Jag har fastnat i ett beroende. Kanske inte ett så negativt beroende egentligen, men jag kan erkänna att det påverkat livsföringen på så sätt att andra saker blir åsidosatta. Stickning + ljudbok i hörselkåpor = farligt beroendeframkallande kombo. Det kan bero på mitt behov av att fly från mina egna tankar en stund, samtidigt som jag får sysselsätta händerna med något som ger ett synligt resultat.
Tankarna fylls av mycket just nu. Framför allt handlar det om att försöka röna ut vad jag kan göra för att påverka en verklighet som jag inte kan påverka. Eller kan jag det? Vissa delar ja, andra delar nej. Men det handlar lika mycket om en känsla av vilsenhet. Kombinerad med en stor näve frustration. Jag tror det är ett bra recept för att blanda en dos av mänsklig dynamit. Det ska bara jäsa till sig lite. Och jag vilar i det. Jag vilar i det.
Annars så händer det inte så mycket just nu. Vi planerar för säsongen som kommer och är lugnare än vi någonsin varit. Det är en ovanlig känsla. Men även nybörjaren får ju erfarenhet så småningom, och kanske är det den som vi nu börjar skörda frukterna av? Vi har gjort våra första skrämmande år i lantbrukarsvängen, och står nu inför utmaningen att styra den här skutan som vi sjösatt. Det är nog lite så det känns; som att skutan flyter och det är nu vi tittar ut mot det öppna havet. Ovetandes om vilka stormar och oväder som vi kommer utsättas för.
Närmast till hands ligger hur som helst att hämta hem en ny tjur. Vi har gjort det förut. På försommaren 2018, när värmeböljan tog vid och vi ännu inte varit med om några kalvningar. Hela den resan är en historia att minnas, och vi lärde oss mycket. Jag grät på knä i gräset när Tjuren äntligen var på plats, nöjd och lugnt tuggandes på den gröna meny som erbjöds. Det var en jävla strapats, både rent praktiskt men framför allt emotionellt. Men vi klarade det också. Och nu är det dags igen. Det känns lugnare nu, även om vi garanterat har många lärdomar framför oss. Livet liksom, en lång väg av lärdomar. Som blir till bra historier att berätta, så småningom.
Tio dagar in i februari klarade vi oss, sen kom den obligatoriska februariförkylningen som ett brev på posten. Jag har väntat på den. Inte för att jag vill att vi ska vara sjuka, utan mer för att det är vad som väntar i februari med barn i förskole- eller skolålder. Kanske har jag tillslut lärt mig det, efter åtta år som förälder.
Och det är när energin inte riktigt räcker till, och den täta näsan retar lite för mycket, som han kryper nära intill mig. Och jag håller om honom, på det sättet som en mor håller om sin son, och frågar vad jag kan göra för honom.
Följ med mig ut till stenen, säger han. Min egna stora sten. Jag mår bra när jag är där, och nu behöver jag må bra.
Jag förundras över klokheten i denna lilla kropp, och jag skjuter upp dammsugning och allt annat oviktigt. Vi klär på oss kläderna och går ut. Det har börjat skymma och vi pulsar ut i snön bakom huset, med sikte på den stora granen som döljer stenen som jag inte visste fanns.
Det tar ett par minuter att komma dit. I långsamt tempo. Och jag fylls av en värme och tacksamhet över att vi bor som vi gör, i enslighetens enkelhet. Där vi kan huka oss fram genom snötyngda granar, och samla kraft vid en stor sten, bara ett stenkast från huset. Mellan lavklädda stammar ser vi fortfarande det faluröda huset och röken från skorstenen. Och ändå – mitt i skogen.
I skogens rum eggas fantasin, och trevande lekar hackar igång, men uthålligheten finns inte där. Men vi har frisk luft i lungorna och kylan nyper vaket i våra kinder. Blicken blir lite klarare och ryggen lite rakare. Bit för bit tar vi oss fram genom den lösa snön, ut mot vägen och de 100 metrarna hem igen.
Men sen är benen trötta, och syftet med utevistelsen nådd. Och när jag ivrigt ändrar inställningar på kameran och gång på gång försöker fånga den vackra himlen som liksom strålar ut från bergen omkring oss, så suckar han och säger; himlen kommer tillbaka imorgon. Nu går vi hem. Och jag inser att han har rätt.
