Sida 34 av 80

Knas-Katten rapporterar.

8 november, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

För att få någon form av värdig upprättelse, så gör jag nu återigen ett inlägg i den här b-b-b-b-bloggen. Med betoning på B.

Och ska man få någonting gjort, så får man helt enkelt göra det själv. Det var nämligen därför jag låg inne förra veckan, när Knas-Matte var ute och skottade snö och lyckades snubbla över en mus. Eller ja, fånga den som hon så stolt uttrycker det. Men medan puckot ”fångade” möss halvvägs ute i skogen, så försvarade jag det viktiga. Kärnan av vårt territorium. The headquarter – Huset.
Jag höll helt enkelt frontlinjen i kriget mot mössen. För jag har hört dem. Jag har hört dem i väggarna och jag har känt på lukten att snart, snart tar de sig in i huset. Och då tycker iallafall jag att det är oerhört intelligensbefriat att fånga möss långt ute på gården.

Hur som helst, som vanligt hade jag rätt. För någon kväll senare, när barnen somnat och lugnet lagt sig över huset, så lyckades en mus ta sig in. Den kilade fram längs väggen, ovetande om att den precis hamnat i skottlinjen för världens bästa jägarkatt. Jag fångade den såklart. Sen gick jag in i köket och började leka lite med den, för jag tänkte att något roligt ska man väl ändå få ha på en lördagskväll.

Och Knas-Matte, hon har ju sedan tidigare lärt sig att det är bäst om jag får sköta jobbet. Ensam. Det blir bara kaos om hon lägger sig i. Så hon säkrade alla eventuella flyktvägar och lät mig sen leka med musen i fred.

Men då, då kom den där Millimetermannen in, just när jag hade som roligast. Och kanske är det så, att han har ett behov att någon gång få känna sig som man i sitt eget hus, för han skulle ju såklart lägga sig i. Och ställer sig helt enkelt en bra bit ifrån, så där långt ifrån som det bara går, och börjar vifta med en kvast. Oerhört manligt och respektingivande. Inte.

Ärligt talat så ställde han mest bara till det. Men jag lät honom hållas. Han fick väl vifta med den där kvasten då, bästa han ville, om det nu fick honom att känna sig behövd. Och efter mycket om och men, så var musen död. Antagligen skrattade den ihjäl sig. Själv var jag riktigt sur. Komma här och förstöra mitt enda lördagsnöje. Hmpf.

Men vi har ännu inte lokaliserat vart den tog sig in, så antagligen kan jag hoppas på lilllördag nu i veckan. Och då är inte Millimetermannen här och kan förstöra för mig.

På återhörande!

/Knas-Katten – din hjälte i vintermörkret

Vinter.

6 november, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen värmde höstsolen. Vi arbetade ute på gården i enbart underställ och tunna handskar. Men sen i veckan kom vintern. Onekligen. Snö och ett par minusgrader som ser ut att hålla i sig! Och jag är tacksam över att vi bor en bit upp på berget, för nere i byn låg inte snön lika gnistrande tjock som här uppe.

Det är så vackert när det vita täcket lägger sig över skog och mark. Allt det där nakna, bruna, döda blir liksom förlåtet. Träd och växter får vila, innan det åter är dags att spricka upp i grönskande liv igen.

Och jag känner att snön gör lite samma med mig. Den ger mig ett lugn. Den ger mig vila. Jag gillar vintern. Åtminstone när den ser ut så här.

Catwoman.

2 november, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Tystnad. Barnen som sover och en eld som brunnit ut. Endast lampan lyser bakom gardinen och avslöjar alla de pyttesmå flingor som faller i mörkret utanför. Så som de gjort hela dagen. Och jag vet att jag har ett par timmars snöskottning framför mig. Det blir ett bra motionspass.

Jag skalar långsamt en mandarin vid köksbordet innan jag ger mig ut. Den doftar jul och mina nariga händer blir kladdiga. Svider. Jag hör ett rasslande ljud i den gamla väggen bakom mig. Möss. De jävlarna. Jag tittar menande mot katten som ligger på stolen bredvid. Han möter min blick och gäspar stort. Vänder sen långsamt bort huvudet som om jag inte var där. Som om mössen inte var där. Kattjävel.

