Sida 33 av 80

Rödkullan Vilda.

18 januari, 2017 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Kalven heter Vilda. Något annat vore otänkbart. Vid en ålder av en handfull månader så gav hon oss en uppvisning av den styrka och envishet som ryms i en kvigkalvs kropp. Den var den där kalla, blöta dagen då vi hämtade hem henne till vår gård. När det klafsade under fötterna och vägarna var som isbanor. Då när hon slet sig och i ren panik sprang tillbaka till flocken, med Millimetermannen släpandes efter i koskiten.

Det rann något sörjigt, brunt på både panna och kind när vi utbytte blickar som inte behövde några ord; vad har vi gett oss in på?

Det var en väldans cirkus innan vi fick in henne i transporten. Vilda. Men till slut var hon och kon trivsamt inhysta vid sitt nya hem. Hemma hos oss, på vår gård. Det var då det brast för mig och tårarna började spruta. Lika delar glädje och lättnad. Med stänk av rädsla och osäkerhet. Vad har vi gett oss in på? Hur ska jag klara av att hantera dem där?

Dagarna gick. Jag matade och mockade. Vilda var väldigt skygg. Skeptisk. Ville inte var i närheten av oss. Av förklarliga skäl. Vi lät henne vara. Klappade mamman och försökte lugna oss med att det ordnar sig. Och sent om kvällarna, när det skyddande mörkret omsvepte mig, så sjöng jag för dem. Kulade. Lite så där prövande, i ensamhet. Mest för att det kändes så bra att sitta där i halmen och låta ljuden eka bortom skogen. De tittade på mig. Käkarna malde och öronen rörde sig. Applåderna uteblev. Och Vilda höll sig undan. Ryggade när vi kom och hukade misstänksamt bakom mamman.

Tills en dag. Då, när några veckor passerat och jag började ligga sömnlös om nätterna. Grubblandes på hur vi skulle klara av att byta halsband på den där skygga, envisa vildingen till kalv. Då hände det. En dag när jag stod där med gödselgaffeln i halmen, stötte en trevande liten mule mot min hand. Den luktade försiktigt. Prövande. Smakade lite med den sträva tungan. Jag stod still och vågade knappt andas. Ville inte skrämma henne. Ville inte förstöra hennes nyfikna kontaktsökande. Hjärtat slog snabbt av glädje och förväntan. Tillslut började hon puffa på min hand. Liksom underifrån och upp. Liksom kom igen nu då, klappa mig nu då. Och jag strök henne över den rödbruna pannan, ner mot mulen. Långsamt och försiktigt. Hon stod kvar. Hjärtat mitt fladdrade. Som när din nyfunna förälskelse beslutsamt tar din hand.

Jag kommer alltid att minnas den där stunden.

Årssammanfattning 2016

11 januari, 2017 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Slutligen, en sammanfattning av året 2016. Ett år som varit väldigt rörigt, omtumlande och jobbigt. Inte för händelserna, utan snarare för någon process som pågått inom mig. Ett riktigt skitår, i ärlighetens namn. Men lärorikt. Och ändå minnesvärt. Jag står ju här med en frisk familj, kor, getter och en knasig katt. Och i fickan ligger ett avtal som innebär min första publikation. Så ändå, 2016 – ett bra skitår helt enkelt. Frågorna är inspirerade av UnderbaraClara.

Gjorde du något 2016 som du aldrig gjort förut?

Köpte kor. Gick kurs i kulning. Planterade några hundra tomatplantor (inte hos mig dock). Varit på skrivspa. Slog gräs och tog reda på hö åt djuren. Odlat mat.

Genomdrev du någon stor förändring?
Jag använder tygkassar mer än vad jag använder platskassar när jag handlar. Det ÄR en stor förändring. Möjligtvis inte världsomvälvande, men alla förändringar måste inte vara det.

Jag har även introducerat uppladdningsbara batterier i samtliga batteriprodukter, vilket innebär en väldans massa laddande men också mindre batteriskräp. Mitt tips till dig som vill göra samma förändring; Det behövs dubbelt så många batterier som du tror. Minst.

