Sida 24 av 80

Potatis, potatis, potatis.

12 september, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Ni som har följt mig några år, kommer kanske ihåg att allt det här odlandet började med några potatisar. Potatisar och rörelseglädje, (klicka här om du vill läsa m er om det)

Och därefter har potatisintresset bara växt. Eller nej, det där var inte sant. Sanningen är att jag struntar i potatisarna som sådana, men att odla dem är oerhört tillfredsställande! Mest att skörda. Att gräva i den mörka jorden och fylla korgen bredvid mig är som att gå på skattjakt. Och med tiden har jag utökat möjligheterna till skörd och skattjakten har blivit ännu mer tillfredställande när jag ser att vi kan skörda potatis som räcker för hela året. Potatis är en basvara i vår familj och det går åt några kilo varje vecka. Så att gräva upp den från egen jord direkt utanför huset gör en skillnad på flera olika plan!

Årets skattjakt har börjat, och hittills har jag grävt upp 117kg. Då har jag uppskattningsvis 2/3 kvar att gräva upp. Eftersom jag inte använder traktor eller andra motordrivna redskap i odlingarna, så tar jag upp potatisen i omgångar. Och som alltid har jag noll-koll på vilka sorter som är vilka, även om jag varje år knyter näven i fickan och bestämmer mig. Bestämmer mig för att nästa år, då du, då ska jag allt se till att märka ordentligt, skriva upp, anteckna och hålla koll på de olika sorterna som jag planterar. Men sen drabbas jag av den intensiva vårodlarivern som alltid kantas av en gnutta stress, och så har jag ändå ingen koll på vad som är vad när hösten kommer. Anteckningar som regnat bort, märklappar som kidnappats av kreativa barn eller som sprätts bort av invaderande höns.

Men det gör egentligen ingenting. Jag fascineras av mångfalden bland de välsmakande knölarna och hittar på egna namn istället. Som den här som jag grävde upp häromdagen, den kallar jag Monstret. 5 stycken blev en hel kastrull med mos till både barn och vuxna. Effektiv potatis, som en vän kallade det i mitt flöde.

Kommande veckor kommer jag ligga på knä ute i odlingarna och gräva upp fler knölar i alla möjliga former och färger. Jag väntar spänt på att se hur mycket det blir i slutändan. Hittills kan jag bara konstatera att årets potatisexperiment verkar få ett utfall av positiv karaktär.

Gurkberg, tvättberg och väskberg

6 september, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag har varit bortrest några dagar och det är alltid lite av en kamp att fasa in mig själv i gården igen. Rutiner, vardagliga sysslor och fokus på rätt ställe. Vad kan skördas, har korna bete, vad händer i dramaturgin Hönsflocken? Matsäck, simskola, borttappade kepsar och tvättberg. PANG in i gårdslivets vardag. Är det måndag eller torsdag, augusti eller september, och vad är det som jag har glömt som jag borde komma ihåg?

Samtidigt är huvudet fullt av tankar och intryck efter 4 dagar upp i Jämtland. Där har jag flyttat kor och får, stängslat, pratat och mjölkat. Jag har ätit himmelskt smör, druckit fantastisk mjölk och tuggat smakrikt finkött i alla möjliga konsistenser och tillagningssätt. Jag har blivit upprörd och förbannad, pratat framtid-nutid-dåtid, lärt mig om bakteriestammar och genetik, fäbodbruk och demokrati, gruppsykologi och smakupplevelser. Och så har jag fått ett fruktansvärt ha-begär efter en hund också. Ifall någon har en till övers.

Hur som helst – mitt huvud är i kaos. Så medan köket svämmar över av gurka, tvättstugan svämmar över av tvätt och hallen fylls av oförståeliga mängder av kassar och väskor – så gjorde vi det enda rätta. Vi drog ut i skogen. För att låta tankarna landa, låta huvudet få ro, låta andetagen hitta ner i magen igen. Hos oss alla.

Knas-Katten var självklart med. Och yxan – man vet aldrig när man behöver en. Och den kom väl till pass, för vi satte igång ett rejält kojbygge. Kvistade och klöv gamla torrakor som vi sen lutade upp mot ett träd. Samlade ved och gjorde låtsasbrasor.

