Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 22 av 80

Tulpaner och ärtskott.

Ärtskott har jag sått också. Eller ja, först har jag satt tulpanlökar. Mest för att jag hade massa tulpanlökar som behövde komma ner i jorden. Och eftersom jorden ute är helfrusen, så har jag testat att klämma ner dem i massa byttor som nu står i fönstren.

Och då uppstod massa yta med bar jord. Bar jord, är för mig, en oerhört dåligt utnyttjad resurs. En dåligt utnyttjad resurs är till för att nyttjas. Och eftersom vinterlagret av surkål är slut och det bara återstår några påsar av sommarens broccoli i frysen, så kände jag att det var dags att kicka igång möjligheterna till färska grönsaker.

Så jag hällde på gula ärtor. Och hoppas nu på några skördar av ärtskott innan tulpanerna behagar titta fram. Om de nu behagar att titta fram, det får tiden utvisa.

Vad tiden också får utvisa är om barnen kommer bli glada över att det snart finns ärtskott att skörda, eller om det blir skitförbannade för att jag sått utan dem. Till mitt försvar så var utelämnandet av dem inte planerat. Jag drabbades helt enkelt av en snilleblixt (som jag tror, just nu, åtminstone) och skred genast till handling. Hela förfarandet tog uppskattningsvis 2 minuter, max, eftersom jorden redan var på plats och det bara var att hälla i ärtorna.

Så ärtskott du med – klickar du här, kommer du till ett inlägg där jag förklarar hur jag och barnen gjort föregående år. Bara gör´t! Du kommer inte att ångra dig!



Veckan efter.

Förra veckan stod jag i Norrbo Folkets hus och pratade under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens trumfkort”. Det var fullsatt och jag var nervös. Ibland snärjde jag in mig i mina egna ord, förtrollades av de talande blickarna bland människorna i publiken. Så där så jag ville avbryta mig själv, och istället fråga dem; vad tänker du nu, jag ser i dina ögon att det är något viktigt!

Men jag gjorde aldrig det, men några kom fram och berättade om sina tankar efteråt, och det var fint. Och det kändes gott i magen, och jag fick ta emot många fina ord, sådär så jag blev lite stum och inte kom mig för att svara på ett vettig sätt. Och det har gett syre till lågan, så nu laddar jag för nästa föreläsning som är i Ludvika, tisdag 26 mars, 17.00 i Folkets Hus. ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde” . Samma historia, samma budskap, men med en annan invinkling.

Kom, vettja! Och dela gärna era tankar med mig efteråt.


Brev till mormor, 8 mars 2019

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer.  Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet  i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet. Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.


SlaktarStina Föreläser.

Snön yr utanför fönstret och på radion rapporteras om utmanande Vasaloppsspår. Jag fyller på vedspisen med spillvirke från husbygget och försöker finna trygghet i att göra något som jag inte gjort förut. Det närmar sig nu. Med både det ena och det andra.

14 mars kl. 18.00 är första anhalten. Då ska jag föreläsa i Norrbo Folkets Hus under rubriken ”I mormors fotspår mot framtiden – om mat, resurser och landsbygdens triumfkort”. Det blir en berättelse om mina egna vägval och insikter, men lika mycket en hyllning till min mormors generation och deras kunskaps betydelse för att möta framtiden. Grangärde Hembygdsförening är arrangörer, inträdet är 50kr och då ingår fika. Hoppas vi ses!

26 mars kl 17.00 är andra anhalten. Då ska jag föreläsa i Ludvika under rubriken ”Livskraft i samspel på Slaktarn´s Gård – om självförsörjning, hållbara beslut och vägen från akademiker till bonde”. Det blir också en berättelse som tar avstamp i mina egna vägval, men inriktar sig mer på ekosystem, livskraftens mångfald och beslutsfattande. Föreläsningen är en del av Ludvika Kommuns arrangemang ”Earth Week”. Inträdet är gratis men utan fika.

Tredje anhalten är en stubbe i kohagen och där ska jag sitta tills grönskan spirar och samtliga kalvningar är över. Gårdens första kalvningar på minst 60 år. Våra första kalvningar någonsin. Det kommer bli en omskakande upplevelse och jag ser fram emot det med skräckblandad förtjusning. Som med allt annat nytt som väntar de kommande veckorna. Ingen blir gladare än jag om du följer mig längs vägen! Jag ser fram emot era tankar och frågor – hoppas vi ses!

En längtan i februari.

Februari och ljudbilden har börjat förändras. Jag hör fågelkvitter som inte hör vintern till och och det är något med hur det låter under skorna när jag går över gårdsplanen. Något som ger löfte om en annan tid – långt bort från mörker, vedspis och kallfrusna fingrar. Och jag känner hur det slår an någonting inom mig. Något jag inte kan förklara.

