Sida 15 av 80

Information om skinnen

21 december, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag får en hel del frågor om skinnen, och det är ju inte så konstigt. Så jag ber om ursäkt för att detta klappträ till bloggare slänger ut godispåsen framför näsan på er utan att berätta förutsättningarna. Så här kommer det nu, all tänkbar information om skinnen, dvs den som går att framföra i skriftlig form.

Skinnen kommer från de gotlandsladslamm som vi hade på bete i somras. De är beredda av Donnia skinn som har sitt huvudkontor i Tranås, beredningen sker på deras egna garveri i Bosnien. Vi valde Donnia för att de rekommenderades av människor som jag har stort förtroende för och för att de kunde tillhandahålla vegetabilisk garvning, vilket är beredningen på alla de skinn vi säljer.

Vegetabilisk garvning innebär att de EJ går att tvätta i tvättmaskin, men skulle olyckan vara framme så går de att kemtvätta, om inte vanlig hederliga husmoderstips skulle fungera. Vegetabiliska skinn innebär att det är helt biologiskt nedbrytbara, vilket innebär att de kan läggas på komposten den dagen de har gjort sitt. Detta tilltalar oss, istället för att det ska behövas lämnas in som avfall och kräva massa extra energi för att kunna tas om hand.

Storleken på skinnen skiljer sig åt, men överlag är de ganska stora. Det finns i dagsläget alla olika nyanser av grått, samt några vita. Vilka färger som finns tillgängliga förändras efterhand som skinnen blir sålda.

Skinnen finns i två olika varianter, med kort ull (ullen är då klippt på garveriet), eller lång ull.

Priset är 1700kr för de kortklippta, och 2300kr för de med lång ull. Vissa justeringar i priserna, både uppåt och neråt, kan förekomma på enstaka skinn som på något sätt utmärker sig.

Hur gör man då, om man är intresserad av att köpa ett skinn?

Då kontaktar du mig, via mail forsbergkristina@hotmail.com, eller via telefon 073-6596671. Då bestämmer vi en tid då du kan komma hem till oss för att titta och känna på skinnen. Vi har en stor hall där vi lägger upp dem, och det finns alla förutsättningar att hålla coronasäkra avstånd. Välkomna att höra av er!

Idag är det julafton – skinnen är här!

14 december, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

De senaste veckorna har jag gömt mig i min innersta krets och grubblat på saker som jag ibland behöver grubbla på. Och då hamnar sommaren som gått och dess äventyr lite i glömskans rum, långt inne där i huvudet. Som om allt bara var en fantasi, eller en intensiv dröm.

Men idag knackade det på dörren, och det överlämnades ett antal proppfulla säckar till mig. Vuxen och världsvan som jag är, så väntade jag tills jag stängt dörren innan jag hoppade jämfota av förtjusning. För det ante mig vad som fanns där i. Och det pirrade i magen när jag knöt upp säcken och slängde ner en första blick.

Och med ens blev jag varse om, att sommaren inte var varken dröm eller fantasi. För här är resultatet av det gräs, örter och blad som betades i somras. Resultatet av vattenpåfyllningar, stängsling och alla de otaliga inräkningarna. Av röjning, oro, glädje, stress, förnöjsamhet och beslutsamhet.

De är vackra. Om möjligen vackrare än vad jag förväntat mig. Ett fåtal svarta och vita, och sen en uppsjö av alla tänkbara grå nyanser där emellan. Jag packade upp dem med högtidlighet. Något annat vore otänkbart. Lät handen fara över de mjuka lockarna, med sin personliga färgsättning. Sveptes med i alla känslor och erfarenheter den här sommaren gav mig.

Blev en aning förstummad. Och tillät mig att känna stoltheten som växte där långt inne i bröstet. De betyder mycket för mig, de här skinnen. Som en varaktig påminnelse om det arbete vi gjorde sommaren 2020. Men även för att de, för mig, symboliserar så mycket mer än det. Förtroendet från Jörgen Andersson och Fjällbete. Modet att våga göra sådant som skrämmer. Naturens fantastiska förmåga, och att insikten att vara en del av den.