Vilket datum från år 2015 kommer du alltid att minnas?
En dag i maj. Solen sken och vi lastade upp lådor med de saker som blivit kvar efter pappa, men som vi inte visste vad vi skulle göra med. Vi ordnade loppis. Burkar fulla med muttrar och andra bra-att-ha-saker. Egna uppfinningar och välmärkta Big-Pac-lådor som alltid innehöll något annat än vad de var märkta med. Och då brast alla mina murar och fördämningar som jag intalat mig själv att jag inte haft. Jag grät i dagar.

Dog någon som stod dig nära?
Nej, tack och lov. Men döden har varit högst närvarande med sin skugga under hela året. Som en påminnelse om att livet har bara ett löfte, döden. Och du vet aldrig när det löftet infrias.

Vilka länder besökte du?
Väldigt många, men ingen som finns på din världskarta. Med andra ord har jag knappt varit utanför kommungränsen, men lider inte nämnvärt av det.

Bästa köpet?
Korna! Och mina arbetskängor med stålhätta och trampskydd.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
När jag fick besked om att min novell är en av dem som blivit antagen till boken; Över en vårfika.

Och när jag skördade mat från odlingarna tillsammans med barnen.

Saknar du något under år 2016 som du vill ha år 2017?
Utrymme. Fysiskt sådant. Jag vill med andra ord bli klar med huset.

Dans. Mera dans.

Vad önskar du att du gjort mer?
Dansat. Bjudit hem folk. Gått ensam i skogen.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Grubblat. Herrejävlar vad jag har grubblat det här året.

Favoritprogram på TV?
Så mycket bättre. Av den enkla anledningen att det är det enda programmet som jag sett under hela året, och det vara bara för att Lisa Ekdahl och Jill Johnsson medverkade. Jag tittar annars inte på teve, förstår inte hur folk hinner, i ärlighetens namn.

Bästa boken du läste i år?
Jord – funderingar kring grunden i vår tillvaro av Håkan Wallander, professor i markbiologi och handlar helt enkelt om jord och om det universum som döljer sig i allt det där bruna, svarta. Och hur beroende vi är av att den mår bra, för att vi överhuvudtaget ska överleva.

Största musikaliska upptäckten?
Känslan av att själv frambringa ljud genom kulning. Jag var alldeles omtumlad efteråt.

Utöver det så har jag ytterligare fördjupat mig i gamla favoriter, främst vistolkningar av Dan Anderssons alster. Den, utan tvekan, bästa raden lyder;

”…. De veta ej, de tröga, de lärda, de rika,
vad livet är om natten i vildmarkens barm…”

Vad var din största framgång på jobbet 2016?
Att jag provat på lite olika jobb.

Största framgång på det privata planet?
Att bo i 1 rum och kök tillsammans med en 2-åring, 4-åring, en rastlös Millimetermann och en Knasig-Katt. Att rodda hela det spektakel som uppstår när vi trängs på sådan liten yta, men ändå ska erhålla en fungerande vardag med leksaker, kläder, köksutrustning, räkningar, färgpennor, sovplatser och allt annat som behövs. Det har jag gjort utan att fullständigt tappa förståndet. Även om det många gånger varit bra nära. Utan tvekan så har detta varit min största framgång på det privata planet. Nästan så att det är värt en bragdmedalj. Minst.

Största misstaget?
Självtvivlet. Självkritiken. Den där ständiga djävulen som sitter på axeln och viskar dumma saker.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Ledsnare.

Vad spenderade du mest pengar på?
Huset.

Något du önskade dig och fick?
Att bli publicerad i någon form.
Vänner som delar mitt intresse för skrivandet.
Gammalt hö och tidningar.
Egenodlade tomater. (Även om det officiellt krävs ett växthus för att de ska bli röda, vilket det inte gör. Det var bara så, att jag åt upp alla röda innan någon annan i familjen hann märka dem. Men säg inget till Millimetermannen, för han har lovat mig ett växthus eftersom han själv längtar efter egenodlade tomater. Och det fick vi ju inte. Officiellt.)

Något du önskade dig och inte fick?
En groventré, tvättstuga och sovrum. Men förhoppningsvis kommer det under 2017. Och vi jobbar stenhårt, så ingen kan klandras för att det inte blev klart.

