Sida 29 av 80

Matlagningskurs och en kvinnas list.

13 september, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

I min orubbliga beslutsamhet att få Millimetermannen att äta mer kål, bönor, squash och annat sånt där som växer i odlingarna, så packade jag korgen full och drog iväg på matlagningskurs. Det var en mäktig känsla att ströva runt i höstmorgonens fuktighet och inse att korgen var för liten för allt som skulle skördas. Det här har jag skapat liksom! Eller ja, med ganska mycket hjälp av moder natur ska väl erkännas. Men ändå. Vi arbetar ganska bra ihop, verkar det som.

Lite knepigare känsla infann sig dock när jag insåg att jag ramlat in i sista delen av en tredelad kurs som främst baserade sig på tillagning av gamla kulturväxter från det gamla bondesamhället. Ja, alltså sorter som var vanliga i det gamla bondesamhället, inte gamla grödor från den tiden. Det hade varit lite väl…. entusiastiskt. Hur som helst så diskuterades det friskt olika sorters ursprung och smakkaraktär, och medan de andra redogjorde för sina fem olika ärt- och rovsorter så stod jag där, tittade lite under lugg och pillade på min purjolök. Tillslut kom turen till mig.

– …..och vad är det nu du har där?
– ehh…. purjolök.
– vad är det för sort?
– ehhh…. purjolök. Typ en sån här…. purjolök. (viftar tveksamt övertygande med det gröna spretet)
– åh…. vilken fin, hur har du odlat den?
– i jorden…? Satt ett frö…. och vattnat?

Som tur var, så var människorna på den här kursen oerhört överseende med mina tillkortakommande gällande redovisning av mina grödors sorter. Och som tur var, så såg de sin chans att frälsa en novis. Och som de gjorde det! Nästa år ska här odlas svedjerovor och ärtor av alla dess slag! Och kanske en och annan purjolök också. En sån här…. ehhhe… purjolök.

Lärde jag mig något om matlagning då? Ja, massor! Kommer Millimetermannen att äta bönor och kål nu? Och svaret på den frågan lyder; det gör han redan. Men han vet bara inte om det.

Odlingens fokus.

6 september, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Odlingarna. Ska vi vara helt ärliga så ser dem för jävliga ut. Men det spelar ingen större roll i sammanhanget, för att stoltsera som vackra och inbjudande har aldrig varit deras syfte och inte heller min bakgrundstanke. Och jag är oerhörd tacksam för att jag tidigt beslutade mig för att upptäcka odlingens universum med andra värderingar än estetik som främsta mål.

Det började med rörelseglädje. Och skaparglädje. Och att göra något av dessa två tillsammans med mina barn. Så vi började gräva, mest för grävandets skull. Det var roligt, nästan jämt. Och skönt, nästan jämt. Och jag blev glad. Alltid.

Men det mest fantastiska uppvaknandet blev när vi sedan på hösten skördade av våra 6 sättpotatisar. Det var som en skattjakt. Och för varje liten knöl som vi grävde upp tillsammans så yttrade vi ett litet glädjetjut. Kolla där – en till! wohooo! När jag sen stod där med famnen full med potatis, redo att gå in och laga mat till familjen, så kände jag mig rikare än någonsin. Rörelseglädjen och skaparlusten gav oss mat på bordet. Och inte vilken mat som helst – ekologisk och närodlad, pinfärsk direkt från vår egna mark. Och där var väl ungefär där förälskelsen slog till.

Jag har utökat odlingarna stadigt sedan dess. Fortfarande låtit rörelseglädjen och skaparlusten driva mig. Låtit gemenskapen, upplevelserna och upptäckandet stå i centrum. Jag har lärt mig massor, driven av nyfikenheten. Varför blir det så här? Kan man göra så här? Jag testar! Ibland har det gått, ibland inte. Oavsett har jag hela tiden fått en ny erfarenhet och en ny kunskap att bära med mig. Både kring hur man sköter en gröda, hur man bygger bra jord och på vilket sätt som får skötseln att flyta smidigt. Jag har också lärt mig hur man kväver potatisar, hur många sniglar som kan bo i ett kålhuvud och vad som händer om man inte toppar tomaterna. Värdefulla kunskaper som går att bygga vidare på, nästa år. Trots att de inte var så lyckade det året som de förvärvades.