Och just därför ska jag ge mig själv precis så många skinn som jag vill ha. För jag vill alltid bli påmind, vill alltid komma ihåg, vill alltid minnas – alla nyanser och lärdomar av sommaren 2020.

Trots det, kommer det bli några skinn över. Hör av er till mig om ni är intresserade.

Tankar i december.

8 december, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Dagarna är i en grå dimma. Dagsljuset kommer aldrig riktigt fram och något annat än stövlar är inte att tänka på. Det är plusgrader enligt termometern och vindstilla. Tyst. Jag har svårt att avgöra om det är ett tätt duggregn eller den fuktiga dimman som gör jackan blöt och får det att strila i takrännorna.

Utanför dörren ligger barnens skidor i ett plockepinn och kanske har vi klarat av årets skidsäsong, de där få dagarna då temperaturen höll sig under nollan. Jag vill egentligen inte tänka så, men vet ändå att det är nog dessa vintrar som vi kan vänta oss framöver. Gråa och blöta, där tjälen aldrig når ordentligt ner i backen. Det är beklagligt förstås, och vi människor är snabba att beklaga oss inför detta faktum. Om de stackars barnen som inte kan åka skidor på loven, som inte kan bygga snökojor och snögubbar. Om mörkret som är mer kompakt när inte snön reflekterar de få solstrålar som letar sig fram. Men sen stannar det där. För i nästa andetag planerar vi inför en konsumtionsfest som kallas julen och låtsas vara helt omedvetna om sambanden mellan bristen på snö och hur vi lever våra liv. Dränker ungarna i julklappar, och köper krystade presenter till vuxna som redan har allt. Överfyller våra kylskåp med mat som vi sen ändå inte hinner äta upp innan det blir dåligt. Eller innan vi tröttnar.

Och jag har så svårt att förhålla mig till allt det här. I ett grått, fuktigt december, där tjälen aldrig kommer ner i backen. För barnen kommer inte tacka oss för sina berg av paket, när giftet i tillverkningen förstört deras dricksvatten. Och de kommer inte att tacka oss för all mat och godis som ingen orkade äta upp, när deras matjordar är utarmade. Och de kommer framför allt inte leva på minnet av sina barndoms jular, när vår tids överflöd saboterat framtidens livsbetingelser.

Och det är sånt jag tänker på, i detta december när dagarna är i en grå dimma. Hur kan vi ge framtidens generationer bra liv, med det vi har nu?

Den första snön.

2 december, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det kom några millimeter snö här uppe på vår lilla kulle. Och som vi längtat efter lite snö och vinter…! Så det fanns ingen anledning att hålla inne med känslorna, eller sätta stopp för rörelseglädjen – Fram med skidorna!

Det uppdagades ganska snart att det gick bättre på gräsmattan än på grusvägen. Måste ha något med vallningen att göra…. bättre att ägna sig åt störtlopp.

Imponerande vad lite vitt på marken kan göra med rörelseglädjen! Det blev backintervaller tills svetten rann från pannan.

Ja, inte för undertecknad alltså, även fast det är jag som skulle behöva det mest. Men var sak har sin tid. Den här stunden hade jag fullt upp med att hålla i kameran – den har nämligen uppstått från de döda – utan att jag behövde skicka den på service. Självläkning i sin bästa form.

Jag behöver….

25 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

…skicka in min kamera på service. Mobilbilder håller inte i allt det här novembergråa mörkret. Eller är det det novembergråa mörkret som inte håller för bilder? Oklart. Men jag sörjer min kamera som i dagsläget inte fungerar, hur som helst.

…kramar.

…snö.

….få ut alla texter i huvudet till text på ett papper. Eller en skärm. Det måste hur som helst uttryckas i skrivna ord och sorteras till något hyffsat förståeligt. Om inte för andra, så för mig själv. Kanske är detta ett steg i den riktningen.