Vad gjorde du på din födelsedag 2016?
Det var en tisdag och jag fyllde 30. Var och handlade grönsaker tillsammans med barnen, och när jag kom hem igen så hade en av mina finaste vänner varit förbi och lämnat en vinbärsbuske och några balar med halm, men tyvärr hunnit åka. Sen åt jag och barnen potatis och köttbullar, såg på film och åt popcorn.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre?
Mindre grubblerier. Mindre sociala medier. Mer träning.

Vad fick dig att må bra?
Skogen. Min älskade skog. Den har räddat mig så många gånger under det här året.
Mina odlingar.
Att skriva.
Träffa vänner.
Att arbeta med kroppen.
Dagar vid sjön.

Vem saknade du?
Vännerna som inte längre bor på samma ort. Ibland vill man bara kunna ta en kopp kaffe.

Pappa. Jag har saknat honom varje år sedan han dog, men i år har det varit så tydligt att han inte finns här, när jag som mest behöver honom.

Mest stolt över?
Alla de fina människorna som finns omkring mig. Att jag får vara en liten del i deras liv, och att de vill vara en liten del i mitt.

Jobbet vi gör med gården.

Högsta önskan just nu?
Att människan vaknar och bestämmer sig för att göra en skillnad.

Och att vi blir klara med huset. Det har varit inspirerande, roligt och utmanande, men nu börjar det bli tungt.

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?
Jag ska dräpa den där djävulen på axeln. Det ska jag göra. Brutalt och målinriktat.

Äntligen vardag!

8 januari, 2017 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Söndag. Imorgon väntar åter vardag. Äntligen. Jag tycker om vardagen. Tycker om rutiner och fasta hållpunkter. Det ger mig trygghet, ro och mod. Oerhört ohippt dock, att gilla rutiner och vardag. Det är lite coolare att gilla impulsivitet, flexibilitet och snabba vändningar. Fest och flärd och intressanta semestermål. Men det gör inte jag. Jag gillar att mocka koskit kl.05.50 och sen undan för undan bocka av dagens hållpunkter. Förmiddagskaffet är vanligtvis min favorit.

Men med storhelger och ledigheter i kombination med baciller och virus av alla möjliga slag, så har det inte varit mycket till vardagsrutiner. Men nu, äntligen. Och jag håller alla tummar och tår för att vi får fortsätta vara friska!

Jag har nämligen en hel del takpanel som behöver bli kvistlackad och grundmålad. Och för att det ska bli gjort krävs det att vardagsrutinerna får rulla på. Jag ser fram emot kvällar med P1 i öronen och en pensel i handen, sovande barn och en vedspis som sprakar. Det ger ro. Och känns bra att veta, att för varje målad bräda, är vi ett steg närmare att bli klara med utbyggnaden.

Cirkeln är sluten.

30 december, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Vi avslutar det här året som vi började; sjukdomsputpurri av bästa småbarnsbacillskaraktär (det ordet måste finnas i Svenska Akademins Ordlista, va?)

Jag har legat däckad i feber ett par dagar och har därmed inte funnit kraft till att uppdatera så som är brukligt, det vill säga tisdag eller onsdag. Faktum är att jag inte funnit kraft till i princip någonting mer än att dra täcket över huvudet. Och självklart drog jag denna nitlott i bacill-lotteriet när jag är själv hemma med två relativt friska barn. Dessa underbara varelser, hallelejuja. (Tillåt dig själv att ana en viss ironi.)

Efter att ha sovit bort en hel förmiddag under täcket, vaknade jag till ett kök som var täckt i paljetter och glitter, sönderklippta papper och piprensare. Över allt detta, hade de kreativa barnen dragit ett spindelnät av de garnnystan de hittat. Ett stort spindelnät. Och mitt på golvet stod hela skafferiets innehåll, noggrant uppstaplat i bästa lutande-tornet-i-köket-karaktär. Och i det andra rummet, ty vi bor fortfarande bara på 1 rum och kök, hade de plockat ur varenda låda och skåp de kunde komma åt. Tja, det såg väl ut ungefär som vanligt, kan man säga. Bara frånvaron av någon vuxen som försökte förstöra deras kreativa idéer.