Gemenskap, motion, mat, glädje och en tydlig känsla av sammanhang – alla dessa viktiga enheter har jag funnit i odlingen. Rörelseglädje, skaparlust och nyfikenhet. Och för mig väger dessa så mycket tyngre än det som ögat ser. Kanske kommer också estetiken en dag få ta sin plats. Men hade jag börjat med den så hade jag aldrig varit där jag är idag.

Bröllopen och kärleken.

22 augusti, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är något speciellt med bröllop. Det är något speciellt när två personer lovar varandra att stå sida vid sida i både nöd och lust. Det är något ännu mer speciellt när en av dessa personer är min bror. Eller en av mina närmaste vänner. Att se det där lilla extra glittret av kärlek i ögonen, hos dem som betyder så mycket för mig – det måste vara livets lön.

Och man kan säga som så, att jag fått två feta utbetalningar av det slaget det här året. En i påskas när en av mina närmaste vänner gifte sig. Och senast i helgen när min bror gifte sig. Båda dessa personer har en alldeles egen, speciell plats i mitt hjärta. Och nu också deras livsfränder – helt fantastiska människor som jag liksom har fått som bonus! Lyllos mig!

Jag har haft det stora förtroendet att vara toastmadame på båda bröllopen. Ett förtroende som jag burit med stolthet. Och med stor tacksamhet över alla engagerade, stöttande och kompetenta människor som har omgett mig med. Men förväntningarna på mig själv, från mig själv, har varit skyhöga.

Jag insåg det i helgen när uppdraget var över. När bandet började rigga upp för dans och jag bröt ihop i tårar. Tårar av tacksamhet, glädje och lättnad sköljde nerför mina kinder och samlades i kragen på han som är min livsfrände. Och han bara stod där och höll om mig, lika stadig på jorden som alltid. Lät bli att säga alla de där orden som jag inte ville höra. Och jag visste, att här kommer han stå, och samla tårar i kragen, om jag så behöver stå här hela natten. Och då grät jag lite till, bara för att.

Det är en ofantlig tur och stor välsignelse att få älska någon som älskar en tillbaka. Att få känna tryggheten, värmen och tilliten från en annan människa. Att hitta någon som skrattar åt samma saker och som förstår mer än vad man behöver förklara. Någon som står där och håller om dig när du själv vill falla. Och det är en fantastisk känsla att se, att någon som betyder så mycket för mig, har hittat denna speciella person.

Vi drog ut på dansgolvet och jag lät mig själv bli hög på den bubbliga känslan av kärlek och tacksamhet. Dansade till svetten rann och fötterna ömmade. Sjöng till rösten var hes och krafterna var slut. Och nu ligger jag hemma i feber och förkylning. Utslagen. Men det var det värt. Miljoner gånger om.

Nu ska jag se till att bli frisk och sen ska jag kicka igång vardagens maskineri. Jag känner att det är uppsmörjt nu. Att energin, tacksamheten och entusiasmen är tillbaka. Det kommer bli en minnesvärd höst.

En tung morgon i augusti.

9 augusti, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Morgonen är vacker. Så där skimrande magisk som den blir när sommaren, nästintill obemärkt, börjar övergå i höst. Solen värmer när jag kliver utanför dörren i arla morgonstund. Klockan har återigen intagit en central del i vårt liv och ringer varje morgon, obönhörligt tidigt. Känns det som. Vardagen är tillbaka. Jag brukar hugga in på vardagen med entusiasm och tacksamhet, men inte den här hösten. I år kämpar jag med att få alla kugghjul av rutiner att börja rulla i vardagens maskineri. Det är tungt. Som att hela skiten rostat ihop, och när det väl börjat rulla i sakta mak, så skriker min inre GPS att ”sväng vänster. Nu, sväng vänster. Ta av vid nästa avfart och vänd helt om”.

Jag är uppenbarligen på en avkrok där jag känner mig vilse. Som inte leder dit jag vill. Och jag tänker, att ibland måste man ta dem avkrokarna för att känna vart det är man ska. Ibland måste man kämpa sig upp för ett berg för att kunna se vart ifrån man kom. Och för att ana, vilken väg som man bör gå framöver. Och ibland måste man kravla sig fast vid en en trygg livboj och samla kraft, för att åter igen våga kasta sig ut på djupt vatten.

