Varje morgon mockar jag skit. Det är den bästa rutinen jag någonsin haft. För oavsett vilket humör jag vaknar på, så är det alltid en bättre version av mig själv som kommer in, än den som gick ut.

Nu, i dessa vabbruari-dagar, så har jag unnat mig själv att vänta in dagsljuset som letar sig upp bakom berget.

Det där dagsljuset som lyser sådär avslöjande som bara en vårsol kan lysa, så där så att varje dammkorn syns. Så där så att varenda fingeravtryck som i den mörka vintern gått att förneka, nu inte längre går att förneka. När det dagsljuset kommer – ja, då har det varit dags att gå ut.

Och det märks så väl att något annat är på väg, för det är inte längre vinterns dämpade tystnad som möter mig utanför dörren. Ljudet av hackspettar som trummar. De kala träden som fylls ut av kvitter och små snabba vingslag. Jag blundar och känner värmen tillta i bröstet. För det är inte långt kvar tills jag står där i morgonsolen, med gräs och örter som kittlar mot benen. Morgondaggen som fuktar tårna och dofterna som fyller kroppen.

 Men jag kan ändå inte påstå att sommaren är min bästa tid. Min bästa tid är nu. Nu och framåt. När allt det tysta, gråa, döda långsamt börjar vakna. När vinterns dämpande tystnad fylls med fågelsång, när knopparna obemärkt börjar svälla, när djuren förnöjsamt lägger sig i solen och blundar. Låter pälsen bli varm medan vintertorra dofter byts mot blöta, droppande. Nu är det som bäst. När färgerna för varje dag blir starkare, klarare.

Det känns som att jag flyter med, på samma sätt. För varje dag lite starkare, lite klarare. Älskade vår, du är så oerhört välkommen.

Kossan heter Bläckie. För det där svarta, på kinderna, som sträcker sig upp mot de hemlighetsfulla ögonen och lite upp mot de nyfikna öronen. Bläckie, som i det svarta bläcket. Bläckie, som  engelskans black, men lite mindre hippt och lite mer töntigt – lite mer som jag. Bläckie. Tre år är hon, ungefär, den där envisa kossan. Hon kan bli rätt sur ibland. Trotsig. Precis som en 3-åring.

En dag började hon matvägra. Eller ja, hon ville bara äta spannmålskross och ratade höet. Precis som en 3-åring som bara vill äta makaroner. Med ketchup.Det håller inte i längden.

Vi åkte runt i varje gräsproducerande gård och köpte alla möjliga varianter av gräs. Dukade upp ett helt smörgåsbord av hö med olika ursprung och sammansättning. Testade olika serveringsalternativ. Allt för att få henne att äta. Allt för att få i henne de där nyttiga fibrerna som magen behöver. Som när man börjar skära smörgåsarna i trekanter, lägger gurkan som en sol, serverar på just den där speciella tallriken, med just de där speciella besticken.

Men den envisa kossan vägrade äta något annat än kross.

Jag tog kontakt med en veterinär, övertygad om att kon var sjuk. Men efter att vi pratat en stund så fnissade den där kokunniga kvinnan i andra änden och konstaterade att ”…ja, de kan ju vara bra envisa, de där korna.”

Nu äter Bläckie igen. Men inte vilket gräs som helst, så klart. Bara finaste torrhö. Och då får hon ju det, såklart. Och lite kross, för energitäthetens skull. Men bara efter att hon först ätit gräs. Först mat, sen godis. Trotsiga, envisa kossan Bläckie – precis som vilken 3-åring som helst.

Vintern visade sig från sin bästa sida och bockarna stångades ute i hagen. Och det kändes, så där i hela kroppen, att det var dags för något annat än att måla takpanel och skruva skivor. Så vi sträckte fram lämpliga kläder till Millimetermannen och skuffade ut honom genom dörren.
Sen kokade vi kaffe. Och gjorde mackor.

 Vi drog ut i skogen. Den nedanför kohagen, där stormen orsakat toppbrott på några stackars granar som behövdes ta om hand. Och då måste man självklart ha fika med. Varm choklad och ostmacka med för mycket smör. Kaffe, ägg, kex och russin. Det var ungefär det som fanns hemma.

Men det räckte bra. Gav tillräckligt med energi för att orka kvista träd med yxan. Eller hyxan, vilket är ett mycket mer logisk benämning på tillhygget. Man hugger ju med den. En hyxa helt enkelt. Påkommet av ett barn, så klart.

Och sen, när fingrar blev kalla och russinen var slut, var det dags att gå hem. Kinderna rosiga och kläderna doftande av gran och motorsåg. Och jag kan aldrig sluta överväldigas av tacksamhet över allt som skogen ger oss. Där, precis utanför dörren.