Vi kommer hem. Och fast vi aldrig lämnade tomten, så gav den här turen så mycket av allt vad vi behövde. Jag vill aldrig bo någon annanstans.
Förra veckan kom boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” där jag och familjen är med på ett hörn, tillsammans med ett gäng andra jordfrämjande människor.
FOTOGRAF: Jeanette Andersson (bild från boken ”Jord, hopp och kärlek” av Lugn/Andersson)
Ni är flera som har hittat hit till följd av den, och ni är några som har tagit kontakt med mig till följd av den. Ni är också några här som har hittade hit innan boken, men som beställt den via mig – håll ut, den har ännu inte hittat hela vägen ut till Finnskogarna. Men så fort jag har den i min hand så sänder jag den vidare, var så säkra på det.
Flera av er som tagit kontakt med mig, står där jag stod för ca 5-6 år sedan – med ett gnagande själaskav och en längtan efter något annat. Som uttrycker tankar om att börja odla eller hålla djur för eget hushålls behov. Som börjar uppfyllas av en glöd att sätta andra spår än vad mänskligheten hittills åstadkommit. Jag vill bara säga en sak – jag är så glad över att ni finns, att ni hör av er.
Det svåraste steget har ni redan tagit – att börja ifrågasätta den verklighet och norm som råder och som rått under de senaste decennierna.
Det finns en del att läsa här i bloggen från den tiden då jag påbörjade min odlar- , själhushållnings-, lantbruksdjur-bana, och där jag fann intresset i jorden, microorganismerna och förståelsen för själva livet och dess förutsättningar.
Om du läser bloggen via dator, så kan du enkelt söka i arkivet via år och månad, till höger i bild. För att få lite riktlinjer för vad som intresserar dig, så kan jag ange några hållpunker; 2015 skaffade vi våra första lantbruksdjur – dvärggetter. Det var även då jag och barnen började gräva, mest för grävandets skull. 2016 tog odlarintresset igång rejält och den sommaren lärde jag mig jättemycket om jorden, både teoretiskt men mest praktiskt. Hösten 2016 köpte vi även våra första kor, lite impulsaktigt måste jag medge, efter att jag träffat på Ko-mannen på den lokala livsmedelsbutiken. Sen har det bara rullat på. Och jag har aldrig ångrat en sekund.
Här på bloggen delar jag tankar, ord och en del historier från livet. Jag tycker om att skriva och det var egentligen därför jag startade bloggen från allra första början. Välkommen att följa med, och tack för att du tittade in!
PS. Är du intresserad av boken ”Jord, hopp och kärlek – att bygga matjord och reparera ekosystem” av Per Anders Lugn och Jeanette Andersson, så hör av dig till mig, eller titta in på förlagets hemsida!
De är vackra stjärnorna, där de glittrar som utströdda sockerkorn runt mångubbens sken. Det är lätt att förföras av dess skönhet, och förblindat titta ut i allt det oändliga, glittriga, svarta. Förlora sig själv i tankar om livet.
Och kanske är det inte så konstigt, för alla bär vi en del av stjärnhimlen i oss. Det kan låta symboliskt och vackert, men är i själva verket fakta. Det som finns därute, finns i mig. Och i dig. Och jorden under våra fötter. Det är samma byggstenar, och just de byggstenarna formade dig och mig, och jorden som ger oss livet. Och den dag vi dör, för det ska vi alla göra, så blir vi mat till andra varelser på denna jord. Som bryter ner oss i alla våra beståndsdelar och låter de bli tillgängliga för allt det liv som vill växa, spira och föröka sig. Som ett legobygge som plockas isär när det gjort sitt, och blir till glädje i nya kreationer i jordelivets ständiga kreativitet.
Precis som vi låtit andra liv blivit byggstenar åt vår egna kropp, när vi försatt dem i vårt eget matspjälkningssystem. Morötter, och broccoli, kål och kött. Mjölk, bönor och potatis. Liv som växt sig starka via jorden, och som i sin tur bygger det liv som är du och jag. Och en dag återförs vi till jorden, och alla våra byggstenar frigörs för andra livsformer på denna planet.
Och jag tänker på det, när jag i mörkret går vägen ner. Det knarrar under mina fötter och den krispiga snön glittrar i månljusets sken. Kylan biter i min kinder, det är kallt. Men framför allt är de vackert, så oändligt vackert. Fullmånen kastar skuggor över den böljande snön och ingen pannlampa behövs. Det är en tacksamhet att få vara vid liv, nätter som denna.