Jag går vägen ner. I skuggan av träden känns det att solens värme endast är höstens förklädnad. Luften är fuktig och kall, och fågelsången har tystnat. Det enda som hörs är en korp som seglar mellan topparna. Allt kvittrande, sprudlande grönska börjar sakta blekna och dö. Jag ser det när jag tittar upp mot himlen. De första gula bladen i trädkronorna. De där som vi gärna vill skylla på torkan. Eller kylan. Men som ändå, varje år, sakta singlar ner i mitten av augusti och lurar oss kantarelletande själar.

Jag ger grisarna mat. De börjar bli stora nu. Jag kliar dem mellan öronen och lyssnar till deras ivriga smaskande och surplande. Vill stå kvar och känna in när solen tålmodigt maskerar höstens intrång till svensk sensommardag. Vill sätta mig ner med pennan i hand och skriva ut alla de där orden som spränger i huvudet. Vill hugga tag i det där som händerna längtar efter, vill möta det som får hjärtat att slå, på riktigt. Vill göra allt det där som jag just nu inte kan.

Klockan tickar. Det finns tider att passa. Barn som ska kläs och utfodras. Förpliktelser i samhällets tjänst. Ansvar och räkningar. Orden får fortsätta växa i mitt huvud, händerna får fortsätta längta. Det kommer en annan tid. Men den tiden är inte nu.

Skördetiden och svårigheten.

2 augusti, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är nu det börjar. Skördetiden. Eller egentligen så har vi redan börjat. Första omgången morötter och sallad är snart uppäten och förbrukad. Men det är nu det börjar på riktigt. Det är nu det börjar att blomstra i odlingarna, det är nu det börjar göra skillnad i handlingslistan. Främst för att potatisen är skördeklar. Och vi äter väldigt mycket potatis. Väldigt mycket.

Och jag önskar att jag någon gång ska lyckas lösa gåtan om hur familjen även ska äta mycket kål, för det har jag också ganska gott om. Men än så länge så är det bara jag och grisarna som är förtjusta. Och möjligtvis en och annan snigel också.

Bra skörd verkar det även bli av bönorna. Som dock kom i jorden väldigt sent, så jag hoppas de hinner ta sig.

Och överlag så kan jag konstatera att mitt största problem är inte att få fram råvaror, mitt största problem är att tillaga råvarorna så att hela familjen vill äta dem. Ty än har jag inte lärt mig att odla köttbullar och brunsås. Eller falukorv och makaroner heller, för den delen. Men en dag, så kanske. Kanske lär jag mig att odla köttbullar. Kanske lär sig Millimetermannen att äta kål och bönor. Båda alternativen känns som lika stora utmaningar. Men jag ger mig inte. Jag experimenterar och testar. Och någon gång måste de väl bli hungriga, tänker jag.

Semestertider.

20 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är semestertider. Rutiner, klockslag och veckodagar är som utsuddade och de egentligen enda fasta hållpunkterna är djurens utfodring. Och som vanligt så läggs mitt skrivande på is de här veckorna, även om jag varje år intalar mig själv att jag avsätta någon timme i veckan för ordens ädla konst.

Men det blir inte så, och i år har jag bestämt att det får vara så. Vardagen och rutinerna kommer tillbaka, skrivandet också, och tills dess så tänker jag fortsätta låta dagarna fylla sig själva. Det är inte svårt.

Några dagar har vi ägnat åt höskörd. Fina dagar som är arbetsamma och väldigt omtyckta. Och en aning dramatiska när molnen hopar sig djurens vinterfoder ligger blottad på backen. Men sen, när allt är inne, så sprider sig en fin känsla i kroppen. Ett lugn och en känsla av rikedom. Alltjämt medan barnen grinar över att det är ett helt år tills nästa gång.

Vi har hunnit tälta också. Både hemma och hemma hos andra. Så bli inte förskräckta om ni en dag vaknar och det står ett grönt tält ute i trädgården. Det är bara vi som är ute på semester. Ett ypperligt sätt att komma hemifrån och samtidigt få spendera tid med människor man tycker om. Vad de ofrivilliga campingvärdarna tycker om saken förtäljer dock inte historien. Men vi är ganska trevliga campinggäster, om jag får säga det själv.

Vi har provat några olika badsjöar också. Svinkallt i samtliga. Vilket enbart berör de vuxna som sitter på stranden och huttrar. Ungarna kastar sig gladeligen i och kommer sen huttrande med blåa läppar och vill ha glass för att fira att sommaren äntligen är här. Och då får de självklart det. De kan, de där barnen, att leva ut till fullo, utan att låta yttre omständigheter begränsa glädjen nämnvärt.