Typiskt bra eftermiddag när huvudet är i kaos. Väl inne igen väntade sedan gurkberget, tvättberget och väskberget – de hade inte saknat oss de minsta. Så vi bäddade ner oss i soffan och såg på VHS. Eller ja, ungarna tröttnade efter en timme och började bygga lego istället. Själv levde jag upp till bilden av den perfekta föräldern och hyschade åt barnen så jag kunde se klart filmen – Shrek 2.

Nu ska jag sova. Imorgon ska jag ta tag i gurkberg, tvättberg och väskberg – de väntar nog på mig tills imorgon. Och gör de inte det, så är jag inte den som känner mig övergiven. Godnatt.

Spionage om morgonen – ett minne från sommaren som gick.

2 september, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Sommarmorgon och luften är varm. Solen strålar ännu en dag och tillför ett glorialiknande sken kring morgonruffsiga barnhuvuden. Vi vaknade nyss, men är redan utanför dörren för att utföra gårdens dagliga sysslor. Barnen springer före och deras stövlar tillför ett kloffsande ljud för varje steg som yr fram genom sommargräset. Det är ett bekvämt val, stövlarna. Lätta att bara hoppa i, när man snabbt vill ut till den stundande dagens äventyr med knappt en tråd på kroppen.

Vi släpper ut hönsen. De kacklar igenkännande och börjar genast picka i marken omkring hönshuset. Tuppen går med uppsträckt nacke och vakande ögon. De sprätter omkring och rör sig i en samlad enhet. Långsamt och målmedvetet upp mot baksidan av huset. Så där som de gör varje morgon när de påbörjar sina dagliga rutiner av pickande, sandbad och siesta under enbärsbusken. Vi byter vatten, fyller på mat, samlar ägg och gungar. Tittar på hönorna tillsammans. De håller ihop i en samlad enhet som liksom flyter iväg, skyddade av flockens storhet och tuppens vakande ögon. Alla utom en.

”Titta den där hönan – vart ska hon?” utropar ett av barnen och pekar med sin solbruna arm. Jag vänder mig om och ser en ensam höna som spatserat iväg bakom våra ryggar. Med långa, målmedvetna steg rör hon sig över gårdsplanen utan att stanna. Det är uppenbart att hon har något annat i görningen än att bada sandbad och hänga med de andra. Vi följer efter henne. Hon stannar tvärt. Kastar några blickar mot oss och börjar sen att picka i marken. Lite förstrött, lite nonchalant. Och hela tiden beredd med kroppen på språng åt ett annat håll. Det kroppsspråket går inte att ta miste på – hon döljer något. Vill inte att vi ska följa efter, försöker lura oss. Den nyblivna 6-åringen fattar genast galoppen och tar befälet. Han viskar instruktioner till oss andra med en röst som är mer avslöjande än hemlig, och han påminner mig om allt han lärt mig om att spionera. Jag gör så gott jag kan och lyder under hans order. Vi låtsas som att vi ska hämta verktyg istället, medan hönan oinspirerat och med en vakande blick, pickar förstrött i marken. Hon rör sig mot hörnet på det gamla huset, och barnen håller span. Jag raffsar runt i den gamla verktygslådan på måfå, precis som jag blivit tillsagd. Det rasslar och klånkar och hönan försvinner bakom huset. Vi smyger hastigt efter. Med hukande ryggar och viskande röster. Och jag får tillsägelse, att smyga tystare, av hon som har stövlarna som kloffsar mest. Hon spänner ögonen i mig och hyschar bestämt med fingret. Jag nickar bekräftande och lyfter högre på benen.

Vi kikar runt hörnet på det gamla huset, precis där hönan gick. Men hon är borta och för en sekund står vi som stora frågetecken. Då gör mästerdetektiven en observant observation. Där. Där i det höga gräset. Ett spår. Grässtrån som lutar, så som orörda grässtrån icke lutar och onekligen kan vi se hur hönan har banat en väg runt huset. Det måste ha gått undan, för så lång tid tog det inte för oss att smyga fram till husknuten.