Sen öppnar jag den stora rostiga porten. Där inne hänger kroppen av den stut som vi behövde avliva förra veckan. Jag fascineras av musklernas estetik och lagret med fett som omger dem. Funderar på fotosyntes och jorden och gräset, som i livets magi omvandlats till detta stora stycke kött som hänger framför mig. Det är vackert, så oändligt vackert. Och ändå så makabert. Jag skänker en tanke till mitt 15-åriga jag som i en känslomässig etikstorm sjönk ihop i skolkorridoren och grät efter att ha dissekerat en fisk. Hon förtjänar all respekt. Vart hade jag varit utan henne?
20 år senare ska jag stycka en stut. Jag kontrollerar lufttemperaturen. Försäkrar mig om att den bitande kylan inte kommer att tjäla kroppen. Vi har säkrat upp på alla sätt vi kan, men man kan inte vara tillräckligt säker. Till helgen får vi hjälp med hantverket. Låta knivbladet följda senskidor och anatomi, och låta kroppen bli till biff, filé, innerlår och entrecote. Som varsamt paketeras och fryses ner. Mat för ett helt år, till mig och min familj. Från jorden, från solen, från gräset.
Jag stänger porten. Vandrar långsamt vägen upp. Tittar upp mot stjärnhimlen och förlorar mig i tankar om livet. Till våren fyller jag 35. Om jag lever till dess, det vet ju ingen. Men jag vet, att den dag jag dör, så bryts min kropp så småningom ner. Och mina små beståndsdelar blir tillgängliga för nytt liv. Kanske för trädet som sträcker sig mot himlen. Kanske för daggmasken som krälar i jord. Kanske för gräset som sträcker sig mot solen. Kanske för djuret som betar i skuggan av träden. Kanske kommer jag finnas i dem alla, så som en bit av stjärnhimlen finns i alla oss.
Gårdagens plan var att jag skulle ha en administrativ dag och bland annat skriva ett inlägg med anledning av den fina filmen som Johannes Graaf från Södra Dalarnes TV gjorde med mig och kossorna, (du kan se den om du klickar här).
Men livet ville annorlunda. För under tillsynen och den dagliga skötseln av korna, så hittade vi en skadad stut (=kastrerad tjur) under ett träd. Vi anande oråd direkt, för djuren brukar inte lägga sig ensamma, så långt bort från flocken, om de mår bra. Ganska snart insåg jag att den här dagen kommer inte bli någon annan lik.
Efter noggrannare undersökning, rådgörande och stöttande samtal, så stod det klart att troligtvis är det en fraktur och stuten behöver avlivas. Den typen av beslut är aldrig roliga att ta, men den här gången var det inte svårt. Inte för att jag börjar bli van, utan för att allt annat vore en plåga för djuret. Men stundens allvar är tungt att bära.
Vi sköt honom i hagen, under träden. När själen lämnade ögonen, föll tårarna. Kvar i snön låg en kropp utan liv. Vi stod tysta och stilla, hand i hand och lät tårarna få rinna klart. Sen var det bara att torka de våta kinderna och kavla upp ärmarna.
Vi körde hem kroppen till gården, och i pannlampornas sken bearbetade vi den för att bli till vår egna föda. Ett tätt duggregn föll i mörkret utanför, och från den varma kroppen bildades ånga som letade sig upp mot taknocken i det gamla slakteriet. Och kanske var han med oss, Slaktar-August, när vi för första gången hissade upp vårt egna djur i gårdens slakteri, som han byggde för 100 år sedan. Det var en annorlunda stund.
Kvällen var sen och barnen hade redan somnat när vi stupade i säng. Trötta och frusna, men ännu en erfarenhet rikare. Tacksamma över att vi kunde ta reda på kroppen, tacksamma att vi båda fanns hemma och kunde göra detta tillsammans. Tacksamma över de handlingskraftiga barnen, som bara finner sig i läget, beställer lite kort på hur djuret ser ut inuti och sen går och lägger sig alldeles på egen hand.
Så idag är vi lite slitna. Allting har en första gång, och i går var en sådan dag. Men vi redde ut det också, och antagligen var det inte sista gången även om jag hoppas att det dröjer länge mellan gångerna. Nu ska jag försöka beta av de administrativa grejerna som inte blev gjorda igår.