Jag vaknade och såg allt detta genom en feberdimma. Med en tröttheten i kroppen som var som blytyngder i ådrorna. Och tänkte, att kanske är det så här man känner sig när man är gammal, och snart ska dö. När man inte orkar något alls, mer än att andas och möjligtvis titta lite grann, ibland. Och då kändes det ändå inte så illa, att ha ett glittrigt kök och ungar som byggt om soffan till en hoppborg. Sen somnade jag om.

Men nu är jag på bättringsvägen. Och tänkte knåpa ihop en liten årssammanfattning av detta fantastiska, framgångsrika, skitår som 2016 varit. Men den får ni ta del av sen. Nu måste jag förbereda nyårsstassen, dvs tvätta upp långkalsongerna. Någon form av självrespekt inför årets sista dag måste man ju iallafall ha.

Till Dig i juletid.

21 december, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jul. Och mitt i allt stök och bök så vill jag att du tar ett steg tillbaka, kanske två. Stannar upp och betraktar. Känner. De där tankarna som mal. De där måstena som du bär i ett ok på din axlar. Försök sätta ord på de känslor som far omkring inom dig.

Sen vill jag att du ser på dig själv med distans. Och funderar. Om det var din bästa vän du hade framför dig – vad hade du då sagt? Vilka råd hade du givit, om det handlade om någon annan än dig själv? Någon som du verkligen bryr dig om, någon som du älskar?

Jag tvivlar på att de råden är liktydliga med den piska som du själv svingar ovanför din rygg. Den viner runt ditt huvud och klatschar mot din själsliga ryggtavla medan orden ekar; jag ska bara….., bara lite till….., bara jag har gjort…. Hålögt kämpar du vidare, trots att orken för längesedan sinat. Trots värken i din kropp, trots oviljan i din själ, trots yrsel, glömska och en krånglande mage. Din kropp skriker SLUTA! Men du lyssnar inte. Du piskar på, och låter dig själv förblöda.

Gör inte det.

Lägg ner piskan. Stäng din mun. Ta till dig råden som du hade gett till din bästa vän. Var din egna bästa vän.

Sätt dig ner. Stäng av telefonen. Tänd ett ljus. Och sitt sen där. Betrakta lågans stillsamhet. Låt tankar få komma och gå, låt känslorna få ta sin rättmätiga plats. Och känner du då, att detta har jag definitivt inte tid med, så är du verkligen på ruinens brant och balanserar. Men du ser det inte själv. Så, ta ett steg tillbaka. Kanske två.

Julen stundar. Ta hand om varandra. Men börja med att ta hand om dig själv.

Fullmåne och julmagi.

14 december, 2016 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Fullmånekväll i december. Mörkret inomhus avslöjar att natten gjort sitt tidiga intrång. Utanför fönstret sträcker sig trädens skuggor över den snötäckta marken. Krispigt klar fullmånekväll. Jag kränger på mig overallen och går ut till korna. I pannlampans sken mockar jag ur och blir sen stående. Tittar. Lyssnar. Kornas malande käkar och prasslet från hö och halm. Det är fängslande. Rogivande. Jag blir stående tills pannlampan slocknar. Drar min hand längs den långa brunröda halsen. Kliar, smeker. Hon sträcker fram hakan och lägger hela sitt huvud i mina händer. Där, precis där, under hakan, är det som skönast, just ikväll. Jag säger godnatt.

Pannlampan har jag stoppat ner i fickan, den är överflödig under fullmånens mäktighet. Jag lämnar små tomtespår i den skimrande snön när jag planlöst rör mig omkring. Inget egentligt mål, ingen egentlig uppgift. Det är bara för vackert för att gå in.

Jag stannar upp utanför huset. Ser de snedhängda gardinerna och fingeravtrycken på fönsterglaset. Adventsstjärnans ljus. Julmagi, så som mina barn skapar den. Och jag känner, långt där inom mig, att är det någon som kan mjuka upp min minst sagt vassa känsla för julen, så är det dem. Dem som visar mig allt det där, som vuxna för länge sedan glömt.

Jag fortsätter gå. Ut över ängen där korna ska beta, genom odlingarna där frön ska få gro. Vidare in i skogen där virket växer, ut över marker där veden har stått. Ner till hygget där grisarna ska få böka och sen hem igen på vägen som trampats av så många fötter innan mina. Kan inte sluta fascineras av skuggorna på snön. Kan inte sluta titta på de snötyngda träden. Vill inte sluta känna den kalla luften mot min kind. Det är så ofantligt vackert. Och mitt i allt det här vackra, där bor jag. Där är jag.