Jag beger mig ut. Snön är tung och lika kompakt som tystnaden omkring mig. Jag hugger i. Skyfflar på. Svettas. Pannlampan på mitt huvud skapar en liten bubbla i det stora mörkret omkring mig, när jag rör mig över gårdsplanen. Fram och tillbaka. Skyffel efter skyffel. Det är meditativt och meningsfullt. Tungt.

Jag har nästan skottat klart när ett par svarta ögon ser in i mina. Där i allt det vita. En mus. På en hundradels sekund står det klart för oss båda. Det här är mitt territorium och jag kommer att försvara det. Den sticker. Jag kastar mig efter. Som en målvakt i en OS-final sträcker jag ut varenda centimeter av min kropp när jag far genom luften. Landar i den fuktiga snön. Och fångar den. Med händerna.Våra blickar möts och vi båda vet att den kommer inte uppleva någon mer gryning.

Sen går jag in. Tänder en eld i vedspisen och hänger mina blöta kläder ovanför. Kinderna hettar och mitt hår är ruffsigt. Jag hör barnens djupa andetag och lågornas fladdrande. På stolen vid köksbordet ligger katten kvar. Den har inte rört sig en millimeter. Och ute fortsätter snön att falla.

Lugnet före stormen.

31 oktober, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Imorgon vankas det snöoväder toppat med en klass 2 varning, enligt vädergudarna SMHI. De har svikit förr, så säker kan man ju inte vara. Men ändå, vi har slitit som svin i helgen för att bli klara med vårt senaste infall här på gården, ifall vintern lägger sitt vita täcke över oss imorgon. Och det lönade sig, för vi vi hann klart. Med nöd och näppe.

Men nu har lugnet lagt sig. Gården är städad, vinterdäcken är på och vinterkläderna är hyffsat lokaliserade. Så nu kan vilket oväder som helst svepa in, om det nu känner för det. Och skulle det nu bli så illa att vi blir isolerade här uppe i några dagar, så går det ingen nöd på oss. Vedboden är full, skafferiet likaså och kaffepannan står troget och väntar bredvid vedspisen.

Och det känns skönt att veta, att vi klara oss, även om vi så skulle vara strömlösa och bortkopplade från omvärlden ett par dagar. Här finns allt vad vi behöver. Och det är trygghet. Tak över huvudet, vatten, värme och mark att bruka. Världen kan rasa, vi klarar oss.

Men tar kokkaffet slut, då vette-sjutton…..

Lite förnuft och mycket känsla.

24 oktober, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Just nu består mitt liv av ytterst lite förnuft och väldigt mycket känsla. Magkänsla. Bra magkänsla. Som om kroppen förstår något som min hjärna inte kan lista ut.

Och därav kom det sig som så, att jag hamnade i ett gammalt kapell. Lönnlöven låg glödande på grusplanen utanför och jag hade mina tjockaste koftor på. Raggsockor. Regnet var ljudlöst och himlen grå. Men inne under det höga taket, ljöd röster. Melodiska, lekande. Till en början återhållsamma, trevande. Efter några timmar mer kraftfulla. Ivriga. Rop, sång. Ett kulturarv. En kurs i kulning.

Dagen efter är jag fortfarande lite omtumlad. Omtumlad men fast. Lite chockad över de kraftfulla ljud som kroppen kan frambringa. Fascinerad. Och under regntunga skyar med gödselgaffeln i hand, så kan jag inte låta bli att ropa bortom bergen. Det är läskigt. Men för befriande för att låta bli.

Lite förnuft och mycket känsla. Jag kommer fortsätta öva på att kula. Jag delar ut gratis öronproppar till er som behöver.

Ärtkojans uppgång och förfall

21 oktober, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Ärtkojan. Den del av odlingarna som utan konkurrens erhållit mest arbetstid i iordningställandet. Jag och barnen släpade sten, jord och klippte ner diverse sly lite här och där för att fläta ihop själva kojan, på bästa kojbyggarvis. Vi drog några trådtåtar lite här och där, mest för syns skull. Och jag var lite stolt över att vi ändå lyckades fläta ihop den så pass bra. Den spretade åt alla möjliga håll, men var ändå en högst originell och ganska charmig koja av indiantältsmodell. Det som dock hände när kvistarna torkade, var att spänsten försvann och kojan blev mest som en stor rishög. Så det var första misstaget.

