Sida 19 av 80

Generationer emellan.

12 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Det är ungefär ett år sen som jag hade föreläsning i Norrbos Folkets hus. Det var en häftig kväll, fullsatt, och jag talade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden”. Det hela blev en berättelse om de förändringar och insikter som drabbat mig och min familj, men lika mycket en hyllning och växande respekt inför mormors generation och deras ovärderliga livskunskap.

Livskunskap som är ovärderlig, livsviktig och som tyvärr blivit lite smutskastad under de decennierna som skiljer våra generationer åt. Det är synd. Framför allt eftersom dessa decennier utvecklat ett enormt resursslöseri som vi uppenbarligen behöver komma till rätta med. Och det är här mormors generation kommer in – för är det något de visste, så var det hur man tar tillvara på och vårdar de resurser som finns i vår närhet. Hur man kokar sylt av skogens bär, gör filbunke och smör, lagar raggsockor och kokar buljong. Det går knappt att nämna allt, för de var mästare på att tillgodose familjens behov med det som fanns tillgängligt.

Jag chockades lite smått vid föreläsningen. Så där så jag kom av mig och tappade tråden. Alla de känslofyllda ansiktsuttryck som mötte mig i publiken. Av alla som ville prata efteråt, diskutera och delge sina minnen och kunskaper om hushållandets hantverk. Och det var då jag tänkte; vad fint det hade varit att bara få sitt runt ett bord och prata med dessa människor. Dricka lite kaffe och äta en smörgås. och sen prata om alla fantastiska möjligheter som kan uppstå ur några liter mjölk – bara rätt kunskap och handlag finns till gänglig. Eller hur man städar effektivt och grundligt, utan alla de kemikalieprodukter som är nutidens norm?

Och jag tänkte såsom så – att jag borde bjuda in till ett sånt samtal, ett samtal generationerna emellan. Men sen kom våren, kalvningar och ett helt galet 2019. Men än är det inte för sent. Och jag är säker på att det finns fler i min generation som skulle vilja vara med på ett sånt samtal, och det är er jag riktar mig till nu – Vill du vara med och träffa ett gäng mormödrar och farmödrar som bär på ovärderlig kunskap? Ett enkelt samtal, lite fika, olika generationer och sen så ser vi vart det bär hän? I så fall – hör av dig till mig på slaktarstina@slaktarstina.se

Fredagshäng med mitt gäng.

7 februari, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Fredagsfeeling med sol och framtidsplaner, och vi hjälptes åt att förbereda för vad som komma skall.

Ibland kan det vara svårt att få barn att göra som man vill. Men stoppar man en borrmaskin i dess hand och ber dem göra hål i den frusna marken, så gäller det att hålla uppe tempot om man ska hinna med!

Millimetermannen var förste stolpbärare. Jag själv stod brevid och var expert. Någon måste ju vara det också, så jag tog på mig den rollen. It´s a hard work dude, but some one´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Kanske var det därför jag så småningom hamnade i koss-gänget istället. Inte så illa egentligen, trots att de inte gör skillnad på varken fredag eller måndag. För dem är alla dagar arbetsdagar – äta, idissla, bajsa. Äta idissla, bajsa. Och så där går det runt, dag ut och dag in. Inga flextider eller semesterdagar där inte. Men det är väl så, när man axlat ansvaret att regenerera matjorden, och väcka upp slumrande ekosystemprocesser. It´s a hard work dude, but someone´s got to do it. Som di säger i Amerikatt.

Nu är vi ju dock i Sverige. Och där kör man traktor i raggsockor och långkalsonger. Uppenbarligen. Inte så cowboyaktigt kanske, men är det fredag så är det.

Välkommen Vabbruari!

5 februari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Februari och vi tog steget in i VAB-livet (Vård Av Barn), så som sig bör den här tiden på året. En tradition helt enkelt. Dock kan jag konstatera, och gladeligen meddela, att det blir bättre med åren! Och det hjälper föga att höra det när man har ett antal ungar under 5 och är mitt uppe i magsjukor, förkylningar och vattenkoppor. Jag vet det. Så här kände jag själv för fyra år sedan, när Vabbruari byggde murar av baciller och magsjukor mot omvärlden – ”Känslan av Vabbruari”. (klicka på länken så kommer du till inlägget).