…. kravlös motion i skogen.

…. hitta ett supergott, koffeinfritt the, som kan ersätta mitt numera avslutade kaffedrickande. Ja du läste rätt – jag, som tillbett kokkaffets förträfflighet med en snarlik helig övertygelse, har slutat med kaffe sedan några månader tillbaka. Det satt hårt inne att inse det – men jag mår bättre utan. Men jag saknar att ha en doft, en rutin och en smak att längta till!

Vad behöver du?

En morgon.

19 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Vi vaknar till tysthet och mörker. Stötvis sliter vinden i väggar och tak, och vi vet att strömavbrottet är ett faktum. Jag smyger upp, så som jag alltid gör, och sätter mig på knä vid vedspisen. I skenet från pannlampan, spentar jag upp stickor till tändved. Doften av torkad gran och barkböset som fastnar på mina långkalsonger.

Jag arrangerar en liten tändningshög i vedspisens lucka. Drar tändstickan mot plånet och för en sekund betraktar jag lågan på den lilla stickan i min hand. Den brinner ljudlöst och mina tankar är ingen annanstans. Jag för den fram mot tidningspapper och smala stickor, och låter elden föröka sig. Det sprakar bekant när lågorna växer sig större. Jag lägger dit ett större vedträ och låter katten smyga upp i mitt knä. Hon lägger sig till rätta och låter svanstipen mjukt gunga fram och tillbaka. Förnöjd över vår lilla morgonrutin tillsammans. Jag klappar henne varsamt, känner hennes värme i mitt knä. Vi betraktar elden och jag vet inte hur många minuter som passerar. Men värmen strålar mot mig och brasan sprakar livligt. En stilla stund, innan det är dags att väcka barnen.

Jag tänder upp fotogenlampan i taket och förbannar mig själv över att jag inte fyllt på lagret av stearinljus. Lyckas ändå rota fram ett par stumpar, och konstaterar nöjt att de räcker tills solen går upp.

Sen väcker jag barnen. Gör frukost på vedspisen. Och hoppas, lite i hemlighet för mig själv, att elen inte ska komma tillbaka inom de närmaste dygnen. Och inser lika snabbt, att det finns något intressant att utforska i den tanken.

Slutet för hönsen.

9 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Måndag och jag skickar iväg de sista hönsen. I onsdags tog vi beslutet att pausa hönseriet, på torsdagen gjorde jag det officiellt och idag måndag så har alla hönsen nya hem. Alla utom en liten utvald flock som ska förse min familj med ägg. De ska flytta hem till det gamla hönshuset tillsammans med tuppen Stefan, och troligtvis är vi lika nöjda med det, både han och jag. Där ska de få picka i sig ungarnas ratade brödkanter och äppelskruttar, sprätta runt under enebusken och ruva fram några kycklingar till våren.

Att pausa hönseriet var inte ett roligt beslut, men ett beslut som var tvunget att tas. Det känns vemodigt att avsluta något som är så uppskattat, men det är utan tvivel rätt beslut. I samband med att jag lämnat iväg hönsen så har det känts som att stenar har lyfts av mina axlar och hur något trasigt inom mig börjat läka.

Bakgrunden till beslutet ligger i att vi behöver mer tid. Känslan av att behöva mer tid, grundar sig i att man har för mycket att göra. Tiden fylls av måsten, som många gånger är påhittade av oss själva. Eller självvalda. Hönorna var ett självvalt måste. Och det var vad vi i dagsläget valde bort för att frigöra tid för annat. Frigöra tid för sådant, som vi den gångna sommaren valt bort till fördel för hönseriet.

Men vår vilja och vision kvarstår, och det är alltid den som leder oss i besluten. Även denna gång. Nya stigar är sällan raka. Och vi trampar vidare. Med nya erfarenheter och med nya tankar, men med samma vilja, vision och passion för de sammanhang som vi verkar i, Både de stora och de små. Och jag är övertygad om att det kommer något bra ur det här. Ibland måste man stänga en dörr för att kunna öppna en annan.