Där granarna slutar och björkhagen tar vid, passerar jag ett spår. Snön som tryckts ner och hasats undan av fötter som trampat. Kanske är det mina egna. Kanske är det en gårdtomtens. Tomten som smyger omkring i månljusets sken när ingen ser. Som tar hand om djuren och kliar dem på ryggen, precis där de själva inte kommer åt. Kanske är det den tomten som passerat här. Kanske är det jag själv. Vem vet.

Sagan om hur SlaktarStina fick sin ko

9 december, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det var en gång en liten bortglömd gård, i en bortglömd del av Dalarna, och där bodde SlaktarStina tillsammans med sin Millimeterman. Tillsammans hade de två barn, 6 dvärggetter och en knasig katt. Varje dag pratade de om att så småningom, när de fått klart huset och fått klart gården, så skulle de även ha kor. I alla fall några stycken. Deras dröm var stark och sann, men ändå så långt bort i fjärran när de knotade på med arbete, familjeliv och gårdsuppbyggnad. Men om kvällarna, när mörkret hade lagt sig och tystnaden spridit sig över gården, tillät de drömmarna om korna att få gro. Millimetermannen genom att lusläsa ko-annonser på Blocket. Han skrållade tills armen domnade, men fick varje gång ett stick av besvikelsen egg då han insåg att kor oftast säljs i främmande land, långt, lång bort. Dvs Skåne. Eller Småland.

SlaktarStina var däremot inte mycket för att läsa annonser, istället grävde hon ner sig i böcker om nötkreatur och bete. Böcker, fyllda av tabeller, ord och beteckningar som hon inte förstod, men som ändå ingav henne någon form av hopp. Hopp om att hon, för varje läst kapitel, vara en liten bit närmare tillvaron tillsammans med kor. Dessutom näst intill förföljde hon de stackars människor som på ett eller annat sätt besatt den kunskap och erfarenhet som hon själv så innerligt önskade sig.

Men så en dag, när SlaktarStina hoppat i sina bästa jag-orkar-inte-byta-om-från-underställs-kläder, hände det där oväntade. De där oväntade som bara kan hända på en liten affär långt ute på landsbygden.

Där, mellan hyllorna med glutenfritt och havregryn, uppenbarar han sig. Ko-mannen. Idolen och legenden. Han som alltid haft kor och som alltid kommer att ha. Han stod där.
De brukar aldrig träffa på varandra i affären, SlaktarStina och Ko-mannen. Men just den här dagen gjorde dom det. Och just den här dagen, satt det en man hemma på hans gård, och den mannen ville sälja en ko. Med kalv. Och det berättar han för SlaktarStina, den här gråmulna lördagen i början av oktober.

Och där hade vår saga kunnat sluta, om det nu inte var för SlaktarStinas magkänsla. Eller om det är brist på förnuft, det är nog en tolkningsfråga. Men den där magkänslan kändes som en brustablett i ett glas med varm sockerdricka. Så hon skickade hon ett sms till Millimetermannen. Hon ville inte ringa eftersom han satt på pass i de djupa granskogarna, spanande efter älg. ”Ko med kalv till salu. Alltså en riktig ko! Rödkulla. Här, nära. ” Han ringde genast upp. Ett nödläge är ändå ett nödläge. Och nu var han för nyfiken för att låta bli. Han viskade tyst så att inte jaktled…..jag menar älgarna, skulle höra honom. 24 timmar senare så började de tillsammans slå ner stolp för en ny hage. En kohage.

Och där mina kära läsare, tar den här sagan slut. För en dag, när leran var som lerigast och isen var så där glansigt hal, så var det dags att hämta hem korna. Hela familjen var samlad i bilen och med kärran på släp rullade de ner för sitt lilla berg. Och det var ungefär då som sagan fick en mer action-betonat händelseförlopp. Landsbygds-action. Med en SlaktarStina i tårar och en Millimeterman täckt i koskit.

Men det mina vänner, det är en helt annan historia.

December.