6-åringen leder oss i fram i det höga gräset. Våra ben är bara och i bröstet bubblar ett äventyr. Det luktar solvarm husvägg när han leder oss runt den gamla kåken, hela tiden med blicken riktad i backen. Jag följer hans nakna ryggtavla och har fjärilar i magen och ett leende på läpparna. Vi hamnar bakom ladan, där skogen sakta försöker ta tillbaka den mark som förfäder en gång brukat. Där gräset snärjer gamla vinbärsbuskar och solens strålar ännu inte nått. Där smyger vi längs husväggen och tystnaden är andaktsmäktig. Plötsligt fladdrar hon upp, hönan. Mitt framför näsan på vår spaningsledare, som nästan tappar kepsen av överraskning. Skratten bubblar fram i en flod av spänning och förväntan, medan hönan missnöjt kacklar iväg tillbaka mot gården igen. Vi inser att vi funnit hennes hemlighet och allas ögon glittrar av äventyr.

Med en ivriga händer böjer vi undan den täta ormbunkens skyddande blad. Och mycket riktigt, där, bland torkat gräs och ditburen halm, hade hon sitt gömsle. En riktig skatt. Och ett riktigt äventyr, med stövlar som kloffsar och en lektion i spionage. Och vi pratar fortfarande om den morgonen.

Förädlingens utmaning.

29 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Skördetider är bunkringstider. Just nu tillbringas mycket tid i köket för att ta reda på skörden från odlingarna, men även bär och frukt som jag plockar på andra ställen.

För mig är det här den svåraste biten – att tillaga och förädla. När jag landar i köket med råvaror upp till öronen, och står där som ett fån – vad ska jag göra nu då? Det är då jag önskar att jag hade haft en pigg liten gumma som bodde ute i en stuga på gården. Då hade hon kunnat knyta på sig huckle och förkläde, komma invaggande med målinriktade steg och gett mig en lektion i tillvaratagandets ädla konst. Men nu har jag ingen sådan gumma i en stuga på gården. Så jag får nöja mig att slå i gamla kokböcker (nya är tämligen värdelösa, alternativt så har jag inte hittat någon vettig än) och ringa till de som vet bättre. Den äldre generationen sitter inne på en hel skatt av välbeprövade recept och metoder, och jag har nu börjat samla ihop till min egna lilla skattkista. Där samlar jag det bästa av de bästa, och recepten förses med namn som ”Märtas inlagda gurkor” och ”Sivs äppeldricka”. Det är något speciellt med recept där måttangivelserna är ”tre små nävar salt” och instruktionerna består av ”blanda i mjöl tills degen är bra”. Uttrycken bevittnar om en tidigare självklar grundkunskap som endast erövras genom erfarenhet och överlappningar mellan generationer. Och någon erfarenhet har jag icke. Men jag skaffar mig.

Häromdagen gjorde jag min andra omgång inlagd gurka. Kryddorna tog slut och jag gjorde alla möjliga experiment utifrån vad jag hade att tillgå. Kanske var de så det gamla beprövade receptet en gång hade tagits fram? Kanske blir det någon lyckad succé av den erfarenheten, kanske blir det inte det. Men erfarenhet har jag åtminstone erövrat.

Jag söker ständigt efter välbeprövade recept på inläggningar, syltningar och annan typ av förädling och tillvaratagande av råvaror. Kanske är du en liten gumma som vill dela med dig av ditt favoritrecept? Eller så har du du din gamla faster recept på hennes oslagbart goda nyponmarmelad? Eller farfars speciella gäddbiffar? Hör av dig till mig!

Midsommarafton – En känsla av trygghet.

26 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Midsommarafton. Ungarna bygger världar i sandhögen och jag kastar de lortiga arbetshandskarna på marken. Det är sen förmiddag, magen börjar bli hungrig och de dagliga gårdsbestyren är slutförda. Elsågen ljuder i bakgrunden och avslöjar Millimtermannens ständiga konstruerande. Kanske bygger han världar precis som barnen, bara i lite större format. Vår värld. Den gård och det liv vi formar och lever.