Senaste nytt från din Lokala Äggonomi

1 november, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Välkommen till ett gråmulet och fuktigt November, och jag vill inleda denna månad med att ge dig de senaste nyhetsnotiserna gällande din Lokala Äggonomi.

Vi börjar med ägg-läget; September/oktober har varit en jobbig tid för hönsflocken då de mer eller mindra dagligen haft besök av en hungrig rovfågel. Till följd av detta har hönsflocken minskat med ett märkbart antal individer, vilket har påverkat mängden ägg som finns tillgängligt. Tillgängligheten på ägg påverkas även negativt av den mörkare årstid som råder, då hönorna i enlighet med Naturlag 1 paragraf 5:4, åbropar sin rätt till vintervila och därmed inte värper lika intensivt som under sommarhalvåret.

Till följd av detta, så är tillgången på ägg begränsad och därav kan det vissa dagar vara helt slut. Leveransansvarig påpekar dock att det fylls på dagligen, om än i mindre mängd, och uppmanar till sansat lugn i samband ägghämtning. Om inte, så finns möjligheten att sätta upp kravallstaket, vilket dock medför ytterligare kostnader och därmed kommer påverka äggpriset.

Informationsavdelnings telefonlinje är för närvarande stängd, till följd av att Telia har viktigare säker att göra än att leverera utlovad tjänst till sina kunder. Telia har under snart 2 veckors tid, garanterat att felet skulle vara avhjälpt ”idag eller imorgon”, vilket påvisar att Telia har nyckeln till det eftertraktade knepet att fixa fler timmar per dygn. Grattis till dem och vi väntar med spänning på när Telia släpper den tjänsten på marknaden! Ekonomiavdelningen vill dock förtydliga att aktuella betaltjänster fungerar som vanligt.

Slutligen vill din Lokala Äggonomi utbringa ett fyrfaldigt leve för att det snart är ett år sedan den här hönscirkusen drog igång! Allt till följd av en idé som kunde förverkligas genom alla er som köpte en höna eller två. Vi vill säga tack för ert engagemang med att skrämma rovfåglar och tillgodose behov av äggkartonger, och för er förståelse och lugn när den största hönshjärnan av dem alla har gjort sitt bästa för att organisera ihop hela spektaklet. Med allt vad det inneburit.

Och nu, vädret; De kommande dagarna förväntas det vara högst stabilt ostabilt, med oklara förutsikter över vad som kan väntas i gryningen och framåt kvällen. Temperaturer kommer att variera och nederbörd förväntas mellan uppehållen. Klart väder kan förekomma fram till att molnen åter drar in igen, och framåt natten kan ett mörker smyga sig på, så var uppmärksam om du ska ge dig ut i trafiken.

Tack för nu.

Inför vintern.

14 oktober, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Det var minus i morse. Så där så att gräset var vitt och det frasade under fötterna när jag hasade ut i träskor och underställ för att fylla på vedkorgen. Mormors kofta hängde över axlarna och jag huttrade till i morgonkylan.

Den är på något sätt efterlängtad. Kylan. Jag saknade den förra vintern. Den vintern som var allt annat än vinter. Hur det blir i år vet ingen, men vi förbereder just nu för fullt för att möta nästa årstid. Hur den än må bliva.

Att färdigställa för vintern är lite som att stänga ner allt i stand-by. Det blir lite lugnare tempo, dagarna blir sig ganska lika. Och till en början så är det väldigt skönt. Med det lunga tempot, med dagarna som avslöser varandra utan större överraskningar. Men sen, lagomt fram i februari, när de första solstrålarna börjar värma – då suger längtan till igen. Efter bete och gröngräs, fållindelning och kalvning. Men just nu, i mitten av oktober, så är det ganska bekvämt att få lägga det bakom sig. Nu ser jag fram emot att få sammanställa säsongen som varit. Utvärdera, analysera och ta nya beslut som leder oss i rätt riktning.

