Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 20 av 80

Hönsinformation!

Jag har fått ett fantastiskt gensvar på mitt förra inlägg: ”Årets julklapp: en höna för framtiden” – STORT TACK! Jag märker att det uppkommer en del återkommande frågor, så jag tänkte att det är lika bra att avhandla dem här på bloggen.

Hur länge finns det möjlighet att köpa en höna?

Så länge hönshotellet inte är fullbelagt. Det är med andra ord inte tiden som är avgörande, utan det begränsade antal platser. Som det ser ut nu, så ska du inte vänta för länge om du funderar på att boka upp dig på en…

Jag har ju kontaktat dig men inte fått något svar!?

Jag har svarat på alla mail, sms och meddelanden som kommit in, och gör så varje förmiddag. Är det över ett dygn sedan du hörde av dig och inte har fått något svar – kolla skräpmailen. Var uppmärksam på att avsändaren kan heta forsbergkristina@hotmail.com istället för SlaktarStina. Om du ändå inte hittar mitt svar – då har något gått fel, vilket det kan göra med en hönshjärna som jag – ta kontakt igen!

När finns äggen tillgängliga och hur får man reda på det?

Håll koll på bloggen – där kommer jag lägga ut information allt eftersom den här idén sätts i verket. Vill du vara säker på att inte missa något inlägg, så kan du anmäla dig till prenumeration av bloggen via hemsidan. Det är kostnadsfritt och innebär att du får ett mail varje gång jag uppdaterar bloggen. Det går lätt att sluta prenumerera om du tröttnar på läsningen. Du kan även följa SlaktarStinas FB-sida,eller Slaktarns Gårds FB-sida.

Kommer man kunna handla ägg i sommar, även om man inte köper en höna nu?

Ja, under förutsättningarna att det finns ett överskott när hönsinnehavarna har fått ta del av sina ägg.

En höna är ju lite mesigt, kan jag inte få köpa en tjur istället?

Jag är inte omöjlig, hör av dig så löser vi det. Eller om du är sugen på ett får, kanske? Elefanter kan jag dock inte fixa i dagsläget, men man vet aldrig vad framtiden har att erbjuda.

Årets julklapp: En höna för framtiden

Mobillådor i all ära, men vem vill inte ha en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! En höna alltså. Och nu är det faktiskt så, att du har möjligheten att ge bort en höna i julklapp!

SlaktarStina, skärp dig nu! Lokalproducerade ägg i all ära, men vem vill ha en höna som kacklar runt i köket och skiter på golvet!? INGEN! Alla har inte möjlighet att hålla höns på ett bra sätt, så det vore oerhört ansvarslöst att ge bort en stackars ensam höna i julklapp…!

Ja precis så är det. Men jag har möjlighet att hålla höns på ett bra sätt. Och jag ansvarar över marker som till våren och sommaren behöver sprättande och bajsande höns. Och min förhoppning är också, att det finns människor omkring dessa marker som behöver ägg. Och då tänkte jag ju som så, att du kan köpa en höna via mig för 150kr. Jag tar hand om hönan och låter den få vitalisera ekosystemen, och du får den här vackra bilden av en höna, skapad av konstnären Tove Ottosson, hemmahörande i Sunnansjö. Den varken kacklar eller skiter på golvet.

Den kan du sen ge bort, insatt i någon vacker ram, eller så behåller du den själv. Och sen, när gräset börjat grönska och solen värmer våra bleka vinteransikten, så kan innehavaren av det vackra konstverket komma till mig och hämta ut ägg för motsvarande 150kr, i en omgång eller utspritt på flera tillfällen.

Oerhört dålig idé, vem sjutton vill åka upp till urskogen där du bor för att hämta några sketna ägg? Och jag vill ju inte lämna ifrån mig den fina bilden, fattar du väl!