Men mest av allt har vi arbetat på med huset. Från tidig morgon till sen kväll så har flitiga händer och målmedvetna sinnen kämpat ihop. Så som vi gjort de senaste tre åren sen vi började med utbyggnaden av huset. Slitiga år, men snart är vi i hamn. Nu börjar vi se ljuset i tunneln och för varje dag som går så pirrar det förväntansfullt i magen.

Så, jag hoppas ni har överseende med att det är en aning stiltje här på bloggen för tillfället. Vardagen kommer tillbaka, skrivandet också och därmed aktiviteten här på bloggen. Tills dess hoppas jag att du också tar semester, låter dagarna fylla sig själva och flyter med i livets ström. Glöm bort telefonen och plattan några dagar. Lyssna till dem omkring dig. Se människor i ögonen. Njut av sommarens dagar, oavsett om det är regnets smatter mot rutan eller solens strålar som värmer din hud.

Och du vet väl om att SlaktarStina numera även finns på Facebook? Om du gillar min sida där, så missar du aldrig när det kommer ett nytt inlägg. Dessutom delar jag med mig av några gamla favoriter med jämna mellanrum.

Jag önskar dig en fortsatt trevlig sommar, vi möts igen när vardagen åter tar över taktpinnen. Det är inte lång tid tid.

Mysteriet med blomman – lösningen! Som blev en ny fundering….

8 juli, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Om ni kära läsare kunde förstå min glädje över ert engagemang och entusiasm gällande blommysteriet! Jag har fått flertalet svar från människor över hela Sverige och sammantaget visar det att ni är, som jag mycket riktigt anade, en hop oerhört kompetenta människor som läser min blogg. Och är ni inte det, så har ni engagerat någon som vetat bättre.

Jaja, sluta fjäska nu – fick du någon lösning på mysteriet?
Ja, det fick jag. Efter att ha summerat alla svar och idéer, så kan vi tillsammans konstatera att den aktuella blomman troligen är en hybrid mellan humleblomster och nejlikrot. Alltså en sort som blommor-och-biat sig med en annan sort, och därmed skapat en blandning av dessa två.

Jaha, det var ju intressant, men om den inte är varken den ena eller andra sorten – är det inte en ny sort då?
Ja, precis vad jag också har grubblat över. Kanske finns det någon av er läsare som vet? Hur som, så låter det väldigt träigt att säga; åh, där är en sån där vacker hybrid mellan humleblomster och nejlikrot! Jag tycker att vi kallar den för skogsros, för att den ser ut som en skogsros. Men är öppen även för andra idéer. Så….ge mig era bästa förslag!

Carpe Diem – (få in höet för fan!)

5 juli, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Helgen som gick bjöd på fantastiska dagar. Solen som värmde från en himmel blå, vinden som spelade i grenar och bladverk. Sommardagar. Och det gäller verkligen, att ta reda på dessa få dagar när de bjuds. Oavsett vad som står i kalendern, oavsett vilka måsten som ligger över dig. Dessa dagar måste få ta sin plats med solens strålar, vinden och dofterna. Dessa dagar ska helt enkelt höet slås av och köras in.

Och det föll sig som så, att höbärgningen sammanföll med ett kalas. Ett ypperligt sammanträffande visade det sig. För vi gjorde det enda rätta och satte gästerna i arbete. När tårtfaten gapade tomma så greppades högafflarna och traktorn rullade iväg ut till åkrarna. Alla hjälpte till!

Det var lite problem med diverse maskiner, vilket är mer eller mindre att räkna med när man som nybörjare släpat hem sånt som andra vill bli av med. Men arbetskrafterna gick inte av för hackor!

Mina brorsbarn visade sig vara imponerande effektiv arbetskraft och var en riktigt tillgång! Föga förvånande egentligen. Så nu funderar jag kring hur jag på bästa sätt kan uppmuntra min bror och blivande fru till att avla fram ett par till ungar.

Och jag skulle kunna bjuda er på en utsvävande beskrivning om hur det känns att åka hölass, omgiven av sommarängens allsköna dofter och de torkade grässtråna som sticker och kliar överallt, trots att de ändå är så mjuka. Men det känns en aning överarbetat när jag har följande bilder. De säger mer än tusen ord. Känslan att åka hölass.

