Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 30 av 80

Mysteriet med blomman – hjälp mig!

När man sveper med blicken över en massa, så kan det ibland hända att ögonen fastnar på något. Fastar på någon. Som på något sätt utmärker sig, sållar sig från den övriga massan. Detta hände mig här i dagarna när jag strosade grusvägen ner till grisarna. Där, i dikeskanten, stod den här skönheten i ensam majestät. Den trollband mig och jag vill nu veta dess namn, men har ännu inte lyckats ta reda på det.

Men jag vet ju, att ni, min kära läsarskara, är en hop oerhört pålästa, allmänkunniga och högst intelligenta människor. Och därför tänkte jag vända mig till er med den mystiska blomman – kan någon hjälpa mig artbestämma? Min nya kärlek behöver ett namn och jag vill veta hur jag bäst vårdar den för att den skall fortsätta trivas i min marker!

På bilden här ovanför ser ni dess ståtlighet, med den kala stjälken och en grön krage kring den vackra blomman. Intill marken har den några blad som ser ut enligt bilden nedan.

Nu ställer jag allt mitt hopp till er – hjälp mig!

Jag mår som bäst när svetten rinner.

Jag mår som bäst när svetten rinner. När det salta, blöta tränger fram vid hårfästet och sakta rinner ner för min panna. Salta droppar som målar streck från min tinning ner till käkens sluttning. Droppar som sakta växer för att sluta som en blöt fläck på min tröja. Det är då jag mår som bäst. När kroppen gör vad den är skapt till att göra. Och varje ansträngning ger ett synbart resultat.

En vattenho som blir fylld. En potatisland som formas, en stenmur som växer fram. En höskulle som fylls med gräs från våra marker. Synbara resultat som är en liten del i något mycket större. Något meningsfullt. Något som ger mig mat eller virke till vårt hus. Ved inför vintern och välmående djur. Öppna landskap fyllda med mångfald. Vackra vyer att vila själen emot.

Och det är då, när varje muskel påminner mig om att jag lever, som jag mår som allra bäst. När hjärtat slår som ett målinriktat ånglok. Do-dunk. Do-dunk. Andetagen som blir allt djupare, musklerna som slutligen gnäller efter syre, svetten som rinner ner längs halsen. Tänder som bits ihop och beslutsamma rynkor blir till fåror i solhärjad hud.

Och sen, stunden när det tar stopp. När jag pustande stannar upp och lyfter blicken. Vilsamt fäster den sig mot korna som betar i skogskanten. Svansarna slår och jag vet att på deras solvarma ryggar retas flugorna. Katten smyger i det höga gräset. Svalorna dyker in under mossiga tegelpannor. Ljudet av hjärtslag och flåsande andetag övertas långsamt av fåglarnas ivriga kvitter. Tankarna finns inte, bara ljudet av ljusgröna löv i en sommarvind. Jag torkar svetten ur pannan och blir stående. Inväntar kroppens lust att fortsätta. Sen hugger jag i igen.

Och det som i andras ögon är slit och förpliktelser, är i min värld meningsfullt och viktigt. Det ger mat, det ger mening, det ger ett tryggt hem på en vacker plats. Till mig, min själsfrände och våra barn. Och jag mår som bäst när svetten rinner. Så. Det är inte så konstigt att jag valt det här livet.
.

Grisfrågor.

Till min stora glädje så väcker våra grisar nyfikenhet och vi får en hel del frågor kring dem. Här är de vanligaste. Har du fler frågor så är du välkommen att ställa dem – jag svarar så gott jag kan!
Vad ska ni ha grisarna till?
Just nu så bearbetar dem på bästa sätt marken på ett kalhygge. Ett jobb som vanligtvis görs av bränsleslukande maskiner. 
På bilden nedan, som är ett par veckor gammal, kan du tydligt se vilket jobb de gör! Den bruna delen åt höger är hagen som de fram till nyligen har bökat i, och marken till vänster på bilden är orörd.
 