Men nu är det fyra år senare. Ungarna är större, huset är mer rymligt och jag är stabilare som både människa och förälder. Så VAB-dagarna ser annorlunda ut nu. Tack och lov.

Dock kan jag ju inte vara hemma från mitt jobb för Vård Av Barn längre, till följd av den väg jag valt i livet. Så när baciller och snor i näsan är motiv nog för att undgå den ordinarie skolplikten, så infaller nutidens VAB – Vitaliserings Akademin för Barn.

Det är ganska trevliga dagar, ska jag erkänna. Vi utfodrar kossor, maskar, microorganismer och andra avgörande länkar i livets kretslopp. Jag lär honom och han lär mig. Och tillsammans lär vi oss hur man formar en bra dag trots trytande energi och snor i näsan. Kanske den viktigaste kunskapen av dem alla.

Men den absolut roligaste är att tämja en kossa till ridhäst, förlåt jag menar ridko. Vilka transportmöjligheter som öppnar sig! Tänk dig själv att ta sig fram på ett kraftpaket som drivs av gräs, ger mjölk och som ger ytterligare en ny avkomma varje år! Utsläppskurvan mäts i mängd gödsel, som i sin tur ger möjlighet till effektiviserad bränsletillgång (dvs mer grästillväxt) och ännu mera transportmöjligheter…! Skattebefriad är den också. Nu väntar jag bara på markerade laddytor i anslutning till affärer och dylikt, där kossan kan stå och beta medan jag gör mina ärenden. Elbil känns helt plötsligt väldigt 2019….

Men Vitaliserings Akademin för Barn är ju öppen av en anledning också. Så när djuren är gjorda och lungorna fyllda med frisk luft, så bäddar vi ner oss i soffan och samlar energi. Klappar katten och pratar hockey. Och när han somnar sen, så får jag passa på att slå upp datorn och arbeta bort allt det där administrativa som så lätt lägger sig på hög. Ganska nöjd ändå, över att vi får dessa dagar tillsammans.

Husmödrar och benbuljong.

27 januari, 2020 / forsbergkristina / 2 kommentarer

En grej som är svår att undgå när man börjar med att producera sin egna mat, är vilket fullkomligt resursslöseri vår tid består av. Och det kan man ju förfasas över, predika och skriva argsinta inlägg om. Eller så gör man något åt saken, handgripligen. Vilket jag oftast föredrar som strategi. Så just nu håller jag på att upptäcka olika sätt att till fullo nyttja de resurserna som kommer från ett nötkreatur.

Det finns en del recept och trendiga maträtter att finna på nätet, men ännu har jag inte hittat någon sida som behandlar hela djuret som den magiska näringsresurs som det faktiskt är. Så jag letade fram ett exemplar av Husmoderns kokbok från 1935 för att kunna insupa mig livets resurskloka kokkunskap. För 1935 förstod man vikten av att bruka de resurser som fanns att tillgå. Sen kom oljan, industrialiseringen och någon märklig idé om att talg är till för fåglar, att inälvor är en restprodukt att bränna och att processade bönor fraktade från ett annat land är bättre än grannens betande ko.

Och ibland tänker jag som så – hur hade vår värld sett ut om husmödrarna och deras kunskap hade hyllats istället för att svartmålas? Om man valt att stärka dem istället för att rädda dem?

Det lär jag aldrig få veta. Med med buljongen puttrande på spisen och en mycket angenäm doft i huset, så förkovrar jag mig i all den klokhet som husmödrarna ombesörjde för 80 år sedan. Och sänder en tacksamhetens tanke till de kvinnor som för ett par år sedan gav mig denna eminenta kokbok. Tack – ni ska veta att den har kommit väl till användning den senaste tiden.

Hundvakt.

22 januari, 2020 / forsbergkristina / 1 kommentar

Jag är hundvakt åt min systers hund. Det är bra. Med sina mörkbruna ögon berättar hon, när det är dags för mig att släppa alla papper och istället bege mig ut i skogen. Det är så lätt att glömma sådana viktigheter när man omger sig med siffror, kalkyler och byråkratins stundom ologiska snår.

