Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 37 av 80

Vädrets nyckfullhet.

Förra veckan gled vi omkring i shorts och trodde att sommaren var här, och det för evigt. Stoppade ner allt som såg ut som ett frö i jorden och kände att det kanske var lite för sent. Kanske.
Smög ut på kvällarna och drog runt med vattenslangen och förbannade att sommarodlingen började med torka. Ivrigt påhejade av en hel miljard helikoptermyggor som åtrådde mitt långsamt pulserade blod.

När sen väderprognosen visade på ett par dygn med regn så jublade jag inombords. Mina odlingar behövde verkligen regn. Så jag lämnade locken öppna och kröp nöjd ner under mitt varma täcke när vindarna började vina utanför husknutarna. Ja, efter att jag jagat ifatt både parasoll och några bortglömda kartonger vill säga. Hur som helst.

Dagen efter vaknade jag av att ungarna skriker i lyckorus; SNÖ! Mor det är snö! Nu kan vi åka bob! Jag drog täcket över huvudet. Försökte värja mig från dagens sanning. Men efter att de kärvänliga barnen ryckt av mig det varma täcket och i i mångdubblat cresendo dragit sina värsta gnällversioner av dags-att-gå-upp-nu, så var jag så illa tvungen att se sanningen i vitögat. Det var värre än vad jag kunde tänka mig. Som att vakna upp en dag i februari, överallt låg ett vitt täcke av snö.

Efter någon minuts muttrande gjorde jag det enda vettiga; spenderade dagen på annan ort och låtsades som att det aldrig hänt. Kände mig lurad och bortgjord som planterat ut stackars bönplantor som nu, antagligen, fått sätta livet till. Men sen på kvällen, när snön smält bort och skymningen silades fram över landskapet, så hittade jag den här. Potatisblast som kämpat sig upp genom halmtäcket.

Och därmed blev naturen förlåten för sin nyckfullhet och obarmhärtiga väderomslag. Allt blev glömt och förlåtet och jag kastade mig tillbaka i nybörjarodlarens obegränsade iver.

Barnet, sagan och enkelheten.

Vi smyger in i sovrummet, jag och 4-åringen. Försiktiga steg för att inte väcka lillasyster som redan snusar i sängen. Det knarrar lite i golvet. Vi kryper ner under täcket, lägger huvudet på den svala kudden. Viskande pratar vi om dagens äventyr. Så där ivrigt, detaljrikt och upprepande som bara någon som inte vill somna kan göra. Tillslut säger vi godnatt och jag ligger kvar bredvid så som jag alltid gör. Tystnaden vaggas i ljudet av våra andetag. Och det är då det händer. Det är då det händer.

– Mor… säger han med en betoning som ger tyngd åt det som skall komma efter. Jag öppnar mina ögon och möts av de där stora, chokladbruna, runda som tittar rakt i mina. Huvudet på kudden, någon decimeter ifrån.
– Mor, kan du berätta en saga? säger han prövande.

Jag förblir tyst. Mina ögon fortfarande mot hans. Instinktivt vill jag säga nej. Nej på det där föräldrakorrekta sättet som inte alltid är så väl motiverat. Men jag sansar mig. Unnar mig själv några sekunders betänketid innan jag svarar. Innan jag tar ett andetag och börjar berätta. Jag berättar en av alla dem där sagorna som finns inom mig, men som jag har så svårt för att släppa ut.

I samma stund som orden med viss eftertänksamhet flödar ut från mig, så är han fast. Jag är fast.
Våra blickar kedjar sig fast i varandra när jag låter orden från min fantasi flöda in i hans. Jag kan se  hur han tar emot dem. Hans ögon vidgas och ansiktsmusklerna ger en förnimmelse om det som utspelar sig i hans huvud. Lyssnar intensivt.

Och alla de där spärrarna som jag själv skapar försvinner inför hans icke-dömande öron. Sagan flödar ut, precis som den ska vara. Utan pedagogiska eftertänksamheter, utan kravspecifika mallar, utan målgruppsorienterat språk. Den bara blir till. Precis så som den ska vara, sprungen ur fantasin.

Sagan tar slut. Jag ser hur han rycks tillbaka till verkligheten. Hur ögonen får en annan intensitet och uttrycket i ansiktet förändras. Han frågar prövande;
– Igen….?
 – Okej, en gång till, men sen är det dags att sova, svarar jag i egenskap av tråkig förälder som för sin egen skulle vill att morgondagen ska erbjuda utvilade barn.
– Ja, sen ska vi sova, instämmer han förnuftigt. Men den här gången tycker jag att barnet ska fråga mamman om hjälp. Han drar täcket högre upp mot hakan och låser fast mig med den där blicken full av förväntan.