Jag borstar av jorden från mina knän och kliver in i huset. Hör radion som jag glömt stänga av, men den tystnar tvärt tillsammans med ljudet från sågen. Det tvära avslutet går inte att ta miste på – strömavbrott. Lagom till matlagning och allmän tvagning. Suck. Men det är inte mycket att göra åt saken. Jag felanmäler till elbolaget, tar min korg och vänder tillbaka ut i odlingarna. Kanske hinner den komma tillbaka medans jag skördar? Med mina bara händer gräver jag bland jord och täckmaterial, förväntasfull över vad jag kan hitta. Har potatisen satt knölar än? Jorden är kall och fuktig, lätt att karva undan. Den svarta mullen gräver sig in under min naglar och jag tänker att handskar hade kanske varit en bra idé ändå. Jag är för ivrig för att hämta dem. För ivrig över att upptäcka vad som finns där under den gröna potatisblasten. Kort därefter lyser de ljusa knölarna emot mig, i allt det svarta. Jag glömmer mina jordiga händer. Åsynen får mitt leende att spricka upp och jag tillåter mig själv att släppa ut ett litet glädjerop där jag sitter knäböjd bland potatisblasten. Bakom mig hörs steg på grusvägen. De där långa, lite tunga stegen som avslöjar min livskamrats hungriga mage. Jag visar stolt upp den skatt jag grävt fram. ”Det är strömavbrott”, konstaterar han. ”Jag går och hugger ved. ” Mitt ivriga grävande kantas snart av ett monotont dunkande från vedboden. Barnen ansluter i min skattjakt och tillsammans gräver vi upp både potatis och morötter, plockar sallad och skördar dill. Energin börjar ta slut i både små och stora kroppar och stämningen är inte alls särskilt gemytlig, även om de grönskande kulisserna är det.

När vi går in är vi alla jordiga och svarta om fingrarna. Vatten tappas upp i ett gammalt handfat och jag förklarar konsekvensen av strömavbrott och vattenpump för små öron som inte bryr sig. De upptäcker möjligheten att plaska i vatten som färgas mörkt av jorden på våra fingrar. Strömmen har fortfarande inte kommit tillbaka och vi eldar upp i vedspisen. Barnen har knaprat i sig alla de späda morötterna långt innan potatisvattnet kokar, men det gör ingenting. Det lugnar dem och tillsammans förbereder vi en måltid som vi själva skapat, från jord till bord. Nypotatis och nötfilé, tillagad på vedspisen med veden som vi själva huggit. Här, precis utanför köksfönstret. Det är lätt att bli en aning självgod i en sådan stund, men det grundlägger också en inneboende trygghet som lägger sig som stadigt bomullspaket runt hjärtat.

Efter maten är våra pannor fuktade av svett. Värmen från spisen strålar fortfarande och det knastrar ojämt från glöden som stilla slocknar. Vi väntar på ström som inte kommer, men har lösningar på hur livet ändå kan fortgå. Vi har vad vi behöver, och har kunskap och möjligheten att förse oss själva, med det som livet i sig själv kräver. Mat och vatten, värme, kärlek och tak över huvudet. Den är en fin känsla. En känsla av trygghet. Som några veckor senare kommer vara som bortblåst. Då ska jag sitta ihopkrupen på farstubron med ihopbitna käkar och en oro som nöter i bröstet. Men det, det vet jag inte nu, denna midsommarafton då vi kokade nypotatis på vedspisen.

Hönsen och odlingarna.

22 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Hönorna är en historia för sig. Eller snarare flera. Och är det någon av er kära läsare som någon gång blir kallad för hönshjärna, så ta det som en komplimang – de är smarta de små jävlarna.

I våras flyttade det hit en tupp med tillhörande damer. De inkvarterades i det gamla gethuset som byggts om till hönshus, och fick förtroendet att spatsera runt fritt på gården. Fri tillgång till maskar, gräs och insekter. Fri tillgång till sprättbara ytor och buskar att kura under. Det funkade bra, men de värpte lite dåligt, de gamla damerna. Så flocken kompletterades upp med några fler unghöns. Och den som såg tuppen när jag introducerade ytterligare några damer, kan bara konstatera att han ansåg sig redan ha fullt upp så som det var. Att få ytterligare några damer att ta hand om, var inte vad han hade tänkt sig. Så varje morgon när jag släppte ut dem, så tog han sin gamla flock och sprang iväg. Snabbt som tusan, så att de andra inte skulle hinna med. Hans tilltag fungerade utifrån hans syften, och de hittade sin tillflyktsort i odlingarna… Jag lät dem hållas. Vid den tiden hade jag inte fått ut några frön eller plantor på friland, och det gjorde bara gott att de gick där och sprätte.