När de är klara med markjobbet, och byggt på sig en massa kilo muskler, så kommer de bli mat.  
Men det är ju fruktansvärt, hur ska ni kunna slakta och äta dem efter att pysslat om dem en hel sommar!?
Den dagen kommer inte vara lätt, vilket jag ser som ett hälsotecken. Men hur jag än vridit och vänt, grubblat och fördjupat mig inom detta ämne, så har vi ändå kommit fram till att det här är den mat vi vill äta, och som vi anser gör minst negativ påverkan på vår omvärld. Och vi vet, med all säkerhet, att de har haft det bästa grisliv som går att få. 
Och det finns mycket som kan skrivas om den här frågan. Men låt mig istället bara kort konstatera att svaret är helt beroende av vad man själv har för livsåskådning. Hur man tänker att världen hänger ihop, om ekosystem och människans roll, vad man tänker om liv och död. Stora frågor med andra ord, som jag gärna diskuterar med den som har lust. För jag säger inte att vi gör rätt, men vi försöker göra så lite fel som möjligt. 
Jajaja, nu blir du så där tung och filosofisk igen. Jag vill äta fläskkött från grisar som bökat i jorden och sprungit bland trädstammarna – säljer ni kött?
Ja, men i mycket liten skala. Och även om vi planerar att kunna ha några fler grisar framöver, så kommer vi aldrig att bli någon storproducent. Varje djur måste hinna bli kliad bakom örat. Och vi kommer aldrig att arbeta med köttproduktion. Vi arbetar med djur och natur, som i slutändan ger oss kött och grönsaker att äta. Och förhoppningsvis även till ett begränsat antal andra som är medvetna om att våra val gällande mat kan göra stor skillnad. 
Vad äter dem?
Grisar är allätare och våra grisar äter frukt, grönsaker och bröd som vår lokala Ica-handlare rensar ut från sina hyllor. Mat som annars skulle slängas kommer till nytta och blir riktiga festmåltider för grisarna! Därutöver så bökar de omkring på hygget och förser sig med rötter, maskar, löv och gräs. De får även spannmål som vi köpt från en lokal småskalig bonde. Med andra ord går de aldrig hungriga.
För er som vill se grisarna in-action så finns en filmsekvens på min Instagram; SlaktarStina. Den vart i för dålig kvalité för att lägga upp här, men den som väntar på något gott….det kommer med andra ord en filmsekvens här också, så småningom. 
Och som sagt, undrar du något mer, så räds inte för att fråga!

Den första koflytten.

Jag ska för alltid minnas hjärtslagen. De hårda, dunkande. Då, när björkarna lyste av grönt och koltrastarna sprang runt i hagen. Svetten rann mellan brösten och solen värmde, ändå huttrade jag i förmiddagssolen strålar. Nervositet.

Jag hängde nonchalant mot grepen, i ett försök att lura både mig själv och min omgivning. Kanske mest mig själv. För de tittade på mig med de där djupbruna ögonen. Med huvudet höjt och öronen spetsade. De förstod att någonting var på gång. För kor kan man inte lura. Åtminstone inte jag. Och jag hörde hjärtslagen i hela mitt huvud. Kände hur de hindrade andetagen från sitt verkliga djup. Och med blicken fäst mot bergen bortanför, tvingade jag luften djupt ner i lungorna. Lugna, metodiska andetag. In genom näsan, ut genom munnen. Den friska försommarluften med doft av gräs och kittlande björkpollen fyllde min bröstkorg. Det bubblade långt ut i fingerspetsarna. Som sockerdricka i ett högt, smalt glas. Och jag vände blicken mot den där magra kon, som sedan i höstas gett mig så mycket grubblerier och glädje. Hon mötte min blick, helt stilla. Och jag tog ett sista djupt andetag.

Sen böjde jag mig ner och greppade hinken. Slank vant in mellan elstängslets metalltrådar som så många gånger förr. Förklarade kort att nu, nu följer du snällt efter mig, så som vi har tränat så många sena kvällar. Jag vet att du kan. Jag vet att vi kan. Sen vände jag ryggen till och började gå. Bestämd och målmedvetet stegade jag genom hagen. Lockade på korna så som mormor en gång lockade på korna. Och den magra kon med den vilda årskalven trampade lugnt efter mig. På ett fint led, som om de förstod att nu, nu var det verkligen läge att uppföra sig.