Sen kommer vi till själva ärtplantorna, som blev det andra misstaget. Det finns ju som bekant olika sorter. Av olika höjd. Uppenbarligen. Och jag hade enbart planterat låga ärtsorter. Möjligtvis kan det vara en indikation på min intelligensnivå, men det kan också vara en fingervisning om hur noggrant jag läst på fröpåsarna. Om det må de lärde tvista, men det var ju tur att vi även stoppat ner några rosenbönor så det blev något grönt ovanför knähöjd.

Det tredje som hände var att jag blev bannlyst från kojan. Vilket iochförsig inte är så konstigt om man utger sig för att vara den som ska ro i hamn ett sådant bygge och det ter sig som jag ovan har beskrivit.

Men det största misstaget av alla, är att jag överhuvudtaget kallar det för ett misstag. För det som i mina vuxna ögon mest är en glest bevuxen rishög, har under sommaren varit ett slott, fängelse, hus, affär och grotta. Barnen har vattna och byggt på, gödslat och skördat. Och har jag ens kommit i närheten av att i förbifarten plocka åt mig en knaprig sockerärt, så har de skrikit; Neeeej, MINA ärtor!

Och det har verkligen varit så, deras ärtor. Deras ärtor som de skördat och som dom ätit. Deras ärtor som de använt i alla möjliga lekar och som jag sen hittat på de mest oväntade ställen. Hittar fortfarande.

Men nu är den borta. Vi har rivit den tillsammans. Och nästa år bygger vi en ny. Kanske två.

Vad hände med odlingen?

19 oktober, 2016 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jaha, det här med odlandet då? Du pratade om att försöka vara självförsörjande i två veckor, sådde morötter medan snön fortfarande låg vit och önskade dig gamla tidningar, halm och växter till din 30-årsdag. Och redan där insåg vi andra att det hade spårat ur. Men sen har det varit tyst. Så hur gick det egentligen? Vad hände?

Det som hände var att jag drabbades av en total förälskelse. Ni vet, hjärtat som slår och varje tanke går åt ett håll. Kärlek helt enkelt. Kärlek till jorden, kärlek till det som växer. Fascinationen över naturen. Över livet. Och det låter ju väldigt enkelt och romantiskt, vilket det också har varit. Men i som de flesta andra kärleksrelationer, har det tidvis också varit frustrerande och enerverande. Mest när jag insett hur lite jag faktiskt vet om allt det som är förutsättningen till liv. Men den typen av dumhet går ju att råda bot på, så jag har villigt och gladeligen satt mig själv i SlaktarStinas Livsstudieskola. Och det finns plats för fler om ni känner er intresserade.

Men att börja odla, på mitt sätt, hamnar utan tvekan på min topp tio-lista över de bästa saker jag har gjort i mitt 30-åriga liv! Det har varit som att ett helt pussel av bitar ramlat på plats när jag har fått gräva ner händerna i jorden. När jag namngett fläskiga daggmaskar tillsammans med barnen och sprungit ut i träskor för att hämta mat till middagen. När jag får arbeta fysiskt med hela kroppen och se resultatet framför mig. Då har hjärtat slagit så där extra hårt, leendet har dragit i mungiporna och jag har känt med hela min själ att så här, så här vill jag leva mitt liv. Med händerna gröna av tomatplantor, jord under naglarna och svetten som rinner i pannan. Med nyfikna barn som har fickorna fulla med ärtor, munnen full av morötter och håret fullt av jord. Det har inte varit estetiskt vackert. Men det har gett mat. Motion. Meningsfullhet. Gemenskap. Glädje. Kunskap. Nyfikenhet. Och det, det räcker för mig.

Jaja, skit i det där dravlet nu – hur gick det med självförsörjningen? Lyckades du?