Men dagen närmade sig när det var dags att plantera ut. Jag fixade med stängselmaterial och tänke att om vi stängslar in odlingarna, så får mina plantor växa och frodas ifred. Det finns ju hur mycket yta som helst för hönorna att vara på, så inte gör dem sig ansträngningen att ta sig innanför stängslet. Tji fick jag. Ett par dagar efter utplantering var de bland vitlöken och sprätte. Jag förbättrade instängslingen. Utan resultat. Tuppen fortsatte att ta med sig sina hönor in i odlingarna, för att njuta av buffén av späda grönsaker och det frodande insektsliv som finns där i jorden. Vi förstärkte stängslingen ytterligare, utan effekt. Istället hade tuppjäveln kommit på, att de där yngre damerna var rätt trevliga dem också, så han bjöd in även dem att festa bland maskar och späda grönsaker. Och det var då förstörelsen blev total. 80 vitlök, 40 purjo, 40 lök, nyplanterat kryddland och hela morotslandet blev uppsprätt och förstört på ett par timmar utan uppsyn.

Frihet under ansvar var med andra ord inget att tillägna en hönsflock, och de blev instängda i hönsgården medan svordomarna haglade över bergen. Dagen därpå hittade jag ändå tuppen och hans favorithönor inne i växthuset. De hade helt enkelt flaxat över diverse instängslingar och letat sig in i hjärtat av odlingarna. Och då var måttet rågat. Även för Millimetermannen, som helt plötsligt insåg att hans små röda tomater befann sig under allvarligt hot från hönsmaffian. Så sent en kväll, när mörkret var så där ljust som det bara är om sommarnatten, byggde han upp skogens egna Fort Knox runt hönshuset. Det gjorde skillnad.

Nu har vi säkrat upp odlingarna ytterligare, så numera har hönorna fått förtroendet att röra sig fritt igen. Hittills har de förstått vinken och håller sig borta från de ytor där jag har mina odlingar. Även om jag ser, hur de suktandes rör sig utanför stängslet och försöker hitta ett kryphål in. Åtminstone när jag betraktar dem på avstånd. Är jag nära, så vänder de håll och sprätter runt som om ingenting har hänt. De kastar blickar över axeln och undrar när jag ska gå in och lämna dem ifred…

Med facit i hand, kan jag konstatera att det var naivt att tro att hönsen skulle låta bli odlingarna. Jorden kryllar av mask, skalbaggar och annat microliv – sånt som hönorna älskar. Det är klart de gör allt för att komma dit. Men vi har en annan plan för hönsen nästa sommar. En plan som vi tyvärr inte hann sjösätta den här sommaren, men som med facit i hand kanske hade besparat oss massa sena kvällar med stängselbygge och svordomar. Det återstår att se. Konstruktionen har påbörjats och nästa sommar kan jag svara på den frågan.

Tills dess fortsätter jag att njuta av fantastiska ägg med knallgul gula, ändock med viss bitterhet över det pris jag fått betala.

Sommaren som gick.

15 augusti, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Sommaren kom med besked och bloggen tog semester. Men nu kickar vardagen igång igen och jag planerar att uppdatera mer kontinuerligt. Men det var så länge sen sist jag skrev, att jag vet inte vart jag ska börja. Den här sommaren har varit så intensiv och livfull, en utmaning och ett orosmoment, full av lärdom och eftertanke. Samtidigt har den gett mig bekräftelse i mina beslut och funderingar, hopp om framtiden och samtidigt gett mig nya frågor att grubbla kring. Här på gården ser det ut som att ingenting har hänt, medan jag själv känner att vi har fått massvis gjort av sådant som jag länge längtat efter. Avgörande saker som gör grunden för det liv som vi formar och vill leva. Avgörande saker som inte syns på utsidan, men som känns, här innuti.

Jajaja, det var ju en massa dravvell bara, kan du säga något konkret istället?

Ja du har rätt, jag dravvlar runt med mina ord för mycket, vi sammanfattar sommaren kort och koncist istället (inte min starka sida, men jag gör ett försök).

– Odlingarna; har fungerat superfint i värme och torka trots minimalt med bevattning. Det ser ut som jag håvar in en fin potatisskörd i det odlingskvarter där jag aldrig har bevattnat, trots torkan. Här har det växt och frodas på ett helt fantastiskt sätt – vilket också hönorna upptäckt. Och en sak ska ni veta ; har en höna hittat ett ställe där hon vill vara, ja då ser hon till att ta sig dit. De är smarta de små jävlarna. Och har förstört en stor del av min planerade skörd. Så tänk på det alla som köper våra ägg – de här hönorna har inte bara betat gräs, insekter och larver, de har även gottat sig i delikatesspotatis, kulturarvsärtor, kål, vitlök, purjolök och framför allt basilika. Säg den hönan som har en likvärdig meny….

