Sida 18 av 80

En solig söndag i april.

19 april, 2020 / forsbergkristina / 3 kommentarer

En särdeles fin söndag i april. En sån där som börjar med lite bitande morgonkyla i kinderna, när solen målar himlen morgonvacker och kvittren från träden är som en hel bakgrundsorkester under morgonrundans uppvaknande lunk. En sån där söndag när familjen äter frukost i motljus, så mormors gamla furbord glänser som guld och allas morgonsruffsiga hår, lyser som glorior i morgonsolens strålar.

Och medan jag torkar av och förbereder förmiddagens göromål, så susar halva familjen iväg på cykel, ner till korna, och vi alla har ett väldans pirr i magen, för nu, när som helst så måste det bli en kalv. Men det var ingen idag heller.

Men vi dröjer oss all kvar i hagen, för det är något speciellt med förmiddagssolen som börjar värma, och korna som ligger i fjolårsgräset och idisslar. Och vi ser på deras runda magar att det rör sig därinne, och några låter oss få känns sparkarna från de liv som snart skuttar omkring i hagen. Och det är en tacksamhet att få finnas till, just där, just då, med korna i hagen och gräset som strävsamt börjar leta sig upp.

Sen tar dem cyklarna därifrån, vidare till nästa instans. Den lilla, som inte är så liten längre, lärde sig cykla igår. Och sladda också, och hon visar det gärna, och när skrubbsåren ställs i kö över ben och händer, så borstar hon bara av sig och förtsätter. För det är så det känns när man precis har lärt sig cykla, och det är en solig söndag i april.

Och sen plockar vi med virke, för att göra plats inför året sågning. Och barnen tycker det är supertråkigt, och börjar kivas för att något ska hända, och tillslut cyklar den äldsta iväg till en kompis, och föräldrarna drar en lättnandens suck för halva virkeshögen är kvar att göra. Och vi binder fast plåtar som blåst av från några av virkesstackarna, och svärmor bakar sockerkaka och i aprilsolen kan vi sen dricka kaffe på verandan. Och det enda som påminner oss om omvärlden är att vi sitter vid varsitt bord med några meter ifrån varandra.

Sen kastar vi cyklarna i traktorns skopa, fyller bilen med kompisar och åker hem till huset där ute i skogen. Och barnen leker vid stora stenen i skogen, där den lilla bäcken porlar fram. Och bland, mossa, pinnar, kottar och ris, finns en helt fantastisk värld där allt kan hända och de försvinner iväg i timmar medan jag står inne och lagar mat. Sen fyller jag den gamla kökssoffan med hungriga barn, som tar om en, två, tre gånger och jag behöver inte truga med maten, för det är en sån där solig söndag i april när solen, leken och livet hela tiden hungrar efter mer i en bomullsmjuk förnöjsamhet.

Och när eftermiddagssolen blir så där guldig, och köket inte är det minsta avtorkat, så går jag ut till odlingarna och gräver ner mina händer i den mörka jorden. Den är luftig, kall och fylld av drömmar. Och hjärtat slår lite hårdare, och dofterna doftar lite starkare, och fåglarna kvittrar lite vackrare och jag översköljs av den där känslan som bara kan komma en solig söndag i april, när inget annat spelar någon roll, för allt som finns är här och nu och just det är helt fantastisk. Helt fantastiskt.

Jag drar ut på eftermiddagen, så länge det bara går. Uppgifterna ute avlöser varandra, och jag drar upp tröstlösa mängder kvickrot i en borglömd odlingsbädd, men till och med det är en glädje. Och den äldsta kommer med små buketter av tussilagos och han sätter en i mitt otvättade hår och säger att att jag är finast just så där i arbetsbyxor och min lappade underställströja och påminner mig om att jag inte ska fixa till mig nästa gång jag ska på fest. För jag är finast just så här, men kanske kan jag ha en liten blomma i håret.

Och när kvällen blir oundviklig går vi tillslut in. Hungriga magar fylls med nötstek och potatis, frysens sista majskolvar och äppeldrickan som mormor gjort. Och i köksoffan kryper trötta barn upp i mitt knä och jag begraver näsan i det toviga håret som doftar sol och våriga äventyr och jag tänker på den dag som har gått. Hur vi i andras ögon bara arbetar och arbetar, när vi själva känner att vi mest bara lever. Så som vi vill leva, i den vardag som ger oss meningsfullhet och trygghet. Den vardag som ger oss livskraft.

