För drygt en vecka sedan spillde jag en kopp kaffe över mig. Det kan låta harmlöst och ofarligt, men den här veckan har lärt mig något annat. Framför allt har den lärt mig hur snabbt olyckan är framme när man minst anar det. Och att vara glad och tacksam över min mamma-mage.
Jag satt på en välkänt hamburgerhak tillsammans med min son, med lättnad och tacksamhet i kroppen. Vi hade nyss lämnat jourmottagningen efter en ordentligt omplåstring av hans tumme och vi belönade oss själva med att mätta våra magar. Och jag tänkte avnjuta en kopp kaffe medan han tuggade i sig maten. Och det var väl ungefär där det sket sig, så att säga.
Koppen var skållhet, så jag tog den högt upp, precis där locket smiter åt. Vilket det inte gjorde. För i samma sekvens som jag förde muggen mot munnen så kände jag hur muggen gled mellan mina fingrar. En kopp skållhett kaffe, rakt ner över mage och lår. Och då är det svårt att inte drabbas av visst adrenalinpåslag. Min första insikt var att kyla ner, så jag sprang in på toaletten. För att lika snabbt konstatera att de där handfaten håller inte för en vuxen kvinna att hiva sig upp i, vilket gjorde att jag avstod. Vilket var ett bra beslut. Men det var efter det som jag tog ett av de sämsta beslut som jag någonsin tagit. Det självklara utifrån olyckans dignitet vore att avlägsna det som fortfarande brände och så snabbt som möjligt kyla ner huden. Att kasta av sig kläderna och skrikande hoppat upp på disken för att snabbt få hjälp att kyla ner låren, hade med andra ord varit ett väldigt bra beslut. Men det gjorde jag inte. Istället gick jag fram till en personal, bad så väldigt mycket om ursäkt att jag tyvärr inte kunde städa upp det kaffe som jag spillt ut, och sen tog jag min son i handen och gick ut till bilen, medan huden bokstavligen krullade sig på låren. Sån jävla idioti.
Men det var så jag gjorde, och jag vet inte om vi ska beskylla jante, den svenska kulturen, eller min egna envishet för det – jag kan bara konstatera vad som hände. Och händer det dig, så se till att ta ett bättre beslut…!
Innan den kvällen var slut så hade jag tillbringat några timmar på kirurgavdelningen, där de avlägsnat den döda huden och bandagerade mig ordentligt. Sedan dess har jag gått som en överkörd anka. Det lilla jag har rört mig, vill säga. Jag har bävat inför att duscha och jag har känt mig som en världsmästare när det har varit avklarat. Och varje gång jag ser såren, så har jag varit så tacksam över min lilla mammamage, som liksom som ett utskjutande tak över den kvinnliga härligheten, skyddade mig från en verklig katastrof. Fina, fina, mammamage, jag ska alltid vara dig evigt tacksam!
Och mitt i vårbrukets upplopp, blev jag alltså tillfälligt rörelsehindrar. Så oerhört frustrerande det har varit, och är. Och ändå, so oerhört tacksam över att det inte blev värre. Det kan alltid vara värre. Men så, idag, fick jag en ny typ av omläggning av såren och kunde helt plötsligt röra mig lite mer fritt – vilken lycka! Från överkörd anka så levlade jag upp till gammal tant i rörelseförmågan. Jihooo!