– Hönorna; ja ni fick ju en liten inledning till deras äventyr och de lever och mår gott helt enkelt, även om jag svär över dem. Flocken har även utökas med en kyckling, vilken vi varje dag har följt med spänning. Det har varit ett riktigt äventyr för både stora och små att följa resan från ägg till kyckling, från kyckling till höna (tror vi att det är). Häftigt att se hur mamman har uppfostrat sin efterkomma, häftigt att se kycklingen växa, häftigt att se dess framsteg varje dag. Helt klart en av sommarens bästa upplevelser!

– Kvigorna; Min bästa investering någonsin. Jag kan aldrig med ord beskriva allt som denna flock betyder för mig. Och i mitten av sommaren drog jag och min Millimetermann ut på ett riktigt äventyr när vi åkte 50 mil enkel resa för att hämta hem en tjur av de rätta måtten till dessa damer. Bara det bästa är gott nog till mina flickor, vilket gjort att jag varit lite kräsen i urvalet av manlig kavaljer. Detta medförde att vi hamnade på en liten trevlig avelsgård vid namn Lobacken, en bit utanför utanför Kramfors. Tjuren heter Higlight men går under namnet Tjuren eftersom barnen tyckte det andra var så krångligt att säga. Han är en mörk och stabil norrlänning med långa vackra ögonfransar. Nu går han ihop med kossorna och min förhoppning är att vi har en handfull friska kalvar till våren – det kommer bli ett äventyr om något! Kan tilläggas att damerna till en börjar var måttligt imponerade av att ha en kärlekskrank karlslok hängandes efter i sig, men nu har de ha accepterat honom och han har blivit en del av gruppen.

– Skrivandet; har begränsats till min anteckningsbok. Lösryckta texter och meningar som poppar upp i mitt huvud. Kravlösa men innehållsfulla. Jag har hela sommaren brottas med tankar om vad jag ska göra med mitt skrivande. Och nu, när hösten näst intill obemärkt smyger sig på, är det som att de kämpande solstrålarna tränger undan tankedimman och jag börjar kunna se klart. Kanske. Den kreativa processen är en gåva, men lika mycket ett plågosamt gift de gånger jag inte vet hur jag ska hantera den.

– Gården och byggandet; Jamen hallå – här går det ju framåt! Vi har nu frångått vårt hardcore compact living, och flyttat in i nedre delen av vår utbyggnad av huset. Vilket innebär att vi nu har tillgång till tvättstuga, groventré, sovrum, ett till badrum och en hall av större modell. Hallelejua!! Under vintern ska vi göra klart övervåningen, men nu under sommaren har vi ägnat oss åt uthusen på gården med ledorden; var sak har sin plats och det ska vara lätt att leva. Livsmåtton som vi verkligen inte levt efter sedan vi äntrade gården för 8 år sedan, då allt har varit i en enda stor röra av både tankar, processer, byggande och småbarn. All oreda har lett till mycket irritation, svordomar och motvillighet hos samtliga inblandade och äntligen så fann vi möjligheten att börja strukturera upp lite. Och det har gjort en väldig skillnad i den dagliga livsföringen. För jag hatar att leta efter grejer. Millimetermannen också. Och då är hatar ett väldigt starkt ord… vi är rörande överens om att vi inte vill ägna våra liv till att leta efter grejer som göms bland andra grejer, och därefter känna ett behov av att köpa fler grejer för att kunna strukturera upp de andra grejerna… Förvaringslösningar kallas det för, men den riktiga lösningen är att minska antalet grejer och skapa en funktionell yta som är väl anpassad till vad den är tänkt att användas till. Något som understödjer det liv du vill leva, och där de vardagliga måstena flyter smidigt utefter dina behov och önskningar. PUNKT. Detta kan jag skriva ett helt kapitel om, men det får bli en annan gång. Men det är i alla fall det som vi har jobbat mot den här sommaren, innan det är dags att hugga tag i huset igen.