Innan kvällen var slut, så var första höskullen fylld och ett lugn infann sig på gården. Ett lugn och en stor förnöjsamhet. Jag tror det är det som kallas för lycka. Den känsla som infinner sig när man har fått göra det man älskar, tillsammans med dem man älskar. Och under tiden uppfyllt ännu ett av livsmålen. Och det gjorde jag, hela dagen. Carpe Diem – få in höet för fan!

Fem år.

27 juni, 2017 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Den spensliga kroppen är nästintill oklädd och jag förundras över att han inte fryser. Men det gör han inte, försäkrar han med myndig stämma. Sen stegar han ut över gräsmattan med de där starka, smala benen som verkar växa en centimeter för var dag som går. Under ena armen har han en bok och under den andra har han en kudde. För inatt ska vi sova i tält. Och imorgon fyller han fem år.

Jag följer efter honom över gräsmattan, även jag bärandes på min kudde. I magen fladdrar fjärilar av förväntan och luften börjar bli kall. Jag älskar att krypa ner i min sovsäck och vänta in kontrasten av varm kropp som andas kylig luft. Dofterna, ljuden. Och nu ska vi dela den upplevelsen, jag och mina barn. Och imorgon fyller han fem år.

Det tar tid att somna i ett tält. För där, under den tunna tältduken finns så mycket att prata om. Siluetten av insekterna som kryper på andra sidan tyget. Ljuden av en skog som vi inte ser, men som vi vet finns där. Stor, hemlighetsfull och fylld av liv. Sovsäckar som prasslat och vrider sig, doften av tält och liggunderlag, natten som aldrig vill bli mörk. Och det sista han säger innan andetagen övergår i sömnens rytm, är att imorgon fyller jag en hel hand. En hel hand, mor. Fem år.

Jag begrundar detta faktum när hans ögonlock motvilligt sluter sig av sömnens kraft. 5 år – hur gick det till? Vart tog tiden vägen? Och ändå minns jag inte, hur livet var, innan den där midsommarnatten för 5 år sedan. Det enda jag vet, är att det ter sig blekt i jämförelse med det här. I alla dimensioner. Både de mörka och de ljusa. Som om hjärtat den där natten blev flerfaldigt större. Och än mer sårbart.

Som om jag inte visste vad kärlek är, förrän han låg där mot mitt bröst. Som om jag inte visste vad längtan är, förrän den första gången vi var ifrån varann. Och jag visste inte då, vad frustration och trötthet egentligen innebär, hur den känns. Men det vet jag nu, tror jag. På samma sätt som jag vet hur de i ett ögonblick kan förintas. Med små mjuka armar runt min hals, en liten hand som flätar sig in i min. Om några år är de inte så små längre.

Jag smeker honom lätt över kinden, tar hans hand. Den är varm och torr. Naglarna bär mörka ränder efter dagens äventyr. Och jag önskar att jag kunde ligga kvar och somna till ljudet av hans andetag, men just nu får det vänta. Jag har viktiga saker som väntar. Slå in paket och blåsa ballonger. För imorgon, fyller han fem år. Mitt livs hjärtslag. Fem år. En hel hand.

Gemytligt sambete – eller?

24 juni, 2017 / SlaktarStina / 1 kommentar

Kolla! Gemytligt så det förslår! Idyllen i sin fullaste prakt! Kossor och getter som betar sida vid sida i natursköna hagar, där bergen böljar, fåglarna kvittrar och barnen leker ringdans och alltid är glada. Själv skuttar jag omkring i sommarklänning och slänger med håret. Typ. Eller inte.

När den här bilden togs hade jag jordiga arbetsbyxor och trasig tröja på mig. Kunde antagligen luktat godare än vad jag gjorde. Barnen kastade kottar på varandra och karln var på sitt inte allra bästa humör. Några sekunder efter den här bilden togs så började korna jaga getterna. Getterna som i ren panik forcerade stängslet. Ett rovdjursstängsel med 5 trådar och ganska så mycket kräm i, så att säga. Inte en muta i världen kan få de getterna att gå i närheten av korna igen.

Och det känns som vår briljanta, gemytliga idé om sambete nu är ett minne blott. Men jag fick åtminstone en fin bild. Och ytterligare en lärdom att lägga till min ständigt växande samling.