Och kanske var hon med mig, mormor.  Kanske var hon det inte. Men hjärtats hårda slag landade som en boll av trygghet i magen. Och sen gick vi genom hagen. Ut genom den öppnade grinden, över marken där gräset börjat spira. De späda stråna frasade mot kängorna. Frasade mot klövarna. Ut på grusvägen och ner för backen. Ljudet av klövar mot små stenar och grus. Och den känslan, när jag passerar in i den nya hagen, med korna snällt på led bakom mig, och ser vyerna av skogen, marken och bergen – den känslan ska jag för alltid minnas. Så som jag för alltid ska minnas hjärtslagen innan.

Sen grät jag en liten skvätt av lättnad. Mot axeln på Han som alltid litar blint till min förmåga. Och bland vitsippor och björkar som slår ut, var jag där och då mer levande än någonsin. 

Bråda dagar.

Det är bråda dagar nu. Nu när våren bestämt sig för att bli försommar och kvällarna är långa ljusa och, än så länge, knottfria. Det finns tusen saker att skriva om. Alla de där tusen sakerna som jag pysslar med om kvällarna tills mörkret sakta sänker sig över skogen och fågelsången tystnar, om blott för några timmar. Exprimentella potatisland, spenatuppror, nya husdjur och nya ko-erfarenheter. Grisfrågor. Sånt som hör livet till, helt enkelt.

Men det stora projektet nu är den nya hagen, en bit upp i byn. Just nu röjer vi undan sly och tar bort en del träd. Det är några dagars jobb, trots att vi är flera som hjälps åt. Lämpliga träd kvistas och används till stängselstolp. Det känns fint på något sätt, att det ena liksom ger det andra, att allt hänger ihop. Och framför allt, att vi gör allt det här tillsammans.

Det blir mycket ris och grenar som ska släpas. Vilket är en av mina favoritsysselsättningar, faktiskt. Som balsam för själen. Jag beskrev det mer ingående förra året, här; Släpa ris och reda tankar.

Men nu måste jag sova. Det är så lätt att glömma det, dessa ljusa bråda dagar.

När det river i bröstet.

Vissa dagar river det i bröstet. Spränger, tynger, trycker. Huvudet är som en matmixer som vårdslöst hackar sönder alla tankar till en odefinierbar smet. Kroppen är full av myror som inte hittar ut. Jag vankar, fingrar, fräser. Lyssnar utan att lyssna, tänker utan att komma fram till något konkret. Stress. Och hormoner. Dessa jävla kvinnohormoner som man ska låtsas att inte finns. Att de inte påverkar. Men det gör dem.

Jag har så lätt för att dras med i samtidens tempo. Låsa upp mig vid påhittade måsten. Hetsa fram i dagens möjligheter i hopp om att hinna något mer. Hitta något mer. Jag som redan har allt jag behöver.

Varför är inte alltid så klarlagt. Nyttan av det är inte heller alltid klarlagd. Jag kanske vinner någon minut. Men förlorar en miljon intryck. Förlorar lika många minnen. Känslor. De postiva, mjuka. Och framför allt förlorar jag gåvan – tacksamheten – över att återigen få avnjuta en dag med en frisk kropp och frisk familj. Tak över huvudet, mat på bordet och friskt vatten direkt från markerna utanför.

Markerna utanför. De där markerna utanför som bryter strömmen till den där överhettade matmixern i huvudet. Alltid. Som släpper ut alla myror i min kropp och fyller mitt bröst med den mjukast bomull. De där oberäkneliga korna som tvingar mig till nuet. De bekymmerslösa grisarna som tonar ut alla påhittade måsten. De lättsamma getterna som lyssnar till min sång. Utan att döma, utan att värdera. Växtligheten som inte väntar, jorden som ger liv. Mat och vatten. Rörelse. Meningsfullhet.

Kvällsrundan på gården tar alltid längre tid dessa dagar, då när det river i bröstet. Inte för att det krävs av uppgifterna som sådana, det bara blir så. Behöver vara så. Och det som andra ser som ständigt jobb och begränsningar, är min egna räddning. Gården och djuren behöver mig, där i kvällsskymningen. Men inte ens i närheten av så mycket som jag behöver dem.

Igår rev det i bröstet. Kvällsrundan varade tills mörkret lagt sig över skog och mark. Jag satt på trappen och såg det sänka sig ner. Sen gick jag in och la mig. Somnade med bomull i bröstet och fåglarnas kvällssång i huvudet.

Jag vill aldrig leva någon annanstans.

Det nya tillskottet – grisarna!