Det kom ingen kalv den här dagen heller, men det var en särdels vacker dag. En sån där solig söndag i april.

Påsken som stormade in.

15 april, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

I förra inlägget utlovade jag en uppdatering gällande kalvningen på söndagar kl.21. Sen stormade påsken in med en röd måndag, och jag trodde att det var lördag när det egentligen var söndag. Sen blev det måndag, som jag då trodde var söndag, men då stormade det och dagen tillbringades utan ström och tillfredsställande internetuppkoppling. Ja, ni hör ju själv, rörigt så det förslår.

Oavsett; än har inte första kalven kommit, så ni får kort och gott fortsätta att beundra era tomma bingobrickor. Ny uppdatering kommer, förhoppningsvis, på söndag klockan 21.

Strömavbrottet kan låta dramatiskt, men det är det inte. Vedspis och egen brunn på gården möjliggör att vardagen kan rulla på utan större hinder. Den största utmaningen är att rubba invanda rutiner när det inte längre finns vatten i kranen och el i uttagen. Men vi börjar vänja oss. Det var knappast första, och heller inte sista, gången. Ett utedass och en gårdspump skulle dock förenkla levernet ytterligare, så det blir våra nästa investeringsposter för att höja vår levnadsstandard.

Det är lite lätt att bli självgod när man står där vid vedspisen och lagar mat från egna gården. När man kan konstatera att potatis, kött och grönsaker är från jorden utanför, likaså veden som gör värmen och tillagningen möjlig. Och vattnet vi dricker är kallt och kristallklart, blott från ett grävt hål i marken, renat av den jord som ligger under våra fötter. I den stunden är det lätt att bli självgod. När man känner att det mesta kan hända i omvärlden, men vi vet att vi reder ut det. Mat på bordet, tak över huvudet och rent vatten i brunnen – så mycket mer behövs egentligen inte. Och det ger mig ett lugnt som jag är oerhört tacksam över att få känna.

När kommer kalvarna?

7 april, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Ja, det undrar jag också! Men när som helst bör de börja dimpa ner. Så jag tänkte, att i de tider vi nu befinner oss i, så skulle det vara roligt med lite kalv-bingo! Vi behöver något annat att prata om helt enkelt.

Allt du behöver är det här; ett papper, en penna och en linjal och en vän. Har man ingen vän så kan en katt också fungera bra. Har man ingen katt så kan en ovän också fungera bra – kanske är ni vänner när bingon är slut!

Linjalen kan du hoppa över, om du inte är så noga med raka linjer och symmetri. Jag själv valde dock att ha den med – har man levt ihop med en Millimeterman i 10 år, så blir man aningen påverkad. Uppenbarligen. Hur som helst – sen målar du ett rutmönster med 6×6 rutor.

I fem av rutorna fyller du i stjärnor eller annan valfri symbol. De resterande rutorna fyller du med siffrorna 1-31. Sen kan du och din vän/katt/ovän med spänning invänta dragningen – jag tänker att varje söndagskväll kl 21, blir en bra tid att redovisa veckans eventuella bingonummer här på bloggen.

Bingonumren bestäms av vilka datum som en kalv kommer till världen. Det gäller att få så många i rad som möjligt, stjärnorna funkar som ”fri-nummer”. S

Då så – välkommen till kalv-bingon 2020! Dra med en vän och håll tummarna för oss alla!

I ovisshetens tid

3 april, 2020 / forsbergkristina / 7 kommentarer

Det är lätt att tankarna och känslorna tar fart. Som kärnan i en virrvelvind samlas de tillsammans med ord och meningar från omvärlden. Corona. Dödsfall. Permittering. Uppsägning. Konkurs. Karantän. Kris. Katastrof. Hot. Riskgrupp. Nödläge. Feber. Brist. Skyddsutrustning. Inställt. Död.

Det är förståeligt att alla dessa ord, alla dessa sammanbitna ansikten med trötta ögon, alla dessa förmaningar sätter fart på virvellvinden inom oss. Den snurrar och snurrar och växer sedan till en ondsint cyklon som tar med sig allt i sin väg, ödelägger och förmörknar. Det är inte konstigt att det är så. Nu, i ovisshetens tid.