Det är klart jag fattar, och du behöver inte lämna ifrån dig bilden, bara uppge koden som står på baksidan. Bilden behåller du som ett monument över den där gången, då du möjliggjorde för en bonde att förverkliga sin idé om ett regenerativt jordbruk. Ett jordbruk som bygger matjord, binder koldioxid och stärker de ekosystem som allt liv är beroende av. Äggen sen, de kommer finnas på plats nere vid Stakheden i Grangärde. Eventuellt kommer de även finnas tillgängliga på andra strategiska platser, lite beroende av vilka människor som hakar på den här idén och visar att de vill ha ägg från höns som bidrar till en bättre värld.

Lägg av nu va, nu är du bara för mycket – en höna kan väl inte göra världen bättre!?

Nej, kanske inte en, men flera tillsammans. När de får gå ute på gräsmarker, sprätta och skita som en höna ska göra. Picka efter maskar, larver och annat småkryp, och undan för undan få tillgång till nya områden att vara på – så kan de få fart på växtligheten på ett alldeles fantastiskt sätt! Och den biologiska mångfalden, och kolinlagringen i jorden – för att nämna några effekter. När äggen sen konsumeras av människorna som har nära till de marker där hönorna ”jobbar”, så är det bra mycket onödiga transporter och mellanhänder som sparas in.

Hmm, det låter ju onekligen som en bra julklapp. Om inte annat så är det ganska udda! Men nu har det varit så mycket text så jag vet inte vad jag ska göra…?

Kontakta mig. Köp en höna för 150 kr. Få en vacker bild, skapad av konstnären Tove Ottosson. När sommaren gryr; hämta ut fantastiska grönbetesägg för motsvarande 150kr. Känn dig nöjd över att du bidrar till en levande framtid i Grangärdebygden. Njut av äggen. Njut av grönskande marker fyllda med insekter, bin och annan biologisk mångfald. Känn dig stolt över att du gjort detta möjligt.

JA! Jag har ju massa släktingar och vänner som jag vill ge en höna av den här kalibern. Men hur kontaktar jag dig?

Mail: slaktarstina@slaktarstina.se eller telefon; 073-6596671

Och vill du se mer av Tove Ottossons alster och konstnärliga utveckling, så koll in hennes instagram @toveottosson

December och kylan.

December kom, och kylan och snön med den. Det var på tiden, tycker både jag och korna. Det är så mycket trevligare med snösträckta vidder än tusen nyanser av grått. Och det är så mycket mer behagligt med minusgrader som nyper i kinderna, än regnvindar som slår mot ansiktet. För att inte tala om de vackra soluppgångarna som vi möter i hagen tillsammans, jag och gänget.

Men stackars kor, fryser dem inte!?

Nej, det gör dem inte. De har tjock päls, gott hull och är väl anpassade för att vara ute året om. Desto värre är det med mig den här årstiden, hull och människopäls hjälper föga när kylan kryper på! Så jag gör mitt bästa för att hitta vinterarbetskläder som passar, värmer och fyller sin funktion. Det går sådär, så tips mottages tacksamt!

Jaja, men varför har du kossorna ute?

Ja du. Jag undrar snarare varför man har kossorna inne? Ute har de möjligheten att röra på sig fritt, få utlopp för sina beteenden. De kan springa om de vill, stångas eller klia sig mot ett träd. Eller bara vända sig mot solen, sluta ögonen och njuta en stund.

Jag ser helt enkelt många fördelar med att de får gå ute, och det är så som jag kommer fortsätta ha dem på vinter. Jag ser att korna mår bra av det. Jag tror att markerna mår bra av det. Och jag vet att bonden mår bra av det. Trots kylda fingrar och en kall rumpa.

Producenter i Ludvika/Grangärde – SE HIT!

Senaste tiden har jag blivit kontaktad av flertalet människor som producerar eller tänker börja producera mat och råvaror här i omgivningarna. (…och det är nu ni som inte producerar mat, men som bor i dess områden ska ropa – ”HURRA! jag kommer överleva även när det blir en bränslekris!”)