Ja, där någonstans är vi nu. Och då har jag inte ens berättat om torkan eller svarat på sommarens mest återkommande frågor. Men nu förbereder vi oss för vintern, bunkrar mat åt både oss och djur, sammanfattar sommaren och pratar om vad vi kan göra bättre. Jag hoppas du vill följa med oss framöver, jag har så mycket att berätta. Om torkan, om gräset, om maten vi äter. Om djuren, om skrivandet, om tankar och upplevelser. Häng med! (… och är det något speciellt som du vill läsa om, berätta det gärna för mig!)

Livet i sommartid.

16 juni, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Livet i sommartid är intensivt. Med djur, odlingar och sommarlediga barn, så forsar dagarna fram likt en vildsint indalsälv. Vi virrvlar runt i varandras krafter, viljor och behov, styrda av varandra utlämnade åt gemenskapens dynamik. Men på något konstigt sätt tar vi oss ändå framåt, även om det inte alltid är dit där jag hade tänkt mig. Ibland flyter vi lugnt framåt i samma riktning. I en vilsam enighet som döljer den energi som vi utgör. Den energi som i sinomtid omvandlas till en kraftfull fors. Svår att styra, men spännande, häpnadsväckande och kraftfull.

Livet i sommartid är en spännande resa. En spännande resa som kräver full sinnesnärvaro för att den över huvudtaget ska vara möjlig att manövrera med glädjen och energin i behåll. Och ibland, när det uppstår en lugn liten vik i de dagar som forsar fram, så låter jag mig själv vila där en stund. Omgiven av allt det vackra som naturen ger mig, uppfylld av alla de liv som utgör mitt. Barnen, djuren, odlingarna. Min livskamrat, familj och vänner. Och i vissa stunder, bara jag själv.

Och då förmår jag mig inte att starta upp datorn. Jag vill inte tillåta mig själv att hypnotiseras av en digital värld, när den fysiskt verkliga är så vacker och livsgivande. Så skön och känslorik. Och då blir bloggen lidande. Istället för att sprida orden på det digitala nätet, så samlar jag dem i en grön skrivbok, där pennan får fritt spelrum. Jag hoppas att det en dag blir ord som jag kan vara stolt över. Att det blir ord som ni en dag ska få läsa och förhoppningsvis finna mening i.

Och samtidigt smärtar det mig att bloggen blir eftersatt nu. Det ju nu som allting händer här på gården. Allt det där som gör livet till det jag vill att det ska vara. Meningsfullt och vackert. Känslofyllt och glatt. Spännande och utvecklande. Och jag vill så gärna dela det med er.

Så jag ska försöka bättra mig med uppdateringarna, men döm mig inte om jag inte förmår. Ta istället klivet tillbaka från det digitala och upplev allt det där som din kropp ser och känner. Dofterna, känslorna, vyerna. Smakerna ljuden och vädrets skådespel. Ta någon i handen och upplev livet i sommartid, så som du längtade efter, den där mörka snöiga dagen i januari. Gör det bara. Skratta, gråt och kramas. Älska, titta och argumentera. Lyssna, upptäck och känn alla de känslor som finns där inom dig. Det är dom som är livet, så se till att de är, vad du vill att de ska vara. Så hörs vi av sen, när tillfälle ges.

Pssst… Om du följer mig på Instagram, där jag heter SlaktarStina, så får du oftare små glimtar av vad som händer här på gården. Och har du inte Instagram, så har jag ordnat det så fiffigt att du kan se de bilder som jag publicerar där, här på Slaktarn´s Gårds hemsida! Klicka in på rubriken Bilder så finner du dem.

En morgon, ett liv

30 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Morgonsolen värmer när jag kliver ut genom dörren. Luften är klar och det är som om träden andas med de ljusgröna bladen som lapar i sig av morgonsolen. Tuppen gal och det kacklas från hönshuset. Gruset som knastrar när jag närmar mig dörren. Den svarta, gamla, med låset som kärvar.

Jag ser henne när jag kliver in. Den ljusbruna hönan med svara fläckar i kragen. Hon ligger där på golvet, ihopkurad. Hon ligger där, på ett ställe som ingen välmående höna lägger sig. Där, mitt i, där hon aldrig legat förut. Det är en matthet i hennes ögon, något lidsamt. Något som fanns där i går, men som jag hoppades skulle försvinna. Det har det inte gjort. Och jag tar det beslut som ingen vill ta, men som är verkligheten. Min verklighet. Ty alla ska vi dö, och ingen ska behöva lida.