Veckan har bjudit på riktig vinter – äntligen! Det är obeskrivligt vackert att få möta dagen med en snöskyffel i handen, kylan som biter i kinderna och en januarisol som strilar guld över det vita snötäcket. Då är det inte så svårt att jubla med hela hjärtat över att jag är just här, istället för ett kontor.
Men ändå är det helgens framsteg som fått mig att jubla mest – vi har tapetserat i hallen! För er som följt bloggen ett tag, vet att vi påbörjade en utbyggnad för ca 6 år sedan. Ni vet också att vi hittat på massa annat under de 6 åren, vilket gjort att utbyggnaden hamnat lite i skymundan. Ni vet, skaffat lite kor och sånt där som lätt händer när man har småbarn och för lite att göra. (Tillåt er att ana en viss ironi….)
Hur som helst – i helgen satt vi den sista tapetbiten i utbyggnaden! (Kors i taket, tvitvi och svart katt och allt sånt där). För mig känns det smått otroligt, vi är, på riktigt, snart klara! (Med den delen, ska tilläggas.) Millimetermannen är dock mest i chock över all färg och mönster, medan jag klappar händerna i iver över densamma. Kommer ni ihåg förresten när jag handlade väggfärg till groventrén – bruten vit?
Till helgen ska listjävlarna upp, det kan du ge dig på. Sen ska vi fira på sedvanligt sätt – dela en folkis i soffan och känna oss nöjda i 4 minuter ungefär.
Under mina år med bloggen så har jag varje år gjort en årssammanfattning – utom 2019. Jag minns att jag tänkte på det, men valde att låta bli med den destruktiva tanken – vem vill läsa det? Sen upptäckte jag, i slutet av 2020, att jag saknade möjligheten att läsa sammanfattningen över 2019 – så nu tänker jag inte göra om samma misstag. Håll till godo, eller låt bli, det är din egna tid du förfogar över.
Frågorna är samma mall som jag använt tidigare år; från UnderbaraClara
Gjorde du något 2020 som du aldrig gjort förut? Ansvarade över ca 100 bagglamm. Saltade in skinn från desamma. Sårvårdat en ko. Gjort livräddande insatser på en nyfödd kalv för att inse att det inte leder nån vart. Digitala föredrag. Tagit emot Samarkands hållbarhetspris. Gjort leverpastej och egen deo och hudkräm – dock inte i kombination! Intervjuats i radio Dalarna.
Genomdrev du någon stor förändring? Ja, jag slutade med kaffe. Och har ganska grovt förändrat mina kostvanor. Allt som ett steg i att få bukt med min pmds. Och det har funkat förvånansvärt bra, bättre än alla de mediciner som vården har erbjudit mig. Så kaffefri kommer jag förbli, och kosten arbetar jag vidare med, för att prova mig fram vad som funkar för mig. Resultaten har dock gett mig all anledning till att fortsätta experimentera och lära mig mer om min egna kropp.
Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? Inte som jag kan påminna mig om nu.
Vilket datum från år 2020 kommer du alltid att minnas? Datum är ju inte min grej, men kanske den här dagen i april. Eller den här dagen då kalven dog. Eller den dagen då alla lammen vandrade ut på markerna.
Och definitivt de där sommardagarna då våra regenerativa vänner från Ljusdal rullade in med husbil på vår gård. Vi åt mat, pratade, badade och låg på knä ute i hagarna och nördade om jord, koskit, balbete och annat livsviktigt.
Dog någon som stod dig nära? Inte någon människa, men min mammas hund fick somna in. Han har varit en del av familjen under 14 års tid, så det är sorgligt att han inte finns med oss längre, men det är livets gång.
Vilka länder besökte du? Jag har hållit mig i Sverige, Dalarna. En liten tripp till Småland i januari och sen en tripp till jämtland i september.
Jag har aldrig haft någon längtan någon annanstans, men efter ett oväntat möte under hösten 2019, så ska jag erkänna att jag drömt om att åka till bergen i Amerikat och leva range-liv några år. Valla stora flockar med nötkreatur, uppburen på hästryggen. Snusnäsduk runt halsen och en bredbrättad cowboyhatt i skinn som skyddar mot solens brännande strålar. Några dagars packning ihoprullad bakom sadeln och en revolver nedstoppad i linningen för självförsvar mot björnar och pumor. Det kommer kanske aldrig bli av, men i så fall så får jag väl efterlikna det hela här på hemmaplan. Jag ska bara lära mig rida först. Och skaffa den rätta cowboyhatten. Sen så. Sen är det bara att valla kossorna upp på Gasenberget och vidare ut runt i vildmarken.