Ja. Och nej. Jag klarade två veckor där jag enbart behövde handla mjölkprodukter. Vilket påvisade det självklara faktum att jag behöver en ko. Men det blev också tydligt att jag behöver hitta ett mer varierande odlingsutbud. Och att jag behöver lära Millimetermannen att äta mer grönsaker. Alternativ måste jag lära mig att odla kött och brunsås, vilket nog blir den enklaste vägen att gå. Så får det bli.

Den där helgen – Skrivspa

12 oktober, 2016 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det hände något den där helgen. Den där helgen i slutet augusti, när hösten gjorde sin entré trots att sommaren försökte stå kvar i rampljuset. Det hände någonting bra. Mycket bra.

I sällskap med ett gäng andra skrivande själar, så hade jag vigt min helg åt ordens magiska kraft. Helpension och tid för att skriva. Erfarenhetsutbyte och mänskligt samspel. Egentid och inspirationskällor. En perfekt 30årspresent till en småbarnsmamma med författardrömmar. Om jag nu fortfarande är en sådan. Småbarnsmamma alltså, för barnen växer. Men författardrömmarna kommer aldrig att försvinna.

Hur som helst så behövde jag byta miljö. Byta tankar. Och jag behövde tiden. Med mig själv och med de andra. De där andra som förstår vad skrivandet betyder. Jag körde iväg i en barntom bil med musiken poppande ur högtalarna. Nästan stressad. Som om jag glömt något. Och mest av allt längtade jag efter serverad mat och sovmorgon.

Jag vaknade halv sex. Varje morgon. Klarvaken. Den gamla herrgården stod tyst i morgonens dimma när jag smög mig ut med stövlarna i hand. Det gamla bruksamhället låg sovande i skogens famn när min ben bar mig dit kroppen ville. Bort från hus och grusvägar. Till en mossbeklädd sten under trädens kronor, alldeles ovanför ett bäverbo. Där satte jag mig. Och sen satt jag där. Bara satt. Minuter blev till timmar när jag såg hur solstrålarna jagade undan morgondimmarn. Hörde barren som föll mot marken av vinden som tog fart, kände mossans väta som långsamt trängde sig inpå. Och det var då alla bitarna föll på plats. Som ett spretigt paraply som fälls ihop, som ett uppspänt trikåtyg som slutligen viks ihop. Som en förvirrande dimma som lättar.

När magen skrek efter något mer än morgonkalla blåbär gick jag tillbaka. Huset hade vaknat till liv och dagen kickades igång tillsammans med de andra skrivsugna deltagarna. Sen skrev jag. Herrejävlar vad jag skrev. Som om inget annat runt omkring existerade.

Till kvällen samlades vi alla runt det stora bordet. Matens dofter, mörkret utanför. Ansikten som lystes upp av de fladdade lågornas sken. Erfarenheter utbyttes, livshistorier och skratt. Och en och annan tår. Så många fina människor som gav mig så mycket.

Trots det så längtade jag hem på söndag eftermiddag. Hem till min skog och stigarna som känner mina fötter. Hem till små armar runt min hals och snoriga näsor som borras in i nackroten. Hem.
Jag åkte lugnt. Samlad. Hel. Rikare. Datorn berikad med texter, hjärtat av bekantskaper, hjärnan med intryck. Och väskan med en klänning. Som på något sätt, betyder mer, än en klänning.

Och om du nu är en skrivande själ, så tycker jag du ska hålla koll på www.annahellqvist.com
Så kanske vi möts någon gång, på ett sådant där skrivspa, där du får tid för ditt eget skrivande. Och får möta andra skrivande människor. Och lagad mat. Lyx. Skrivlyx, helt enkelt.

Vattenpasset.

4 oktober, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Det börjar vankas älgjakt. Tack och lov, för frysen är tom. Åtminstone på älgkött. Dock är den full av bär, svamp och grönsaker, så vart köttet ska få plats är ännu en olöst gåta. För kött hoppas jag verkligen att det blir. Knas-Katten också, för han vägrar äta industriellt skitkött, som han så charmant uttrycker det.