Gemensamt för dessa individer som jag kommit i kontakt med, är att de vill producera med respekt för naturen och respekt för vår omgivning – och det glädjer mig så oerhört! Mer ansvarsfullt, lokalproducerad mat till folket! En annan gemensam nämnare är att de som producenter saknar en REKO-ring i dessa trakter. Sen om konsumenterna saknar en REKO-ring, det får framtiden utvisa….. (För dig som inte vet vad REKO-ring är, så kan du läsa mer här så länge.)

Och eftersom jag själv känt mig lite ensam i min bonderoll de senaste åren, så är jag inte sen att bjuda in till träff – vi måste såklart träffas allihopa och dricka kaffe! Dricka kaffe, snacka skit (eller kanske gödsel är en bättre benämning i dessa kretsar) och bekanta oss med varandra! Och kanske kan vi då även lösa det här med avsaknaden av REKO-ring…

Så…. välkommen! Du som är matproducent i dessa omgivningar eller som funderar på att bli – lördag 14 december, kl 14.00 så träffas vi! Utgångsläget är att vi träffas hemma hos mig i Kullen, blir vi för många så hittar jag en annan lokal. Leta upp evenemanget hos Slaktarns Gård på Facebook, eller kontakta mig på annat sätt och anmäl din medverkan, så jag vet hur mycket fika som behöver fixas.

VARMT VÄLKOMNA, det ska bli så oerhört roligt att träffas!

Vad håller hon på med…?

Under sommarens sista månader och under höstens intåg, så har vi haft större delen av ko-besättningen nere i människobyn. Och jag kan gissa, att det är många som stått i köksfönstret och funderat, att förbipasserande har undrat och att diskussionen ibland har lyfts, så där grannar emellan – vad håller hon på med egentligen?

Och jag kan förstå dem, människorna. Som varje dag har sett mig nere vid kossorna, och varje dag sett mig flytta runt på stängselstolp och eltråd. Som ibland ser mig krypandes runt på knäna, petandes i marken. Eller när jag vandrar kors och tvärs genom hagen, likt en förvirrad höna, utan tillsynes något mål eller uppgift. Jag kan förstå att man undrar – har hon för lite att göra? Eller är hon bara lite knäpp?

Svaret kommer framtiden att få utvisa. Men alla dessa dagar av stängselflytt, alla dess stunder på knä i hagen, alla dessa promenader runt bland gräs och träd – har en oerhört viktigt syfte och utgör en del i kärnan av vad mitt bonderi handlar om – Livskraft i samspel.

Jag har en övertygelse om att det går att driva ett jordbruk på ett annat sätt är rådande normer. Jag har en övertygelse om att det går att göra oerhört resurseffektivt. Jag har en övertygelse om att det kan ge mig och min bygd de bästa råvarorna att äta samtidigt som det ger oss hälsosamma jordar, rent vatten och en omgivning som surrar, kvittrar och kväker – en omgivning full av liv. Där vi människor kan leva våra liv, lika starka som den jord som föder oss.

Så jag fördjupar mig och reflekterar. Testar nya teser och ser hur marken reagerar. Gör allt för att förstå naturens komplexitet och bli en positiv kraft i dess samspel.

Och säkert finns det saker som jag gör idag, som jag kommer skratta åt om 15 år. Och säkert finns det metoder som kortsiktigt kan verka mer effektiva ur en ekonoms snäva blick. Och säkert finns det människor som tar större skördar än mig nästa år. Men det är inte det jag eftersträvar. Rekordskördarna ska tas av kommande generationer. Liv och livsgivande ekosystem kan inte mätas i pengar, ty utan dem har pengarna inget syfte. Och framstår jag som en idiot och det får människor att skratta, så har jag ju ändå gett glädje till några tappra själar här i världen. Och det, är ju ändå inte så illa pinkat.