Bästa köpet? Hörselkåpor med bluetooth och mikrofon, så att händerna varit fria och möjliggjort jobb samtidigt som jag pratat i telefon.
Mina vinterarbetskläder! Efter flertalet år med ärvda, avdankade och lite förstora arbetskläder – så investerad jag i sprillans nya vinterarbetskläder, anpassade efter mina behov och mått – vilken skillnad! På sommaren håller jag mig dock fortfarande till samma slitna jeansshorts och för stora flanellskjortor.
Gjorde någonting dig riktigt glad? Människorna. Deras engagemang och glädje i det vi gör. Kossorna och gräset. Barnens kreativitet och allt de är. Familjen.
Saknade du något under år 2020 som du vill ha år 2021? Tid i odlingarna tillsammans med barnen. Odlingarna försvann bakom allt annat som vi åtog oss det här året, och det mesta växte igen. Men å andra sidan så vart det fint bete för stutarna, så i slutändan blev det ju att vi odlade oxfilé istället för rädisor och spenat, vilket inte är helt fel det heller.
Egen potatis. Hallonhäck (jag är den enda människa som år efter år misslyckats med att etablera en hallonhäck!)
Gårdsfesten i Slakteriet. Varje år brukar vi avsluta säsongen med att bjuda in markägare, barnpassare, hönsväktare och andra människor som på olika sätt hjälpt oss under den gångna året. I år blev det inte av till följd av pandemin och det skaver i mig. Jag hoppas att det blir möjlighet för det 2021!
Vad önskar du att du gjort mer? Skrivit och fotat. Men det har helt enkelt bortprioriterats.
Vad önskar du att du gjort mindre? Oroat mig. Inget som jag har oroat mig för har inträffat. Och det som har inträffat och som hade varit värt att oroa sig för hade jag aldrig i min vildaste fantasi förutspått – ändå har det löst sig. Alltså – väldigt onödigt att spendera så mycket energi på att gå runt och oroa sig. Spara energin till att lösa saker som behöver lösas istället!
Favoritserier från året som gått? Följer inga serier. Det närmaste jag kommer en serie är väl Sommar i p1 och julkalendern!
Bästa boken du läst i år? Tatueraren i Auswitch av Heater Morris
Största musikaliska upptäckten? Country! Blandat med lite nostalgisk, tonårstids-hipphop + några av Svenska akademins godingar. Och så lite Sofia Karlsson och Allan Edwall på det, så har du min musiklista för 2020.
Vad var din största framgång på jobbet 2020? Svårt att säga, varje år tycker jag det är ett under att vi har klarat av året som gått. Detta år är inget undantag.
Största framgång på det privata planet? Viktiga insikter om mina egna nuvarande brister och begränsningar. För det du är medveten om – kan du göra någonting åt, medan det som du inte är medveten om – gör något med dig.
Största misstaget? Det är synd att se tillbaka på året och tänka på misstag, när det i själva verket handlar om lärdomar. Jag gör så gott jag kan i de situationer jag befinner mig i, utifrån den kunskapen, erfarenheten och omdömet jag har då – bättre än så kan jag inte göra. Och många lärdomar har det blivit, men att rangordna dem är omöjligt.
Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år? Ledsnare och gladare i kombination. Båda beroende av en självvald stor arbetsbörda som sög ut lite av både livskraften och vettet ur mig framåt hösten. Men det är åtgärdat nu och lärdomarna har jag med mig i ryggsäcken. Samtidigt bär jag med mig den oerhörda glädjen i att få arbeta tillsammans med min Millimeterman. Vår förhoppning är att vi båda ska kunna arbeta heltid med gården så småningom, och vi fick en smak av det under året som gick – och dit vill vi.
Vad spenderade du mest pengar på? Olika investeringar för företaget.
Något du önskade dig och fick? Framsteg med företaget. Vi har uppnått viktiga milstolpar det här året, precis som vi siktade på när vi tog de beslut vi tog inför 2020.
En gosig katt. Det visade sig att vårt nyförvärv till råttjägare är en livsnjutare av rang, och gärna ligger som ett spädbarn i famnen både i tid och otid.