Låt mig presenter det senaste tillskottet här på gården; grisarna! De har nu varit hos oss ett par veckor nu och börjar verkligen komma till rätta.

När dem kom hit till skogen så var de lite vilsna, lite osäkra. Rädda. Och vad annat kan man begära när de aldrig sett världen utanför en grislada. När de aldrig känt solen värma mot ryggen, aldrig tryckt ner trynet i kall och fuktig jord. Då är det inte så konstigt att världen utanför grisladans betonggolv kändes stor och skrämmande. Men till min stora glädje verkar det inte som de har några problem med att anpassa sig till livet som lyxgris.

Nu kommer de springande med viftande grisknorrar när jag närmar mig med mathinken. Ja, förutom på morgonen när jag måste väcka dem. Då tittar de yrvaket upp ur halmen innan de skuttar upp och kastar sig över grishon. Jag ler när jag hör deras grymtande och snuffsande när de mumsar i sig maten. Grönsaker och frukt, bröd och lokalproducerat spannmål. Mellanmål fixar de själva. Rötter och maskar, gräs och insekter. De har upptäckt glädjen i att böka bland stubbar och ris och är alltid jordiga på trynet när de kommer för den obligatoriska ryggkliandet.

Att grisarna nu äntligen är här är på många sätt en milstolpe i gårdens utveckling. Och för varje kväll som jag står där nere på hygget och hackar grönsaker, så känns det bara starkare och starkare i bröstet – vi är på rätt väg.

SlaktarStinas boksläpp – ”Över en vårfika”

Så kom den slutligen. Dagen. Den där dagen som jag tjatat om i all evinnerlighet, känns det som. Bokreleasedagen. Över en vårfika – en novellantalogi om saker vi inte pratar om, och jag var en av författarna.

Bystugan stod iordningställd med kaffe och kakor av alla de bästa sorterna. Hembakade, såklart. Inte av mig, såklart. Vissa har talang till att baka småkakor, andra har talang till att delegera arbete. Jag tillhör inte den första kategorin. Men som tur är, känner jag en handfull mästerbakare.

Solen gömde sig väl bakom de gråa molnen, och isiga vindar svepte runt knuten när de första människorna letade sig fram. Jag gjorde eld i den gamla gjutjärnskaminen och sen kunde kakkalaset börja. Och vilket kalas det blev. Det gick i ett! Människor kom och människor gick. Människor som jag aldrig träffat och människor som jag kände väl. Det är en väldigt konstig känsla, men som gör mig varm i hela magen.

Något som speciellt gör mig varm i magen var att Abborrbergslouise kom förbi. Hon har magi i orden, och magi i kameran. Och hon bor på ett blånande berg, en fågeltur ifrån mitt. Hennes bilder gör Instagram värd att ha på telefonen, och till min stora glädje har hon nu startat en blogg också. Det var på tiden om jag får säga det själv! www.abborrbergslouise.se  

När kaksmulor var uppsopade och eldstaden slocknat, låste jag den gamla dörren till bystugan. När jag sen klev in i mitt egna hus och satte fram blommor och gåvor på köksbordet, så började tårarna strömma. Jag satt mig på kökssoffan och grät en halvtimme. Så otroligt tacksam och rörd av alla människor som letade sig ut i skogen denna isande vårdag. Av alla fina ord, av alla givande samtal. Men också en aning bekymrad.

För hur tackar man de fantastiska människor som bakat hundratals kakor till denna dag? Hur tackar man en syster som tagit av sin tid och hjälpt till med dukning, kaffekokning och disk på ett oerhört proffsigt sätt? Hur tackar man alla de människor som valde att fira den här dagen med mig? För alla fina ord, all uppmuntran. Hur tackar man alla er som köpt boken? Och framför allt – hur ska jag någonsin kunna tacka alla er som läser mina inlägg och motiverar till att bloggen lever vidare?

Jag vet inte. Jag ska fortsätta klura på det. Men tills dess att lösningen utkristalliserar sig så kan jag bara säga tack. TACK, TACK, TACK!

Och den här dagen gav mig verkligen mersmak. Men nästa gång ska jag stå där med min helt egna bok. Det är iallafall så det känns.

Info om bokreleasen!