Och jag berättar sagan igen. Ändrar bara det där han ville att jag skulle ändra. Sen vänder han på sig och somnar. Jag ligger kvar och lyssnar till andetagen. Tacksam över de där självklara enkelheterna som bara ett barn kan frambringa. Sen går jag ner och skriver.

Skördetid.

 Sedan ett par veckor tillbaka skördar vi för fullt. Knaprar rädisor och mumsar spenat. Och jag kan konstatera att den där halvtimmen jag offrade till vintersådd en solig februaridag, var lätt värt besväret. Till nästa år ska jag offra en hel timme av de 672 som finns i februari. Och förhoppningsvis skörda obegränsat sen i maj. Den som lever får se.

Men då ska jag ska komma ihåg att märka upp vad det är jag sår. För att komma ihåg vad som sås, det gör jag inte.

Jag har haft några blad som växte och växte men som till min stora besvikelse aldrig fick någon knaprig rädisknöl. Vilket helt enkelt berodde på att det var spenat som frodades. En fin överraskning som gjorde mig glad resten av dagen. Så kanske kan det vara värt att glömma märka upp sådderna ändå.

 Morötterna är också på väg upp, till min stora glädje. Dem är efterlängtade av alla, och varje dag kolla vi hur mycket dem har växt.  Oftast genom att ovarsamt dra upp en näve för att sen sucka; näää, inga morottar. Men en dag så är dem där. Om det nu finns några kvar att dra upp.

Potatisen är också i jorden. Eller snarare i halmen/höet. Jag har provat en variant som ska förbereda marken för vidare odling nästa år, utan att behöva gräva det minsta. Det ska bli intressant att se om det lyckas. Om det blir några potatisar vill säga, jord blir det ju alltid. Det är bara en fråga om tid.

Och tid, det finns det ju alltid. 24 timmar per dygn, 365 dagar om året. Men hur många år det blir, det vet ingen.

Lekplatsen.

Vår lekplats är inte EU-anpassad. Inte någonstans faktiskt. Men ni vet hur det är, bara det ligger närma och barnen är nöjda, så spelar det inte så stor roll. Dessutom är det fritt fram att ha med sig husdjur, vilket är en förutsättning för Knas-Katten. Till hans stora nöje finns här även obegränsat med  klösbrädor.

Vi tillbringar många timmar här. Erhåller skrubbsår, barr i skorna och myggbett uppblandat med blåmärken. Livsfarligt. Och inte särskilt EU-godkänt.

Och då har jag inte ens nämnt alla så kallade skadedjur. Skalbaggar i håret, spindlar på tröjorna och myror som snabbt pilar upp för de nakna små benen. Och stora ben med för den delen. Men än så lever vi och har hälsan i behåll. 

Lortgrisar.

Dessa dagar är inte svåra att fylla med aktiviteter. Vi gräver i allt som går att grävas i, snickrar och sågar, klättrar och ålar, upptäcker och konstaterar. Fartfyllda dagar, givande dagar, roliga dagar. Lortiga dagar.

Tillslut kan man finna spår av våra äventyr på hela kroppen. Intorkat snor, ketchup i håret, svarta fötter, jordiga fingrar, barr under hakan, sågspån i örat, sand i hårbotten, lera på kinden. Tillslut når vi en gräns då den enda aktiviteten som känns socialt försvarbar är tvagning.

Den gränsen nådde vi igår. Under vilda protester och med trötthetens tårar rinnande ner för deras kinder, skrubbade jag bort alla kroppsliga spår efter våra äventyr. Av mina två små lortgrisar återstod bara en badbalja fylld med solkigt vatten och i soffan satt två rena barn av sällan skådat slag. Solens strålar silades igenom deras ostyriga hår, och om jag inte vetat bättre så skulle jag kunnat likna det med en gloria.

Jag log mot dem och kände den där plötsliga kärleksvågen välla över mitt hjärta. Insåg att ibland inser man inte hur smutsigt saker och ting är, förrän efteråt, när det blivit rent. Lovade mig själv att bli en bättre förälder, så där som man alltid gör. Och jag frågade dem;

”Vart tog mina två lortgrisar vägen? Det är knappt så jag känner igen er!”

Den lilla killen med de stora tankarna tvekar inte en sekund. Han knäpper sina händer bakom huvudet och lutar sig bakåt, på det där självklara sättet som bara en fyraåring kan luta sig bakåt, Och drar en lång suck. Sen säger han med myndig stämma;

Mor. Vi är snart lortiga igen. Då känner du nog igen oss.”

Konsten att glo.