Något du önskade dig och inte fick? Den där jävla hallonhäcken. Egen mjölk. Men det är som allt annat – du kan önska dig hur mycket som helst, men det är när du gör jobbet du kan förvänta dig det. Och det har jag inte gjort, i alla fall vad det gäller mjölken.
Vad gjorde du på din födelsedag 2020? Oklart. Lägger inte så stor vikt vid min födelsedag. Börjar tappa räkningen hur gammal jag är också.
Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? Mer möjlighet till kramar. Avsaknad av den där egna, självkritiska djävulen som tidvis biter sig fast i mitt öra och viskar massa elaka saker.
Vad fick dig att må bra? Samtal med vänner. Träning. Tid i skogen med familjen. Kossorna. Sena köksbordssamtal med min Millimterman. Inget kaffe och höjt fettintag.
Vem saknade du? Pappa. Fan vad jag hade behövt dig det här året. Som en liten tomte som både kan trösta, svetsa och slå hål på dåliga argument. Men det fina i kråksången är, att trots den saknaden, så har det ordnat sig ändå. Det finns så många fina människor omkring oss, och jag är så oerhört tacksam över det.
Mest stolt över? Min familj och vännerna omkring oss. Att vi överlevt ännu ett år.
Högsta önskan just nu? Ja, förutom allt det där självklara som fred, bördiga matjordar och vanligt vett och etikett åt mänskligheteten – lugn och stabilitet. Förutsägbarhet. De senaste åren har varit helt galna, till följd av våra egna beslut och idéer – nu vill jag bara ha lite lugn och ro och stabilitet i tillvaron.
Vad tänker du göra annorlunda nästa år? Jag ska göra vad jag kan för att uppnå just stabilitet och lugn och ro. Troligtvis handlar det mest om att kanalisera energi på rätt ställen och tygla våra idésprutande hjärnor till att inte hitta på massa nya projekt hela tiden. Hur det går med det återstår att se…..
Vi firar nyår och räknar ner till tolvslaget mitt på dagen. Det är perfekt för oss som inte längre har småbarn att skylla på, men som nu är mogna nog att stå för att vi inte fattar grejen med att hålla sig vaken till mitt i natten för att se klockan slå tolv.
Nyår 2019
Nyårsafton 2019 stod vi ute på en vacker blankis, under klarblå himmel och välkomnade 2020. Det var mycket effektfullt, inte bara för det vackra vädret och de fina människorna. Utan för precis när vi räknat ner, och familjerna brister ut i ett SKÅL och höjer de bubblande glasen mot varandra, så drar en kastvind in och sveper med sig flaskor, muggar och diverse sittunderlag. Kanske var det 2020 som ville presentera sig – en oväntad virrvelvind.
I år låg inga isar på sjöarna och himlen var stabilt grå. Lite sådär så man inte ser vart det börjar eller slutar. Och mitt i allt det grå, så var vi så upptagna i samtalen med varandra, att vi missade nedräkningen och så var klockan 12, och vi välkomnade 2021 utan större effekter. Men där fanns ett par eldar och vänner som värmde och lyste upp i allt det stabila jämna grå. Kanske är det 2021 som presenterar sig – det stabila jämna grå.
2020 kan beskrivas på många sätt. Många kallar det för ett ”skitår”, men jag ser det inte så. Saker och ting har inte varit som det brukar. Många människor har haft det jobbigt. För att vardagen har förändrats, för att vi inte har kunnat umgåtts som vanlig, för att man blivit sjuk eller att någon anhörig blivit sjuk och kanske även avlidit. Många människor har förlorat sina jobb, medan andra har arbetat omänskligt mycket. Men jag vill inte beskriva det som ett skitår. Vi har haft mat på bordet, tak över huvudet och inga granater har kastas ovanför våra huvuden. Vi har haft vatten i kranen, kläder på kroppen och möjlighet till att kommunicera.
Jag hoppas att få se tillbaka på 2020 och beskriva det som en vändpunkt. Året då krafterna började dra åt ett annat håll. För 2020 fick vi anledning och tid till att reflektera över vad vi håller på med. Över vår sårbarhet och över våra mest basala behov. För några tankar måste ha farit genom huvudet på Sveriges befolkning de där veckorna i våras, när hyllorna med lagringsbara livsmedel gapade tomma. Någon form av insikt måste ha infunnit sig, när en märkbar mängd individer samtidigt började bunkra mat.
