt vacker. Den har fått namnet Dario, efter regissören Dario Argento. Men det är inte jag som hittat på namnet till kalven. Upphovsmakare till kalvens namn är filmaren Johannes Graaf, som var på plats med sin filmkamera och förevigade stundens mirakel.

Johannes Graaf driver Södra Dalarnes TV – gå in och följ deras FB-sida här, så missar du inte något av hans filmprojekt. Titta gärna igenom tidigare material också, det finns många fina filmer och texter med lokal och historisk koppling till bygderna här omkring! Och vill du se kort-filmen som han gjorde hos mig och korna tidigare i vintras, så hittar du den här.

Så nu är kalvningssäsongen 2021 avklarad. Tio kalvningar under fyra veckor och jag pustar ut. Samtidigt nås jag av min vän Tomas på Bältaregården utanför Falköping – han har märkt 10 nyfödda kalvar innan lunch. Det ger perspektiv. Och visioner. Kanske mest det sista.

Nu finns det ägg!

14 maj, 2021 / forsbergkristina / 3 kommentarer

Till min stora glädje kan jag nu informera – det finns återigen ägg i boden på Stakheden! Det är mina vänner Ann och Staffan, från Fallet Östanbjörka, som ser till att ni kan handla lokalproducerade ägg av högsta kvalité igen.

JA, vad roligt, som jag har längtat. Men hur gör jag?

Du promenerar, hoppar, springer, cyklar eller åker bil ner till ko-hagen vid Stakheden. Det är vägen ner mot båthamnen, där det står ett stort rött tält. På gårdsplanen finns en liten röd bod – gå fram till den. Sen är det bara att följa instruktionerna! Äggen ligger i korg, så du behöver själv ha med dig något att plocka äggen i. Betalning sker via swish eller kontant i en burk.

Det fylls på med ägg varje dag, och du kan gå dit när som helst på dagen, vilken dag som helst i veckan.

Bilden är från sommaren 2020, men Ann och Staffans hönor har det minst lika bra!

Men hallå, det finns ju ägg i affären – varför ska jag bemöda mig med att gå ner till Stakheden för att köpa ägg?

För att du vill ha en stark, levande landsbygd här där du lever. För att du vill kunna äta de godaste äggen, värpta av hönor som mår bra och som gör gott för landskapet. För att du vill ha fler regenerativa bönder som lägger ner sin själ i att stärka markerna, tryggheten och levnadsvillkoren för oss alla. För att du vill ha fjärilar, fåglar, blommor och starka ekosystem. För att du vill baka en kaka som är så gul av den näringsrika ägg-gulan, att din gäster frågar om det är saffran i.

Har du tur så får du se en nykläckt kalv också – det har precis blivit tillökning i ko-hagen.

Vi syns nere vid Stakheden!

Vårbruket.

13 maj, 2021 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vårbruket är igång och för oss innebär det arbete med stängsel och flytt av djur. Ungefär som resten av året egentligen, men med lite mer intensitet.

Vår vision är att bygga livskraftiga permanenta gräsmarker som kan förse djuren med mat både sommar och vinter, med minimal inblandning av maskiner. Där gödseln och djurens tramp och ätande blir till en resurs för att stärka livskraften, för att få det att växa mer och skapa jordar som är tåliga i både torka och regn.

Vi tror att det är vägen för oss att gå, i en tid när stora förändringar behöver göras för att bygga ett samhälle som tål framtidens utmaningar.

Det är inget som görs på en pisskvart, men vi har hela livet på oss att skapa någon bra för generationen efter oss, så vi gör vad vi kan, med vad vi har, under den tiden som står oss till förfogande.

Det är sällan som vi följer industrinormens förväntningar om hur ett lantbruk skall skötas, men vi tänker att ska vi skapa något bättre än det som varit, så måste vi också göra och tänka annorlunda. Hittills har vi lärt oss massor, och hittills är vi mycket tillfreds med de resultat vi ser under de år som vi varit igång. För djuren, mår bra, människorna mår bra och och jordarna och vattnet mår bra – vad kan man mer begära?

Så därför flyttar vi massa stängsel nu i vårbrukningstider, och under kommande månader, och så länge som vi bara kan. Den här veckan hade jag förstärkning av ungdomen. Med fullt rimlig attityd, måste jag säga.

Förutom att sätta stolp, rulla tråd och valla förvirrade kalvar, så kläckte han en lösning på ett problem som min vuxenbegränsade hjärna inte klarade av att lösa. Nu ska vi bara bygga lite prototyper och experimentera lite. Funkar det som han tänkt sig så är det helt genialt. Enkelt, men genialt.

När vi flyttar stängsel så ger vi djuren tillgång till en ny yta med växtlighet, samtidigt som vi stänger av den yta som de kommer ifrån. Djuren har tillgång till den nya ytan 1-3 dagar, beroende av omständigheterna. Genom detta förfarande får vi det jämt avbetat, trampat och gödslat, medan växtligheten får en schysst chans att återhämta sig och växa sig starkare till nästa gång djuren är tillbaka.

På bilden nedan syns tydligt vart de har betat innan de fick dagens fålla. Om några veckor, eller kanske till och med dagar, kommer man kunna se hur gräset börjat återhämta sig i de tidigaste fållorna. När de på nytt skjuter upp gröna blad som skall fånga solljuset, suga åt sig koldioxid och omvandla det till energi och syre för jordelivet. Och hela området kommer skifta i olika nyanser av grönt, beroende på vart i utvecklingsstadiet växtligheten befinner sig. Det är en häftig syn.