Men jag längtar tills hackspetten trummar i snåren och jag längtar efter ljusa kvällar med händerna nerkörda i jorden. Jag längtar efter den nästintill eviga sorgeranden under naglarna och dofterna av liv som långsamt exploderar. Jag längtar efter stillsamma, tvagande dopp i skogsjön tillsammans med han som alltid bär sin bondbränna med stolthet. Blek hud, mot solhärjad brunbränd. Det är vackert på ett sätt som alla borde förstå.

Och jag längtar efter ivriga barnfingrar som plockar maskar i odlingen, och fiskespöt över axeln. Barnens tjut när flötet försvinner under vattenytan och den skräckblandade förtjusningen när jag bestämt sluter handen kring en nyfångad fisk. Hal, sprattlande, vass.

Och jag längtar efter att varje dag få släppa in kossorna på grönt, krispigt gräs och sen förnöjsamt lyssna till ljudet när de river av bladen med den sträva tungan. Det dova snärtande ljudet av en kosvans som viftar bort insekterna som surrar i luften omkring, doften av solvarm kopäls att burra in näsan i. Ploffset av en rejäl komocka som förser marken med livsbetingelser och förundran över dyngbaggarnas diversitet och idoga arbete. Tankar på livets kretslopp och allas vår samhörighet. Ty alla skall vi dö och bli till jord, men först ska vi leva av det jorden ger. Dyngbagge och människa, ko och timotej.

Jag längtar till arbetarfika ute på gården, med smör som smälter och hett kokkaffe som alltid lämnar kvar lite sump att skvätta ut på gräsmattan. Klappret av träskorna och ungar som sitter på bordet med sommarskitiga fötter för att avståndet mellan bänk och bord är för högt. Jag längtar efter ljudet när jag bryter av ett krispigt salladsblad och omgående stoppar det i munnen. Smaken. Doften. Och en förundran över all den livskraft som finns där i jorden.

Och kanske är det ett stoft av all denna längtan som drabbar mig, när fåglarna har börjat kvittra och solen värmer mot min rygg. Som att känna doften av nybakade bullar innan man kliver in i köket. En vetskap om vad som väntar, och att allt det där underbara ligger precis framför mig.

Rimliga kalkyler – att laga kläder

Igår, när barnen somnat och djuren var nattade, så drog jag på musik och placerade mig själv vid symaskinen. Laga kläder stod på schemat. Att laga kläder har en orättvis touch av snålhet över sig. Och snålhet i sig, har en orättvis klang av pessimism och anklagande över sig. Men om laga kläder är att vara en snåljåp, så får du mer än gärna kalla mig det. Men låt mig först få ta dig med i mitt resonemang. Låt mig få berätta om SlaktarStinas Rimliga kalkyler.

Igår lagade jag kläder i ca 60 minuter. Jag lagade ett par täckbyxor, ett par arbetsbyxor, långkalsonger och en underställströja och en klänning. Kläderna var mina egna, jag vet att de passar kroppsligt och att de fyller de funktioner som jag eftersträvar. Det kostade mig 60 minuter av tid och några meter tråd. Lite el till symaskinen också om vi ska vara riktigt petiga. Överlag hade jag en riktigt trevlig stund med mig själv, där jag fixade på min kammare med musik i högtalarna.

Låt oss nu tänka att jag INTE hade lagat dessa kläder och istället ersatt dem med nya. Pengamässigt skulle de troligtvis kostat mig någonstans över 1000 kr, lågt räknat. Och då räknar jag enbart vad plaggen i sig skulle ha kostat. Tidsmässigt hade det tagit långt över en timme att leta på och prova ut samtliga plagg, oavsett om jag åker till stan eller om jag skulle beställt hem dem på nätet. Om vi sedan lägger på tiden för att åka till stan, + tiden jag skulle behövt lönearbeta för att få ihop pengarna för att bekosta kalaset – så är vi uppe i minst en arbetsdag. Lägger vi dessutom till bränslet för att att åka till stan och kostnaden för det…ja, då växer insatserna såväl tidsmässigt som pengamässigt.

Nu var istället insatsen 60 minuter och några meter tråd. Och då har jag inte ens nämnt alla naturresurser som istället kan användas till något mer vettigt än att skapa saker som jag, uppenbarligen, inte behöver.

Slutsats; Att laga kläderna krävde 60 minuter av mitt liv och några meter tråd. Att istället köpa nya kläder skulle krävt minst en arbetsdag + tiden för att leta reda på/prova/köpa de nya plaggen.

Och med det underlaget väljer jag att laga kläderna, istället för att köpa nya. Låter det rimligt? Vilken kalkyl skulle du välja?



Fäjsbokk och sånt skit.

Okej, så här är det. Facebook tycker så här; vill jag nå ut till mina läsare via deras plattform, så behöver jag ägna typ all min vakna tid – och gärna min sovande också – att kommentera och klicka runt på alla möjliga och omöjliga länkar.