Och de sammanbitna ansiktena talar om lugn. Att behålla lugnet i denna storm. Men ingen berättar om hur man gör, mer än att man ska göra saker man mår bra av. Men det kan vara svårt. När man är satt i karantän och uppmanas att inte träffa andra människor. När inkomsten som man byggt sitt liv kring, plötsligt försvinner. När man vet att man inte ska kramas, när man mest av allt skulle behöva kramas med halva världen. Och när allt som man annars brukar göra är inställt. Då är det ingen liten sak att behålla lugnet och må bra. Då är det lätt att förlora sig i orons cyklon. Låts sig slitas omkring av ovisshet och skrämmande ord, i tankar om en framtid som ingen kan förutspå.

Och i den snabba informationens oändliga djungel försöker vi finna tankestigar som ger oss den trygghet som vi alla vill ha. Den där tryggheten som nu har rubbats. Eller som vi inbillade oss, bakom filtret av högt BNP och billiga importvaror.

Och jag tänker, att varje storm har en öga. Ett centrum dit krafterna inte når. Där tryggheten finns, trots stormarna som viner omkring oss. Vi behöver hitta dit, till stormens öga. Du, jag, vi.

Det är inte lätt. Men vi kan fråga oss själva; hur vill jag att mitt liv ska vara? Vilka känslor vill jag uppleva, och hur kan jag göra det möjligt, med de resurser som finns omkring mig?

Till en början kan det tyckas omöjligt. Speciellt om man står med sin forna vardag som en ruin runt sina fötter. När ovissheten slagit sönder, allt det där som förut var trygghet.

Ibland måste vår värld få rasa. Först då uppstår möjligheten att bygga upp något annat, något bättre, något hållbarare, något vackrare. Det är först då vi får chansen att på riktigt rätta till alla de brister som fanns i den förra konstruktionen. Bygga något annat, från grunden. Det är en tröstlös tanke, när man står där mitt i stormen, rädd och förblindad av dammet från rasmassorna.

Men ändå, tillåt dig själv att tänka tanken – vilken värld vill du se, uppleva, känna – när stormen mojnat och dammet har lagt sig? Vilken omvärld vill du vara en del av, och vad kan du göra precis nu, med precis det lilla du har – för att det ska bli så?

Du kan inte stoppa stormen. Men du kan hitta stormens öga. Och där kan – du, jag, vi – lägga grunden för det som ska bli. Något där tryggheten kan bo, även när omvärldens ovissa vindar blåser.

De jämtländska gotlänningarna.

22 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Om några veckor kommer ett gäng jämtländska gotlänningar till hagen på Stakheden. Ett gäng fantastiskt vackra årslamm av rasen Gotlandsfår, som är födda och uppväxta mellan bergstopparna i Jämtland.

Men nu kommer de hit till Grangärde och Ludvika för att under sommaren utgöra en viktig kugge i byggandet av bördiga och livkraftiga matjordar. När sommaren sen börjar övergå i höst kommer de bli näringsrik föda till de människor som bor på och omkring dessa jordar. Liv som föder liv och som möjliggör ännumera liv – i naturens fantastiskt kretslopp av samspel och livskraft.

Det hela möjliggörs genom ett samarbete med Fjällbete som drivs av Jörgen Andersson – en viktig inspirationskälla och vän inom det regenerativa lantbruket. Vi delar samma vilja och övertygelse om matens betydelse för en friskare värld och jordklot. Vi delar samma övertygelse om lokalbefolkningens styrka och möjligheter till att bygga trygga, bra liv med de fantastiska resurser som finns i oss och omkring oss.

Jörgen är en flitigt anlitad föreläsare och han har lagt upp ett par föredrag på youtube som jag varmt kan rekommendera (klicka i länken). Och väcker föredragen intresse, funderingar, frågor och idéer så hör av er! Så tar jag hit honom, när tillfälle ges, för kaffe och samtal, tänker jag! Eller så kan ni prata med mig, det går också bra.

Hur som helst så kommer det finnas både kött och värmande lammskinn senare under året. Försäljningen kommer ske via förbokning i kontakt med mig, och information kommer ut fortlöpande här på bloggen. Tills dess; håll huvudet kallt, hjärtat varmt och händerna rena.

Det inställda föredraget.

16 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Egentligen hade jag planerat för att skriva ett inlägg om mitt kommande föredrag; ”Maten som bygger vår framtid – om mat, beslut och landsbygdens triumfkort”.