Nya vägar behöver stakas ut, nya stigar behöver trampas upp. För ska männskligheten uppnå bättre resultat än vad vi hittills åstadkommit under vår korta tid på denna planet – så måste vi börja göra annorlunda. Vi måste tänka annorlunda, vi måste agera annorlunda, vi måste ta beslut på nya sätt – ett mer övergripande sätt. Och det är därför jag trasslar omkring med stolpar och eltråd. Det är därför som jag kryper runt på knä i hagen och gräver bland komockor och gräsrötter. Det är därför som jag vandrar omkring i hagarna och observerar allt omkring mig. Och det är därför jag arbetar på ett annorlunda sätt.

Häng med någon gång om du vill. Det finns så otroligt mycket positivt att upptäcka.

Den stora flytten.

Förra helgen kom då Dagen. Dagen då jag skulle flytta den, för mig, stora flocken nötkreatur till årets vinterhage. Vi har traktor, och vi har en boskapsvagn. Men desto starkare, effektivare, miljövänligare och trevligare är människorna som lever i den bygd där vi verkar.

Så på söndagsmorgonen samlades vi, längs vägen och vid hagarna. Sen gick vi. Jag först, ropandes på korna. De kom springande i full galopp, för de fattade att nu, NU, vankas det nytt bete. Och därefter, ett gäng människor som frivilligt anslutit för att hjälpa oss på vår promenad genom samhället. Vi passerade broar och trädgårdar, grönytor och skogsdungar. Och för varje avtagsväg vi passerade, för varje meter som jag och kossorna lade bakom oss, så växte gruppen av människor bakom oss. Till slut var vi fler människor än kor.

Jag var lycklig hela vägen. Och när kossorna sprang ut i hagen, skuttandes och spralliga, vände jag mig om. Och där stod alla dessa fantastiska människor som en kylig söndag i oktober, satt på sig mössa och varselväst, för att flytta kor tillsammans med mig. Då föll tårarna.

Sen drack vi kaffe och åt bulle. Och fantiserade om hur det skulle vara, att vandra med flocken i rondellen i stan. Och jag tänkte; att man ska aldrig säga aldrig. Tillsammans kan vi åstadkomma underverk. Och efter den där söndagen, så vet jag, att vi är en bra bit på väg.

Nyrekrytering

Vi tänker långsiktigt och har redan nu börjat sett över framtida pensionsavgångar. Ska man attrahera de bästa måste man vara ute i god tid, erbjuda en bra arbetsmiljö och gott om tid till introduktion och upplärning. Ja, om man inte nu är i sjukvårdsbranchen, då gör man tvärtom så man inte står där helt utan kundunderlag i framtiden. Uppenbarligen. Men nu är jag ju, som tur är, inte längre i sjukvårdsbranchen utan arbetar numera i livskraftsbranchen, under den bländande titeln ”Bonn-jävel”. Så låt oss fortsätta där.

Då skadedjursavdelningen i dagsläget enbart består av en individ, dvs Knas-Katten, så såg vi en uppenbar sårbarhet inom detta område. Framför allt då den aktuella individen allt mer börjat utöka längden på sina raster och sjukskrivningsstatestiken stiger för varje år. Ingen lovande trend för framtiden. Vid konfrontation hävdar arbetstagaren att han är överbelastad i sin arbetsbörda och att hela situationen är vårt fel. Sen att sjukskrivningsdagarna ofta sammanfaller med regn, snö och allmänt ruskigt väder, det råkar tydligen vara en ren tillfällighet.

Hur som helst, så bestämde vi oss för att detta inte kan vänta längre, så vi headhuntade helt enkelt en rekryt som vi nu placerat i vårt mycket nogrannt utformade trainee-program.