Och det kan jag självklart inte. Dels för att det gör mig halvt hjärntvättad, men mest för att jag vill lägga min tid IRL. Jag vill stoppa frön i jorden och klappa kor, snickra på huset och skriva texter, bygga koja med barnen och laga mat till vänner som krypit upp på min kökssoffa med en kaffekopp i handen.

Men jag vet också att ni är en ständigt växande skara som gärna vill läsa det jag skriver på bloggen. Och det gör mig oerhört glad. Glad och hedrad. Hedrad över att ni finner något i mina ord, något som gör en skillnad. Något som väcker känslor. Något som gör att ni kommer tillbaka hit och läser. Och det vill jag gärna att ni fortsätter med, för jag vill dela mina texter och bilder med er.

Så i ren trots mot Facebook och andra sociala medier, så har jag ordnat så ni som vill, kan prenumererar på mina blogginlägg. Då får ni ett mail varje gång jag skrivit något nytt, och varken du eller jag behöver scrolla sönder våra händer för att nå varandra. Det kostar ingenting och allt du behöver göra är att skriva in din mailadress i formuläret högst upp till höger på sidan, och sedan bekräfta din anmälan genom att klicka på länken som skickas till din mail. Enkelt! Tack på förhand.

( ….och det går självklart lätt att avsluta prenumerationen om och när man känner för det)

Mat för en halv livstid – i present!

Bland de bästa av presenter hamnar sådant som är ätbart. Är det sedan något ätbart som är fyllt av frön, så är det som att få mat för en halv livstid – på riktigt!

Kolla in den här megasuperduperpumpan som jag fick av en vän. Hon hivade över den i min famn när hon klev in genom vår blåa dörr, och det var som att få ett större spädbarn i armarna. Och reflexmässigt började knäna gunga. (Ni som vet, ni vet).

Den här veckan hade den dock gjort sitt som inredningsdetalj, och istället hoppat över till köksavdelningen för att mätta våra magar. För övrigt så älskar jag när man kan äta upp inredningsdetaljer. Eller att de fyller en reell funktion. Vilket också kanske förklarar varför jag inte driver någon inrednings-styling-blogg. Kanske borde jag börja, det skulle definitivt avvika från mängden om inte annat….

Hur som helst. Pumpan visade sig vara den godaste vi ätit. Till och med Herr Brunsås-och-potatis uttryckte sig i positiva ordalag och tog en omgång till. Tur att den är så stor att den räcker hela veckan. Och tur att den inom sig bär en hel skatt av potentiella megasuperduperpumpor. Mat för en halv livstid. Det är fina presenter det.

Kolla – Gårdstomten!

Kolla – är det inte Gårdstomten som jag lyckats fånga på bild? In action, dessutom! Eller… vänta nu…..

…det är ju jag. Vilket i och för sig är det närmaste man kan komma Gårdstomte utan att att vara just det. Inte så illa egentligen, att jobba som Gårdstomte och se till att alla gårdens varelser mår bra och har det gott, tvåbenta såväl som fyrbenta. Och de ryggradslösa också såklart. Och de encelliga. Och ja…. allting som lever här helt enkelt!

Att göra gott och må gott. Det behöver inte vara så mycket mer komplicerat än så.

Men nu ska den här Gårdstomten gå in och göra upp en plan för 2019 års odlingar. Jag kommer sälja en del av överskottet, både plantor och grönsaker, så håll koll på Slaktarn´s Gårds FB-sida!

Snösvängen.

Dagar som dessa, när kung Bore bestämmer sig för att släppa ner ett par decimeter snö, så sladdar jag mest runt med Grållen. Min morfar köpte den begagnad en junidag 1963.  Jag kan tänka mig att det var en stor dag när han klev in på Vansbro bilaffär med 5000 kr i fickan. Jag vet inte om han använde någon hatt, men gjorde han det, så var nog detta en dag då den var på. Hel och ren, såklart. Och skjortan var säkert nystruken den där dagen då han blev ägare till sin första traktor. En Ferguson TED-20, av årsmodell 1955.

Egentligen är jag inte särskilt förtjust i maskiner och fordon som drivs av annat än muskelkraft. Men jag måste erkänna att morfars gamla Grålle underlättar snöskottningen betydligt. Det hade varit ett heldagsgöra annars, att få det framkomligt mellan uthus, djur och vägar här på gården. Och jag ska erkänna att den är riktigt rolig att köra. Jag har blivit riktigt skicklig att parera med hjulbromsarna och, bokstavligt talat, sladda ut snön i diket. Förra året hamnade traktorn också där ett par gånger, ett utmärkt tillfälle att utöva lite personlig utveckling, och om ni vill kan ni läsa om det här.

Hittills har jag dock hållit mig på vägen, men som vi vet är det mycket kvar av vintern, så mycket kan hända. Hur som helst kan jag inte sluta fascineras av Grållen. Den har varit med och brukats i över 60 år. Jag är tredje generationen som använder den, och troligtvis kommer mina barn att använda den efter mig. Säg den maskin som tillverkas idag, som kan brukas i 4 generationer?

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