Där skulle jag prata om vikten av att ta ansvar över jorden där vi står, för att bygga trygghet inför en oviss framtid. Jag ville ge en förståelse till hur ansvarstagande över marken där vi bor, påverkar ekosystemprocesserna och allt liv – ditt, mitt, fiskarna, fåglarna och binas. Jag ville ge en förståelse för ekosystemprocessernas komplexitet och hur dessa hänger ihop med det vi kallar klimatkris. Och hur vi därmed kan åstadkomma en skillnad genom att ta ansvar över vår tilldelade plats på jorden. Jag ville förmedla enkelheten i att tillsammans bygga en trygghet och bra liv, väl rustade, oberoende av vilka utmaningar som väntar oss.

Men nu är föredraget inställt. För det är kris.

Jag ska erkänna att det känns lite skrattretande – det här föredraget är lite för aktuellt för sitt eget bästa.

Men det finns kvar till en annan gång, det fyller inte sin funktion nu. Nu behövs handlingskraft, ansvarstagande och gemenskap. För den situation vi befinner oss i, men också för en oklar framtid.

Jag arbetar vidare. Förbereder för kommande kalvningar, för hönshotellet och ett gäng Jämtländska Gotlänningar….

Hönshotellet är fullbelagt!

11 mars, 2020 / forsbergkristina / 1 kommentar

Nu är alla platser uppbokade på hönshotellet och efter noggrant övervägande och jämförande av olika offerter, så har jag anlitat Millimetermannen att bygga det. Vi har ju en del bra samarbeten sen tidigare (typ bilda familj och såna där saker) och har därmed en välutarbetad arbetsgång – jag säger hur det ska vara och han bygger. Sen säger jag att han gör fel, och då blir han sur och säger att det är jag som har fel. Sen förändrar han som jag vill, men lyckas ändå göra det ännu bättre än vad jag förväntade mig. Sen är vi båda nöjda och glada och börjar spåna på nästa projekt som vi kan hugga tag i.

Jajajaja – men när kommer hönorna?

Hönshotellet kommer stå klart under april enligt den noggrant projekterade byggplanen. Sen kommer troligtvis den gamla flocken flytta in för att prov-bo, och för att serviceteamet runtomkring ska få igång rutinerna.

Den nya flocken – det vill säga Agda, Kino, Beyoncé, Jill Johnson, Bertil och alla de andra som ni köpt och namngett – kommer finnas på plats i slutet av maj. Sen tar det ytterligare några veckor innan de kommer igång med äggläggningen. Och fram tills dess så finns det lite andra saker vi ska klara av och reda ut.

Det är mycket spännande som händer och vi är så glada över alla er som följer oss längs vägen och håller oss i handen!

Jag är regenerativ bonde.

4 mars, 2020 / forsbergkristina / 10 kommentarer

När jag berättar att jag arbetar som bonde, följer alltid en obligatoriska frågan; Jaha, vad producerar du då? Är du kött-bonde, mjölk-bonde eller spannmåls-bonde?

Jag blir alltid lika ställd, för jag är ingetdera. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger matjord och stärker ekosystemprocesser. Mitt mål handlar inte om optimal tillväxtkurva eller att tillgodose marknadens efterfrågan.

Vårt arbete handlar om att skapa livskraftiga jordar som kan ge framtidens generationer minst lika stor mängd bra mat som det ger idag. Det handlar om livskraftiga matjordar som är tåliga i både torka och regn. Livskraftiga matjordar som ger rent vatten i våra badsjöar, snår fulla med fågelkvitter och grönskande ängar som surrar, fladdrar, blomstrar av liv. Livskraftiga jordar som ger förutsättningarna för ett bra liv för alla som vill leva omkring dem, på dem, av dem och i dem.

Jag är ingen köttbonde som producerar kött. Jag är ingen hönsfarmare som producerar ägg. Jag är en regenerativ bonde som stärker förutsättningarna till liv.

Mitt främsta verktyg för att påverka jordarna är mina djur. Faktum är att de är helt avgörande för att åstadkomma det jag vill. Och som en biprodukt av det arbete jag gör och som jag vill göra, så får jag ett överskott av ägg, kött, grönsaker, skinn och mjölk. Ett överskott som jag säljer för att åstadkomma den valuta som krävs för att jag ska kunna betala min räkningar.

Så nästa gång någon frågar, så ska jag svara just det. Jag är regenerativ bonde. Jag bygger livskraftig matjord och stärker förutsättningarna till liv. Vad gör du?

Februari blir mars.

3 mars, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Februari är slut och vi kan kort konstatera att det var en skitmånad. Fördelen med en skitmånad är att när jag tröttnat på att var förbannad, ledsen och kraftlös, så blir det så tydligt att det är upp till mig själv att ställa det här till rätta. Så jag knyter näven i fickan, zoomar ut från sig egna lilla bubbla av självömkan och tar fram mina vassaste verktyg för att bryta dåliga mönster.