Sen vardagen drog igång har jag fyllt mina dagar med holistic financial planning och projektering av kommande projekt. Det är mycket siffror, räknande och läsande. Jag har så lätt att försvinna i den världen, glömma av både tid och rum. Och då är det så bra att ha någon som påminner mig om, att livet är så mycket mer än siffror, regler och datum. Någon som tvingar mig att lyfta blicken från anteckningar och skärmar, och istället vända ansiktet mot ljuset. Mot trädkronorna likväl som mot marken. Och tänka på att livet fortgår, oavsett hur dåligt jag räknar.

Och sen förlorar jag mig i fascination över naturens livskraft, över fotosyntesens under och dess perfektion. Som liksom bara fungerar, utan varken projektplanering eller finansiella planer.

Men ändå. Den här tiden av planering och projektering är viktig. För jag vet att 2020 kommer bli ett år av utmaningar. Som en flock ystra kalvar, vild och oberäknelig. Men vi vet vart vi ska, vi har vår kompass. Så med lugn, följsamhet och envishet ska vi tämja det här året. Tålmodigt valla det över berg och genom dalar. Och ska vi ha en ärlig chans att ta oss igenom det här, så är noggrannheten i förberedelserna en viktig del. Och det är vad jag pysslar med just nu. När jag inte går i skogen med hunden som jag önskar var min.

Äntligen vardag och extra arbetsstyrka.

10 januari, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jullovet är slut för den här gången och jag är glad att det äntligen är vardag igen. Det är fint med ledigheter, men efter nån vecka börjar det krypa i både kropp och själ hos mig, desperat längtande efter rutiner. Rutiner och lite förutsägbarhet.

Vissa rutiner kvarstår ju dock, oavsett om det är jullov eller inte. Dagliga skötseln hos djuren, till exempel. Så med anledning av jullovet, så har arbetsstyrkan varit förstärkt. Till arbetsledarens stora glädje och förtret.

Första uppgiften bestod i att rulla foderhäck.

Sen var det dags att öppna balen.

Först av med plasten och sen nätet. Noga övervakad av nyfikna kossor som vill försäkra sig om att allt går rätt till.

Sen när maten var serverad till damerna, så var det dags för lite bal-dans. Det är vanligen ett moment som jag brukar hoppa över i min vanliga vardag. Oklart varför egentligen, det är onekligen ett trevligt inslag och kanske något som bör införas under det kommande året. Den som lever får se.

Sen var det dags att mocka ur vindskydden. Ett mycket lärorikt moment som kräver sin arbetsledare. Teman som vi hann avhandla var; varför man inte kastar kobajs på varandra, skillnaden på kalvbajs och kobajs och varför en ko uppenbarligen har tryckt rumpan mot väggen innan hon bajsade. Vi hann även med en hel del konflikthantering som även får den mest luttrade arbetsledaren på fall. Som den starka viljan att ta exakt samma komocka av minst 30 möjliga. En konflikt som ständigt återupptogs, för varje ny komocka. En annan konflikt gällde vem som skulle använda den blå skyffeln. Det löste jag, tillika arbetsledare, med att argumentera för den röda skyffeln. Vilket helt enkelt ledde till konflikt om vem som skulle ha den röda. Sa jag att skyfflarna är exakt lika, förutom färgen?

Tillslut var det sånt liv i vindskyddet att en kossa kom för att se efter vad som stod på! Tålamod, tålamod.

Samtidigt kan jag inte låta bli att fascineras av deras kraft och vilja att hjälpa till. De vet så väl vad som ska göras och vill så gärna hävda sin egna rätt att göra just det. Men det kan bli slitigt för arbetsledaren att kanalisera all denna energi i rätt riktning och samtidigt få saker och ting gjorda, utan för många extrakonsekvenser. Som en vattenslangsvinda som kärvat upp sig, ihoptrasslad eltråd, skrubbsår på knäna och vattenfyllda skor till följd av att en vattenslang som riktats åt fel håll. Men jag gör mitt bästa för att bita ihop och vara glad över att de vill vara med. För allt de lär sig och för allt de lär mig. En dag kommer jag längta tillbaka till de här dagarna.

Men just nu är jag väldigt glad för att det är vardag igen.