Alla människor har ju inte Facebook, tack och lov. Jag bedömer denna skara människor som oerhört kloka i sin tillvaro här på jorden, så därför vore det dumt att utesluta dem från informationen om min fikarelease på lördag. Så, speciellt till er, och även till andra, så kommer här lite sammanfattade information om lördagen den 6 maj.

Vad är det som händer då?
Mellan klockan 12-16 har jag release för novellantalogin ”Över en vårfika” som jag har äran att delta i. Det är min först publicerade text och för att fira detta så bjuder jag in till kakbuffé med kaffe/the/saft i vår bystuga. Där finns även möjlighet att köpa boken för den som vill.

Vart ligger den?
Bystugans adress är Svedberget Kullvägen 80. För den som vill så avgår traktor med vagn från vår gård med jämna mellanrum. (Kullfallsvägen 7) Dock har vi inte instiftat någon tidtabell, men avgång minst en gång i timmen bör vi nog mäkta med. Parkera med sunt förnuft och njut av skogen, djuren och solen medan ni inväntar traktorekipaget!

Åh, det låter ju fantastiskt härligt att spendera en vårdag där ute i skogen med fika och trevligt folk! Men du…..vad är en novellantalogi?
Det är en bok där flera olika författare bidragit med en novell, vilket är en kortare text. Den har novellantalogin heter ”Över en vårfika” och har temat Saker som vi inte pratar om, vilket innebär att varje text i boken berör ett ämne som vi vanligtvis inte talar så mycket om. Allt från handsvett till döden och allt annat som finns där emellan. Men en sak är säkert – man blir berörd.

Jaja, men i ärlighetens namn skiter jag i boken – vad är det för fika?
Hembakt i sin bästa form. Kaffe, the och saft finns att tillgå. En riktig hemtrevlig glesbygdsfika med andra ord!

Så…. VÄLKOMNA! Hoppas vi ses på lördag!

I det som växer, i det som lever.

Det är nästan obehagligt att sätta på sig arbetsbyxorna utan långkalsonger. Känns naket, utlämnat. Det sträva tjocka tyget som dras upp över mina vinterbleka ben. Utan långkalsongerna känns de helt plötsligt för stora. Fickorna fulla med skruvar, tumstock och diverse bra-att-alltid-ha-på-sig-verktyg, gör att de hänger tungt på mina höfter när jag rör mig ut i vårkvällen. Tystnaden inomhus byts mot intensivt fågelkvitter. Sädesärlorna fladdrar upp från den blekgula marken när jag rör mig genom hagen. Alla utom en. Den sitter orädd kvar. Stjärtfjädrarna vippar karaktäristiskt och de små ögonen känns intensiva. Och jag kan inte låta bli att tänka på pappa när jag ser hur den betraktar mina rörelser genom hagen. 

Han skulle fyllt 69 idag. Men naturen ville något annat. Och därför tänker jag på honom när jag ser den här sädessärlan som orädd följer mig över gården. För varenda atom som en gång var min far, är nu byggstenar i något annat på vår jord. Det är ett fint konstaterande. Och det tröstar mig lite, när jag tänker på det, att han på något sätt ändå finns här. I det som växer, i det som lever. I det som ger nytt liv.

Jag gör vad jag ska. Fyller hö, fyller vatten. Kollar över odlingarna, vattnar. Luften är ljum dit solen ännu når men skuggorna ger löfte om en kylig natt. Här och var anar man något grönt som strävsamt tränger sig upp genom det gamla och döda. Det är nu det vänder. Det är nu det börjar grönska, det är nu fåglarna återvänder, det är nu livet själv förbereder sig för sin fullaste prakt.

Jag drar upp en rädisa ur den svarta jorden innan jag varsamt lägger på locket inför natten. Lutar mig mot den gedigna timmerväggen och knaprar försiktigt på den röda lilla knölen. Solen lyser ännu på berget bortanför och i luften virrar nyvakna jättemyggor omkring. Sädesärlan betraktar mig från kanten av odlingarna där jag står. Jag kastar åt den blasten av rädisan, men den flyger genast iväg. Farsan har aldrig gillat grönsaker.

Sen går jag in. Möts av nyvakna ögon som är lika trolskt bruna som dina alltid var. Små händer flätas in i mina och jag ser den tumme som är en miniversion av din. Och än en gång blir jag påmind om, att du ändå finns här, på något sätt. I det som växer, i det som lever.

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