Låt mig presentera Kurragömma! En långhårig Leksandskulla vars spetskompetens består i att gömma sig, vilket barnen insåg tidigt och därav gav henne det mycket passande och tidsenliga indian-namnet. Just nu pågår en lära-känna-process vilket inneburit att undertecknat sovit i tvättstugan tillsammans med Kurragömma och en mycket missnöjd Knas-Katt (den rutinerade i sammanhanget) är utestängd från densamma. Återstår att se hur det går att få dessa två att arbeta tillsammans…..

Avslutning i Slakteriet och Vinnaren.

En gång per år brukar vi öppna upp det gamla slakteriet. Där på hösten, precis när löven börjar gulna och kalla vindar ruskar om i trädkronorna. När allting börjar lugna ner sig och vi står med en avklarad sommar i ryggen och en mörk vinter i antågande. Då skjuter vi upp den gamla rostiga järndörren, skrapar ihop vad gården har att erbjuda, tänder en eld och bjuder in markägare och byfolk, kodrängar och barnpigor, hönsgeneraler och alla andra fantastiska människor som hjälpt oss under säsongen.

För mig är det en av höjdpunkterna på året. Att få bjuda på kaffe och mat och att samla alla här hemma på gården. Alla de som gör det möjligt för oss att göra det vi gör. Utan alla dessa människor vore Slaktarn´s Gård inget mer än två idioter med annorlunda idéer. Men med de här människorna omkring oss, så blir vi något större än så.

Slakteriet är en viktig del i gårdens historia och det känns bra att byggnaden får stoltsera i all sin enkelhet, även om det är bara en gång per år. På den gamla styckarbänken dukar vi upp allehanda godsaker och runt om på gården sitter det självklart en tipspromenad. För det vet ju alla, att en av Sveriges grundlagar är just den; inga festligheter på landsbygden utan en tipspromenad!

Och jag tänkte nu försöka mig på att sammanfatta de rätta svaren;

Magnus och Kristina flyttade till gården 2010. När hönan är ”sur” innebär det att hon är ruvningsbenägen. Hönsen har under sommaren fått nytt bete varje dag i syfte att låta deras gödsel och sprättande bli en tillgång för ekosystemen. Endast 1 gram välmående jord krävs för att rymma 200 miljoner micorliv! I limporna av gammalt hösilage skördade Kristina 320 kg potatis i år, och växten vid grinden var majs. Nötkreatursrasen Hereford härstammar från England. Kor kan vara både miljöbovar och miljöhjältar, beroende av hur vi människor föder upp dem och hanterar alla omkringliggande resurser. Varken högteknologiska reningsverk eller högkonjunktur kan ge världen både bra mat, rent vatten och syre – men välmående jordar kan! Psydonymen SlaktarStina kommer från gårdsnamnet och pumpan vägde……10,34 kg!

Bra jobbat av samtliga inblandade, men den slutgiltliga vinnaren är….AnnSofie Danielsson! Stort Grattis! Vinnaren får välja mellan ett paket ägg eller en automatiskt äggläggare som drivs till fullo av biodrivmedel och där alla restprodukter kan slängas i komposten! Fri service ingår under den första månaden. Dock ingår inte installation, men det står i bruksanvisningen som går att leta fram på nätet. (Och för alla er som nu blev väldigt intresserade av det här fina priset så kan ni googla ”HÖNA”).

Och med det avklarat så fortsätter nu förberedelserna för vintern och säsongen 2020. Och jag hoppas att kunna lägga lite mer tid vid tangentbordet och bloggen igen. På återhörande!

Från mitt skafferi.

Jag odlar i år också, även om rapporteringen därifrån är väldigt bristfällig. Jag har funderat på varför det blivit så, men en anledning är att nyhetens behag liksom har tonat ut och att odlingarna blivit min vardag. Sånt som vanliga människor gör liksom. Precis som vanliga människor gärna vill ha ett par kor och intresserar sig mer för fotosyntes och kolbindning, än nyaste serierna på närmaste streamingtjänst. Och det är ungefär där som jag inser att jag kan inte ha mig själv som referens. Och att jag behöver spräcka min bubbla och träffa folk för att prata om annat än fotosyntes och betesdjur.