Jag tar henne i mina händer. Breder ut fingrarna runt den mjuka kroppen, vingarna under mina handflator. Håller hennes kropp, nära intill min. Fjädrarna är mjuka och hennes andetag är lugna. Vi går över gårdsplanen. Bort mot skogen, bort till en glänta där ängsmark kämpar i de yviga granarnas skugga. Solen silar mellan trädtopparna, insekterna surrar och fåglarna sjunger de vackraste sånger. Och där står jag, med ett liv i mina händer och ett beslut på min axlar.

Det är som om alla förfäders gårdsmödrar är med mig. Som om deras kraft och kunnande ligger i mina händer. Fyller mina ådror, fokuserar mitt sinne. Beslutsamhet och lugn. Ett andetag. Ett fullföljandet, ett lidande som tar slut. Ett par sekunder. Sen andas hon inte mer. Hjärtat har stannat och ögonen är slutna. Och där står jag, med en hönskropp i mina händer och ett beslut som är taget.

Det ser ut som hon sover. Gräset glittrar av morgonens dagg och jag lägger henne där, i allt det skimrande gröna. Sätter mig ner på knä bredvid den livlösa hönskroppen. Fukten tränger igenom mina arbetsbyxor, kyler min varma hud. Fåglarna sjunger sina vackraste sånger och jag fylls av vördnad och tacksamhet, omlindad av en ledsamhet som jag tillåter mig själv att känna. Det doftar vår och liv. Och solen stiger långsamt högre på den klarblå himlen.

Är vi självförsörjande?

23 maj, 2018 / forsbergkristina / Inga kommentarer

Jag fick frågan om vi är självförsörjande. Som med så mycket annat så är svaret beroende av betraktaren. För vad är självförsörjning? Vart drar man gränsen för om en familj är självförsörjande eller inte – vid toalettpapperet? Vid köttbullarna? Vid tandkrämen? Vid virket? Vid verktygen vi använder?

Men jag kan konstatera att vi klarade oss nästan ett helt år på den potatisen jag odlade fram förra året. Då all odling sker utan maskiner och bara bygger på min muskelkraft och naturliga kretslopp, så gör det mig både stolt, nöjd och en aning förvånad. För vi äter en hel del potatis. Och jag inser att jag har resurser för att håva in ännu större skörd, vilket jag försöker med i år.

Och förutom potatis så har vi haft diverse grönsaksblandningar att tillgå, samt pumpa och en del bönor. Ägg har vi också nu. Kött från både nöt, gris och vilt. Och det låter ju väldigt bra, vilket det är. Men det går inte att komma ifrån att alla i familjen äter inte allt. Och där har jag helt enkelt lagt ner stridsyxan med mottot att så länge alla är mätta och glada så finns åtminstone förutsättningarna för nyfikenhet på det nya. Vilket i praktiken innebär att köpta köttbullar och makaroner med alldeles för mycket ketchup, ger förutsättningarna för att provsmaka av bönblandningen som förhoppningsvis kan ge mersmak. Eller spagettipumpa eller vad det nu må vara. (Observera att jag här inte klargör för er om det handlar om barnen eller karl´n i hushållet, min erfarenhet är att skillnaderna i dessa fall kan vara minimala.)

Men förutom makaroner, köttbullar och falukorv, så är det mest mjölkprodukter som finns på handlingslistan. Det och mjöl. Och frukt. Steg för steg går vi mot att det är vi själva som producerat det vi äter. Nästa år kan jag förhoppningsvis även stryka mjölkprodukterna på handlingslistan.

Från jord till bord, från våra marker till vårt köksbord. Med oss själva som enda mellanhand. Det är en häftig känsla. En frihetskänsla. Som ger mersmak.

Det kan hända vad som helst i världen. Jag vilar i vetskapen om att jag kan förse min familj med rejäl näringsrik mat, vatten, värme och tak över huvudet. Jag har kunskapen, jag har resurserna. Och jag kan göra det på ett sätt som stärker den biologiska mångfalden, som ökar bördigheten, som inte utnyttjar någon annan människa i en svagare position, någon annanstans i världen. Och det ger en ro i själen som är svår att beskriva.

Så är vi självförsörjande? Det ligger i betraktarens ögon. Men varje dag tar vi små steg mot ett leverne som ger mer än vad det tar. För både mig som person och för jorden i helhet.