Så vi gick helt enkelt ut i skogen. Jag och mina med-(stj)-hälpare. Ut på tur, aldrig sur, liksom. Och det var uppenbart att det var alldeles för länge sedan vi gjorde den här typen av utflykt. För Knas-Katten, den gamla surgubben, blev helt tokig när han insåg att det vankades skogsutflykt! Jag tror minsann han ropade i glädjerus han också; ut på tur, aldrig sur! Sen skuttade han iväg med hög svansföring och tog täten.

Med ihop-kraffsad matsäck var vi beredda att med rak rygg möta en del av vad februari ställt till med; en väldans massa vindfällen, vilket i praktiken betyder en väldans massa jobb.

Jobb som inte riktigt var planerat att utföras, men som ska utföras ändå. Det är sånt man får räkna med när man är grannmark med storbolagens kalhyggesavverkningar. Uppenbarligen.

Vi klättrade runt på gamla stubbar ett tag och konstaterade att skog är roligare än kalhyggen. Om man nu får välja. Det är inte alltid man får det, men får vi välja så väljer vi skog.

Sen dukade vi upp de snabbt ihop-plockade fikat och jag har aldrig sett Knas-Katten så ivrig! Man skulle kunna tro att vi packat ner en brunstig hon-katt i matlådan.

Men sen upptäckte han att det varken erbjöds katthona eller ostmacka på den här skogspromenaden. Då blev han sur.

Och efter att ha blängde argt på mig en lång stund, och protest-jamat under hela fikat – så gav han sig hemåt. Vi andra drog oss tillbaka in mot skogen, mot det stora plockepinnet av nedblåsta träd. Där fann vi den bästa lukt som går att uppbåda på denna jord; nysågad gran.

Ahhhh, den doften, den doften. Och mitt bland allt ris så satt den outtröttlige Millimetermannen, förvånansvärt glad i hågen för att ha 40 oväntade träd att ta reda på.

Men det är ju det där med skogen – det är svårt att beskriva vad den gör med oss, men något bra är det iallafall. Och nu är vi redo att ta oss an mars, med klokskap och glädje utifrån vad februari lärde oss.

De utspridda balarna.

20 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Under sensommaren, när marken bar och livet var relativt lugnt, så ställde vi ut balarna i kossornas vinterhage. Ganska luftigt med några meters mellanrum, spridde vi dem över en större yta. Det är då lätt att klia sig i huvudet och undra; vad håller de på med?

Och det är en fullt rimlig reaktion, på ett beteende som inte tillfaller normen och den stora massan. Men vårt mål har aldrig varit att uppfylla normen, eller att vara som alla andra. Vårt dagliga mål, likväl som vårt livsmål, handlar om att skapa förutsättningar för ett bra liv. För oss, för våra djur, för naturen och för alla andra varelser omkring oss, både i och på jord. Och då blev det så här.

De utspridda balarna innebär att vid den dagliga utfodringen så är jag inte beroende av traktor, utan allt jag behöver är en kniv för att öppna balen och lite styrka att rulla iväg foderhäcken till nästa bal. Sen flyttar jag på en enkel eltråd och korna kan hugga in på dagens meny av konsververat gräs och örter.

På detta sätt är det få saker som kan krångla, typ en traktor som inte vill starta, punktering eller bränslestöld. Kornas bajs och tramp blir dessutom utspritt över marken eftersom varje dag ger en ny utfodringsyta. Och korna håller sig därmed rena och fina trots plusgrader och pissig vinter.

Och, kanske en av de bättre sakerna är, att i princip vem som helst kan ta över sysslan om jag skulle bli sjuk eller skadad, dessutom! Win-win-win!

Jag fattar grejen… Men de spiller en hel del foder som de sen trampar ner runt foderhäcken – är inte det ett väldigt slöseri?

I det sammanhang som vi är nu – nej, det tycker jag inte. Det nedtrampade fodret blir mat åt jordens microorganismer och är det några som behöver vårdas så är det dem!

Jaja, microorganismer i all ära, men dem kan du inte räkna hem i någon vinstkalkyl…..! Är det inte bara större yta som blir söndertrampad när du gör så här? Du kommer få ett jättejobb sen att återställa marken till något frodigt och användbart….

Det tror jag inte. Men jag kan ha fel. Den som lever får se.