Odla en hållbar framtid

5 januari, 2020 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Okej, med anledning av mitt inlägg om att skapa den utbildning du vill ha – allt behöver man inte skapa själv, det kan finnas människor som redan gjort det.

Under våren kommer det gå en folkhögskoleutbildning i Brunnsvik, Ludvika kommun, som heter ”Odla en hållbar framtid”. Jag fick nys om den härom veckan, när jag träffade upphovskvinnorna tillika kursledarna, Sara och Hanna.

Så här beskriver de själva kursen;

Odla en hållbar framtid är kursen för dig som är nyfiken på hur vi tillsammans med hjälp av ett helhetsperspektiv kan skapa vår framtid genom ett hållbart sätt att leva, odla och ta hand om jordens resurser i en värld som behöver vårt engagemang. Kursen ger dig kunskaper, nya perspektiv och ett nätverk så att du kan ställa om till en mer hållbar livsstil, både på insidan och utsidan.

Jag gillar att de betonar helhetsperspektivet. Det är i det jag själv har landat, efter år av sökande, diskussioner och tankar. Vikten av att ta beslut med full uppmärksamhet på alla de sammanhang vi befinner oss i.

Det var precis den här kursen jag saknade för 6-7 år sedan, när jag som värst grubblade runt i mina tankar om framtiden, hållbarhet, ekologi och omställning. Då, när jag på riktigt började inse, att mänskligheten förstör allt det där som håller oss vid liv. Då, när jag fick lite panik, (inte så lite heller, egentligen) men inte visste vem jag skulle prata med och inte visste hur jag skulle gå tillväga för att styra åt ett annat håll. Hade den här kursen funnits då, så hade jag definitivt hoppat på. Den är studiemedelsberättigad, går på distans 50%, och med 7 fysiska träffar som är anvisade till helgerna – fantastiska möjligheter alltså, även för den som har ett jobb, familj och allt sånt där annat som lätt skapar ett hinder för att gå en omvälvande utbildning.

Så vad väntar du på? Klicka in dig här för att läsa mer.

Hjälp -jag har fått en höna!

29 december, 2019 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Kanske är du en av de lyckliga som fått en höna i julklapp? Här kommer lite kort information om vad som händer nu.

Hönsen kommer finnas på plats i slutet av maj. De är då unghöns och det tar några veckor innan de kommer igång med att lägga ägg. De kommer att bo i en vagn som flyttas omkring i betesmarkerna, allt för att hönorna ska ha ett riktigt bra hönsliv och samtidigt vara en positiv kraft i ekosystemet. (Mer info om det kommer längre fram)

Jag kommer kontinuerligt informera här på bloggen om vad som händer, så ett hett tips är att titta in här med jämna mellanrum. Du kan även följa Slaktarn´s Gård på FB eller SlaktarStina på FB. Där lägger jag ut inlägg som jag skrivit.

Om du är en av de kloka typerna som inte lägger någon tid på FB och sånt, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen. (Längst ner om du läser via mobil, till höger om du läser via dator) Du får då ett mail varje gång jag skrivit ett inlägg, är kostnadsfritt och du kan sluta prenumerera när du vill.

Då så – varmt välkommen till hönsfamiljen 2020!

10 år senare.

22 december, 2019 / forsbergkristina / 1 kommentar

Juletider och jag blir åter igen påmind om vad som verkligen är viktigt. Om livet som en dag tar slut, om tacksamheten över de människor som ännu finns omkring mig. Om tacksamheten att ännu få vara kvar och vara någon omkring andra. Om ovissheten i den framtid som vi envist planerar som om den vore oss garanterad. Inget kunde vara mer lögnaktigt än det.

Julen påminner mig om känslan att vänta på döden. Det är tio år sen nu. En evighet i ett ögonblick och för varje ljus som tänds minns jag den låga som släcktes hos dig. Vecka för vecka, dag för dag, tynade du sakta bort framför våra ögon, under våra händer. Allt medan hysterin kring julklappar, matöverflöd och städmani växte sig allt större. Men vi väntade på döden. Och det gav perspektiv.

Först försvann allt det du gjorde. Ljuden tystnade på gården och lamporna i garaget tändes inte mer. Snön låg tjock och inga fotspår fanns dit du brukade gå.