Men ändå. I år har tanken på att ta en bild i odlingarna och dela med mig av, liksom känts likvärdig med att ta en bild i kylskåpet eller skafferiet. För det är lite så det fungerar just nu. Att gå ut i odlingarna för att plocka ihop något inför middagen. Och jag kan konstatera att det som för några år sedan var en dröm, har nu blivit vardag. De flesta gångerna ligger det egenproducerat på tallriken.

Och det bästa med det är att jag vet allt jobb som ligger bakom. Och jag vet att det arbetet har inte drabbat någon annan än mig själv och min familj. Och jag vet vad maten innehåller, hur jorden mår där maten har växt. Och jag vet, att något bättre går inte att få på tallriken. Det behövs inga kontrollorgan, forskningsrapporter eller märkningar för att konstatera det.

Årets klara favorit och nyhet i odlingarna är helt klart majsen. Jag trodde aldrig att vi skulle få fram så fina majskolvar, och i mängd dessutom! En klar favorit. ”Nästa år odlar vi ett helt fält med majs”, säger barnen. Millimetermannen smackar medhållande, fullt upptagen med att äta sin tredje majskolv med smör och salt. Jag som vårdat plantorna kan dock sträcka mig till att dubbla upp årets odling. Men något fält, det blir det nog inte.

Sommaren, bygden och korna

Det har varit en omtumlande sommar. Eller sommar och sommar – det började redan i våras med kalvningen. Då, när vi lättade konstaterade att vi genomgått vår första kalvningssäsong, men ändå en aning besviket konstaterade att det blev bara en kvigkalv och resten tjurkalvar. Besviket, eftersom visionen var att successivt bygga oss en större besättning.

Men vi putsade på vårt tålamod, tröstade varandra med peppande ord om att det bara är att tugga på. Säsong efter säsong, så kommer besättningen att växa. Och vi hade väl precis landat i den acceptansen, när kommunen annonserade om att de skulle lägga ner sin betesdjursverksamhet. Och sen gick allting väldigt fort. När högsommarvärmen brände som hetast, hade vi plötsligt hoppat fram en sissådär 4-5 år i vår målbild och det skulle skördas vinterfoder för en tre gånger så stor besättning. Samma besättning skulle även ha bete resten av sommaren och ansvaret låg på oss.

Och många gånger har den självkritiska rösten viskat elaka ord inuti mitt huvud. Och många gånger har jag funderat hur vi kunde kasta oss in i det här, utan tvivel och tillsynes utan rädsla. Men alla dessa motståndskrafter har överröstas av en övertygelse som vi bär inom oss. Men framför allt har de överröstat och tryckts tillbaka av all den värme, generositet och engagemang som mött oss ute i bygden. Det har varit helt otroligt. Det ÄR helt otroligt.

Det är många sena kvällar som vi avslutat med tårar i ögonen och tacksamhet i bröstet. Alla dessa fina ord, alla dessa glada tillrop. Människor som ger oss förtroendet att förvalta deras mark, människor som lånar ut allt från maskiner till husnycklar, människor som spontant sluter upp och erbjuder oss sin hjälp. Som ger av sin tid, som delger sina upplevelser. Och allt, bara för att två idioter tror att världen behöver fler betande kor.

Och när tvivlet har skrikit som högst, när ansvaret har varit som tyngst – då har jag bara behövt lyfta blicken. För där, omkring oss, står en hel mängd med människor som uttryckligen vill se den förändring som vi själva vill se. Människor som är en del av den bygd som vi själva är en del utav. Människor som vill känna trygghet, gemenskap och framtidstro. Människor, som tror på två idioter som vill ge bygden fler betande kor. Och att känna den kraften – det är ett stor privilegium som jag inte riktigt finner ord för.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