Nyår 2020
Jag vill se tillbaka på 2020 som året som lade grunden till de stora förändringarna som en lycklig framtid kräver av oss. När individers beslut och tankar om framtiden, i samtal med sina grannar, nära och kära, förändrade hela vårt samhälle till något stabilare, tryggare, vackrare. Jag vill tro, att 2020 var året som fick den välbärgade delen av mänskligheten att tänka till. Och det är ändå vackert, trots allt som varit så annorlunda och lite ledsamt.
Året 2021 är inte året då allt ska återgå till det normala. Det är året som vi bygger något bättre, starkare och tryggare, än det som var innan 2020. Och det är ingen politiker eller myndighet som kommer se till att det händer. Men det kan du och jag göra, och alla andra omkring oss. Så låt oss börja – välkommen 2021!
Hösten 2019 hände många ovanliga saker som jag inte berättat så mycket om. En av de händelserna var att författaren Per Anders Lugn och fotografen Jeanette Andersson, bodde hemma hos oss ett par dagar. Vi snackade om jord, kor, vägval och livet i största allmänhet. Det fotograferades kor, människor, hönor och allt annat som ryms där emellan.
Och nu, lite drygt ett år senare, har det blivit en del av deras bok som kommer i slutet av januari; Jord, hopp och kärlek – att bygga jord och reparera ekosystem. Så här skriver de själva om boken;
En bok om hopp och lösningar
Under sin utveckling har människan gått från att leva av vad naturen ger, till att ta mer av naturen än vad den tål. Resultatet är underpresterande ekosystem och att mänskligheten står inför stora och farliga utmaningar.
Den här boken handlar om människorna som vill återställa ekosystemen och skapa välstånd genom att arbeta tillsammans med naturen, istället för att motarbeta den. Det börjar och slutar med jorden. Det handlar inte om lokalproducerat, ekologiskt, vegetariskt, klimatsmart eller svenskt. Det handlar om att vi människor måste börja bete oss som en nyttig art i den natur vi är en del av.
Vi tror på människans förmåga att vända en farlig utveckling. Vi tror på kärlek till naturen och allt levande. Vi vet att en del av lösningen ligger i att öka antalet betande djur. De bygger matjord som binder kol och vatten och skapar förutsättningar för mer och bättre mat. Detta är en bok om jord, hopp och kärlek.
Genom boken får du följa Per Anders Lugns resa in i det regenerativa lantbruket. Förutom mig och Magnus på Slaktarn´s Gård, får ni möta Jörgen Andersson – Fjällbete , Märta Jansdotter Aguirre – Gröna Gårdar, Patric von Corswant – Stafva mejeri, Jan Karlsson – Bjällansås gård, Andreas Måttgård och Stefan Sundström. Reportagen varvas med texter som ger läsaren en introduktion till allt det här jag tjatar om med ekosystemprocesser, fotosyntes, microorganismer i jorden och vitalisering av ekosystem. Men framför allt ger den en fin bild om hur allting hänger ihop – jorden, maten, korna, naturen, människorna och vår gemensamma framtid. Det är helt enkelt en bok om jord, hopp och kärlek.
För leverans v 4 kan du redan nu förbeställa boken direkt via Leopard Förlags hemsida, då klickar du in här;
Dagen före julafton och jag planterar vitlök. Kanske är det försent, men jorden är svart och mjuk och solen skiner. Och allt jag vill är att sätta vitlök. Så då gör jag det. Jag tar några från årets skörd, de är lite jordiga och de yttre lagren är torra och fnasiga.
Jag har för längesedan glömt vilken sort det är, troligtvis för att det inte är viktigt för mig. De ska krydda min mat, och så länge de gör det, och växer och trivs här på vår gård, så är jag mer än nöjd.
Jag bryter isär dem i klyftor, de frasar och faller sönder.
Och jag hänförs av deras skönhet, de lila strimmorna mot det matta pärlemorvita. Jorden runt rötterna och det blanka, fuktiga livkraftiga under allt det där torra.
Och jag önskar att jag lagt mer tid på att fördjupa mig inom fotograferandet, för att förstå hur jag ska kunna förmedla allt det vackra som jag ser. Jag vill så gärna visa alla fläckar av skönhet som döljer sig där bland jord, frön och livskraft. Jag vill så gärna lyfta fram den skönhet som vi själva aldrig behöver skapa. Det är så mycket jag vill.
Och just idag, den 23:e december 2020 ville jag sätta vitlök. Så då gjorde jag det.