30 november, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

December. Förr i tiden så presenterade jag en adventskalender här med massa olika paketrim. Men inte nu längre. Tider förändras. Och ni läsare får ursäkta, men jag lägger hellre ner den tiden på en kalender åt barnen. Skogstomten har nämligen massa filurt för sig under december månad, vilket de små barnen snart kommer att bli varse om. Och skogstomten ger blanka sjutton i mammors, pappors och andra urtråkiga vuxnas påhitt om hur allting ska vara…..

Och helt plötsligt insåg jag att detta är ju ett ypperligt upplägg för en saga. Sagan om skogstomten. Kanske kan december bli en ganska bra månad ändå….

Hej mormor, jag har köpt en ko.

23 november, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Hej mormor, någonstans där uppe i himlen.

Idag har jag köpt en ko. Med kalv.

Ja, du läste rätt. Stads-wannabeen med karriärskartan i handen, har krupit ur sina fårakläder och tagit på sig sin rätta kostym. Arbetsbyxor och lappad jacka. Noppig mössa och kängor med trampskydd och stålhätta. Det var ju inte riktigt så här jag var när jag hastade förbi dig däruppe i din lägenhet. När jag bläddrade igenom några skvallertidningar samtidigt som jag tröck i mig en halv sockerkaka. En såndär fet och saftig en, med kokos i. Sån som du slängde ihop på en höft, alltid utan något som helst decilitermått. Och den blev alltid helt perfekt. Nä, det var ingen glesbygdskvinna som besökte dig då. Det var en stadsbrud. Eller åtminstone så nära jag någonsin kommer att komma en stadsbrud. Med låga skor och tunn jacka, trots att det var mitt i vintern. Du gav mig ytterligare ett par raggsockor och sa ”få si nu om di passär”. Det gjorde dom alltid. Men jag hade inga skor att ha dem i.

Nu använder jag dem jämt. Och det grämer mig lite, att jag inte lät dig lära mig hur man stickar en häl. För att nämna något.

Men det är inte därför jag skriver till dig, mormor. Det är ju det här med korna. Och jag tänkte, om du kanske kan vara med mig lite, nu så här i början. När jag känner mig lite nervig och osäker. Liksom överföra lite kunskap i min händer. Så att jag bara känner hur jag ska göra. Så att jag kan bli en sån där bastant bondmora med sann levnadskunskap i händerna. Så där som jag tänker mig att du var, en gång i tiden.

Jag skulle bli så glad om du ville hjälpa mig lite med det. Så jag inte framstår som fullständigt inkompetent för den här kossan och kalven som jag nu ansvarar för. Hon heter förresten Bläckie. Och kalven heter Vilda. Ett namn hon själv har förtjänat. Men det, detär en helt annan historia.

Tack på förhand! Många kramar från

Ditt barnbarn Kristina

Ps. Vi kanske kan ta det där med hälen på raggsockorna vid ett senare tillfälle?

Ps.2. Och det där med sockerkakan…. hur gjorde du liksom? vad var hemligheten?

Ett oarbetat inlägg om ett betydelsefullt mail.

16 november, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag hade tänkt mig att skriva ett oerhört seriöst och välarbetat blogginlägg om det där mailet. Det där mailet som fick hjärtat att slå hårt och mungiporna att mötas bak i nacken. Det där mailet som gjorde en gråtrist vardag till ihågkommen. För alltid. Jag tänkte skriva om det.

Men livet kom emellan. Eller snarare liven. De där två liven som växt i min kropp. De där två liven som ger mig välförtjänta bekymmersrynkor, gråa hår och ett hjärta som exploderar av kärlek. Barn, snor och mardrömmar. Närhet, tröstande och en fast famn. Det kom liksom emellan. Livet.

Så. Det blir inget utbroderat inlägg i tredje person. Istället får ni det så här, tydligt och utan krussiduller.

Jag kommer delta i novellantologin Över en vårfika, som lanseras i vår av Ariton Förlag. Temat är Det vi inte pratar om. Jag är stolt, glad och tacksam. Oerhört stolt, glad och tacksam.

Och det må vara som en piss i världshaven, men i min värld är det som att få sin kärlek besvarad. Som ett leende i en grå folkmassa. Som ett gruslass på en dålig skogsbilväg. Betydelsefullt. För mig.