Sen försvann din styrka. Din raka rygg blev böjd och jag hjälpte dig upp för trappen. Klockan dinglade löst på din arm och glöden i dina mörka ögon slocknade. Och jag insåg att jag aldrig mer kommer få känna dina varma kraftiga fingrar i min hand igen. Det som fanns kvar var något helt annat. Kalla, spinkiga. Och inga önskningar eller pengar i världen kunde ändra på det.

När det tredje ljuset tändes så låg du bara där. Adventsljusens varma ljus lyste över det som var kvar av din kropp. Jag lyssnade till de ojämna andetagen och förundrades över hjärtat som fortfarande slog. Men när det fjärde ljuset tändes så stannade även det.

:::::::::

Det är tio år sen nu och sorgen efter dig kommer aldrig att läka. Men jag har lärt mig bära den, på ett sätt som inte tynger mig längre. Hur den påverkat mig kan jag bara sia om, men jag vill tro att den gjort mig till något bättre än vad jag var då. Då när du fortfarande levde och var stark. Då när jag trodde att det viktiga fanns i titlar och matchande dyrt porslin. Det är annorlunda nu. Det är mycket som är annorlunda nu.

Och det känns fint att samla alla, så som vi gjorde den där sista kvällen tillsammans. Då för 10 år sedan. Dina hjärtslag finns inte här, men här finns nya hjärtan som slår. Starka och friska i de barnbarn som du aldrig fick träffa. Och jag vet att du är med oss. För jag ser det i hans tumme som liknar din. I hennes vindlande öron. De där mjuka kinderna som ännu saknar din stickiga skäggstubb. I plirigheten i ögonen, i finurlighet som gömmer sig i smilgroparna. I styrkan, i viljan och rivet i min röst när jag blir arg. Och jag ser dig i mitt åldrande ansikte. Kindernas slappa kantighet, ögonlocken som ger efter för tyngdlagens kraft. Rynkor och veck som gör mig påmind om att du alltid är med mig. Du är alltid med oss.

Ett år senare.

18 december, 2019 / forsbergkristina / 2 kommentarer

Det är ett år sen nu. Ett år sen jag satte mig i bilen och körde rakt väster ut. Jag landande i ett kök, en bit utanför Oslo, runt ett stort köksbord med människor som jag inte kände. Det enda jag visste då, var att dessa människor har en vilja som liknar min.

Det var kalla vindar utanför, men inne sprakade spisen. Ljusen var tända och jag satt uppkrupen på en blå kökssoffa och väntade på den välbekanta känslan av social vilsenhet. Men den infann sig aldrig. Och jag skrev i min dagbok den kvällen, om känslan att hitta hem i en grupp av främlingar.

Vi delade många måltider runt det bordet. Vi delade tankar, erfarenheter, skratt och idéer. Och vi tog beslut. Beslut om att lära oss mer, om allt det där som fört oss samman. Jag reste hem, ensam i bilen, tillbaka till Finnmarksskogarna i Sverige. Uppfylld av något som jag inte kunde sätta ord på, men som jag instinktivt visste var gott.

Ett år senare samlas vi hemma hos mig. Vi är inte längre främlingar och under året har vi tillsammans erövrat kunskaper och erfarenheter, långt utöver vad jag förväntat mig. Och jag tänker på det när vi sitter runt mitt provisoriska storbord, med lakan som bordsduk och udda porslin. Samtalen som avlöser varandra, alla lyssnande ögon och vänliga ansikten. Jag tänker på, hur mycket bra man kan åstadkomma tillsammans. Jag hade kunnat läsa böcker, artiklar och sett faktaspäckade Youtube-klipp i all oändlighet – och ändå inte nått fram till allt jag lärt mig under det gångna året. Och jag skulle definitivt inte haft detta gäng av vänner – så olika, men ändå så lika. Förenade i vår mänsklighet och vilja.

Och är det något som jag vill råda dig som har en vilja att lära dig mer – oavsett vad det gäller – samla ett gäng som vill samma sak. Ta in någon med kompetensen, dela några måltider och låt resan ta fart. Skapa den utbildning du själv vill ha. Du kommer inte att ångra dig.