Hur som helst. Veckorna innan älgjakt innebär iordningställande av diverse pass. Märkningen ska vara tydlig, snitslar ska ut, skottgator ska röjas och inte minst så ska där finnas ett pass att sitta på. Helst. Det brukar bli en ganska trevlig familjeutflykt i skogsmarkerna omkring.

Jag släpar på ungar och fika, medan Millimetermannen släpar på verktyg och bräder. Ja, bräder. För det ska ni veta, nog för att skogen är full av pinnar, träd och annat sånt där som ungarna bygger kojor av, men ska Millimetermannen bygga ett älgpass, då ska det ta-mej-fan vara rejäla grejer. Som med allt annat. Rejäla grejer, raka vinklar och plana underlag. Symmetriskt. Rakt. Mycket viktigt. Det förstår väl vem som helst.

Så jag blev väl egentligen inte så förvånad när han, mitt i det böljande landskapets ojämnhet, hivar fram ett vattenpass. Och börjar justera. Två millimeter upp, en millimeter ner. Och dessutom blir en liten smula irriterad när regeln, på grund av dålig tillbakahållet gapskratt av medhjälparen, rör sig ytterligare några millimeter och han är tvungen att mäta om. Som om det, skulle göra skillnaden mellan träffa och bom, mitt i jaktens hetaste ögonblick.

Kanske är det så, vad vet jag. Och det blev ett fint älgpass, minsann. Kallas förresten för Vattenpasset, trots att det inte finns vatten så långt ögat kan nå.

Det som hände.

27 september, 2016 / SlaktarStina / 6 kommentarer

Så satt hon där. Med pennan i hand och det blanka papperet framför sig. Precis som hon drömt om. Uppsagd från jobbet, barnen på förskola. Inga plikter, inga måsten, bara en brinnande vilja att skriva. En fantastisk möjlighet. Och för första gången på mycket, mycket länge var det bara hon och tankarna.

Då. Det var då det hände. Hon kände igen de tunga händerna som strävade efter hennes hals. Andetagen som inte gav något syre. Kände igen den strålande smärtan i bröstet när den bet sig fast i hennes hud och försökte tränga in i varje cell av hennes kropp. Paniken. Stressen. Höstsolen glödde bland de falnande löven, men hon såg den inte. Allt skymdes av ett välbekant mörker som hon så länge flytt ifrån. Sorg.

Högst opassande och olämpligt. Sådär som livets garanterade överraskningar alltid är. Så hon gjorde som hon alltid gjort – hon började springa. Fly. I ett chanslöst försök att undkomma de tusen betongtårar som kopplat sitt grepp om hennes akilleshäl, så började hon återigen att springa. Mer själsligt än fysiskt. Snabbaresnabbaresnabbare. Blicken framåt, tankarna framåt. Superfart. Superfokus. Supereffektivt. Superdumt.

Mer idéer, mer engagemang, mer av allt som inte gav en möjlighet till att känna. Inte gav möjlighet till att tänka. Inte gav möjlighet till att bara vara. Bara vara den där lilla lorten, som skälver av sorg, i saknad av sin far. Mer av allt som inte gav möjlighet till att bara vara, människa.

För sådana dumheter finns det inte tid till i en värld där allting ska förverkligas. Samtidigt. Där målbilderna ska vara tydliga och tanken positiv. Förverkligas. Som om hjärtat som slår, inte är verkligt nog.

Och den där boken hon skulle skriva, den där tillvaron av ordflöde och produktivitet – den jagade hon själv bort. Den försvann som en skygg liten skabbräv, skrämd av de mörka känslor som fyller tomrummet som uppstår när en älskad far dör. Känslor som hon inte vågat möta. Känslor som inte har någon rim och ranson. Känslor som inte låter sig hunsas av förnuft och acceptans. Känslor som bara är. Starka, omvälvande. Skrämmande. Och alltid, högst opassande.

Men sorg går aldrig att besegra. Sorg måste genomlidas.

Och åter igen glöder höstsolen bland falnande löv. Men den här gången ser hon den. Som en lovande gryning jagar den undan mörker och dimma. Klär världen i skimrande glöd. Hjärtat slår. Lugnt. Hon har slutat springa. Pennan ligger i hennes hand och papperet framför henne är allt annat än blankt.