När vi invintrade kossorna för ett år sedan, så gick vi med dem till Stakheden, där de har sin nuvarande vinterhage. (klickar du på testen kommer du till det inlägget). Det var en fantastiskt upplevelse på många sätt, och en av de bästa dagarna. Och vi har lekt med tanken att gå hem med dem i år också, men tagit beslutet att låta bli. Anledningarna är flera. Den främsta är nog att jag inte orkar med spänningen det innebär. Just nu vill jag bara få lite lugn och ro, så jag tillåter mig själv att få vara lite bekväm. Så därför kommer vi köra dem i transport.

Och egentligen tycker jag alla de sista meningarna är jättekonstiga. Hur kan det vara enklare att köra djur i transport istället för att gå med dem? Vilka barriärer har vi byggt upp som skapat den balansen? I andra länder är det ju fullt möjligt att gå flera mil med tusentals djur – vad är det som gör det så svårt att gå några kilometer i Sverige med ett 30-tal? Men kanske den viktigaste frågan av de alla – hos vem finns barriären?

Än är inte klockan slagen så att säga…så…. Vaknar ni en morgon och det står kor i er trädgård – då struntade vi i transporten och tog oss en promenad istället. Den som lever får se.

Sorgekantat vemod, glädje och stolthet.

4 oktober, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Mörkret ligger kompakt utanför fönstret. Elden sprakar i spisen och jag smyger runt i ull-underställ och mormors gamla kofta. Det är många tankar i huvudet nu. Tankar som jag samlat på mig under hela den intensiva sommaren, tankar som jag behöver reda ut, ta tag i och sortera. Det har inte funnits utrymme för det ännu och det känns som om huvudet ska explodera och ändå känns det tomt. Ett par veckor kvar, sen ska jag fira att vi tagit oss igenom den här högsäsongen. Och sen ska tankarna sorteras.

De senaste veckorna har vi skickat djur på slakt och levererat kött. Det har fyllt mig med ett vemod, kantad av sorg. Eftertänksamheten har omslutit mig och orden har känts för djupa för att dela med sig av. Vem vill tala om livet, i gestaltning av döden? Och vad är livet, om vi inte samtidigt beaktar döden?

Vi har delat ut kött till många människor under de senaste veckorna. Trots sorgekantat vemod, så har jag gjort det med stolthet i bröstet och tacksamhet i hjärtat. Det känns fint att förse människor i min omgivning med näringsrik mat, från marker som är vårt gemensamma landskap. Ett landskap som vi fått förtroende att förvalta och där vår ambition är att lämna det friskare, starkare och vackrare, när nästa generation tar vid. Så att barnen som vi idag sätter till världen, har alla förutsättningar att leva ett gott liv, på den här platsen där vi lever vårt.

Djuren är vårt starkaste kort i den strävan. Och priset vi betalar, är oket av vemod när hösten gör sin ankomst. Men det lättar något, när jag får bilder över festmåltider i goda vänners lag. Från när vardagsmaten blev festmåltid och historier om barn som gladeligen tuggar i sig lammkotlett efter lammkotlett. Det glädjer mig, att arbetet vi gör, ger glädje och njutning till så många fler.

Hösten är en tid för ambivalenta känslor. För glädje och stolthet, vemod och sorg. Vördnad. Och för att förstå det, så behöver vi tala om livet i gestaltning av döden. Och vi behöver beakta döden för att förstå, vad liv är.

Ja, ni hör själva, hur de djupa orden bara sprutar ut. När allt jag tänkt skriva om var köttutlämning och höstens ankomst. Behöver nog lyfta på ord-locket lite oftare ändå. Behöver nog skriva lite mer för att inte trassla in mig själv i mina egna tankar. Behöver nog låt bloggen leva upp igen. Tack för att ni tålmodigt följer mig på vägen.