Om kvällarna går jag ut. När barnen somnat och tystnaden lagt sig i huset, så smyger jag ut genom den tunga trädörren. Ett lugn sveper emot mig i samma stund som den vårkalla luften får mig att huttra till. Fåglarna sjunger intensivt under kvällssolens sista strålar. Det är ett fantastiskt ljud.

Jag smyger ut till min lilla vrå, där jag har mina andra skötebarn. Knubbiga potatisar i små jordbäddar, frön, jord, sticklingar och plantor som jag för längesedan glömt vad det är för något. Allt i en salig röra. Men det gör inte så mycket. Detta är min fristad, mitt territorium och här är det bara jag och Moder Natur som sätter reglerna.

Ibland vattnar jag lite. Petar lite i jorden. Mest för att jag bara vill göra något utan att behöva göra något. Ibland sår jag. Eller omskolar. Ibland står jag bara och glor. Det är nog faktiskt det jag gör mest. En alldeles för underskattad aktivitet som är oerhört sällsynt i dessa dagar. Men jag tror att vi behöver det. Jag vet att jag behöver det.

 Till en början kan det vara svårt att bara stå och glo. Och det är då man behöver det som allra mest. En rastlöshet kryper i kroppen, hjärnan sonderar terrängen; vad kan jag göra så att någonting blir gjort? Tanken kan tyckas målmedveten, effektiv och högst funktionell, men är i längden livsfarlig.

Men att stå och glo, det är sällan livsfarligt. Snarare livsbejakande. Att lyssna till ljuden omkring, se mörkret som sakta lägger sig över skogen, känna nattens kyla som kryper tätt intill. Prova.

Brännässlor – gratis är gott

Nog för att det är tillfredsställande att påta i jorden och så frön i hopp om att producera sin egna mat, men förstå vad tillfredsställande det är att skörda maten och någon annan har gjort jobbet – gratis dessutom! Jag är ju ändå Gagnsing i grund och botten. (Uppväxt i Gagnef kommun – Dalarnas motsvarighet till Småland om man ska tro folkmun.)

Hur som helst. Jag pratar såklart om Nässlorna, som i mina öron har ett ogrundat dåligt rykte. Nog för att de sticks och bränns, och kan därmed tyckas vara lite oönskade. Men de försöker ju bara skydda allt de där viktiga som de innehåller, för att säkra sin egna överlevnad och deras avkommors existens. De är med andra ord inte värre än oss människor.

Så jag trotsar deras brännande försök och plockar mängder. För att säkra min egna överlevnad och min avkommors existens. Och för att jag är Gagnsing. Och högst skeptiskt till livsmedelsindustrin. En snål jävel helt enkelt, som inte kan motstå fina råvaror som är gratis.

Nässelsoppa, Nässelbiffar och som e-fri tillsats i köttfärssås, har de hittills används. Har ni några andra bra användningsområden, får ni mer än gärna dela med er!

Hälsningar från en arbetslös som inte är så arbetslös

Kyrkstigen restaureras – del 1

På uppdrag av Hembygdsföreningen, så hamnade jag i skogen med en sprayburk. 
Ett bra sätt att nyttja min fulla konstnärspotential. 
Men även ett bra sätt att märka ut Kyrkstigen, en gammal stig som byborna här i skogen förr använde för att ta sig ner till kyrkan.
Nu har den tyvärr börjat växa igen. Om det beror på minskad besöksfrekvens i kyrkan eller latare mänsklighet, förtäljer dock inte historien.
Hela Team Slaktarn´s var självklart med. Jag och pyret höll i sprayburken och märkte träden. I motvind visade det sig när vi kom hem, då även vi var Kyrkstigsmärkta. Och ser ni några fler personer med orangea prickar i ansiktet, så ska ni ge dem en klapp på axeln och tacka för ideellt engagemang, för de har nog antagligen också varit ute och märkt upp sin del av stigen. 
Nu kanske inte alla är så dumma och sprayar i motvind, men ändå. 
Nästa del i arbetet blir att bygga spångar över surhålen. Vi insåg att det är en del material som behöver bäras ut, så är det någon som behöver träna, vill ha en skogsupplevelse och fint sällskap, så är ni välkomna att höra av er! Fika ingår!

Släpa ris och reda tankar.

Jag tar steget ut i skogen. Eller snarare den mark som för en tid sen var skog, men som i väntan på att bli betesmark, är någonting helt annat. Något oklart, oidentifierbart. En mark under förändring. Precis som jag själv.

De forna granarnas stockar är bortforslade och sågade. Kvar ligger granris i ett stort hav av virrvarr. En tät matta av grenar. Obeskrivligt många grenar. Precis som tankarna i mitt huvud. Ett motstånd för allt det där som vill växa och gro. På marken under mina fötter. I huvudet och hjärtat mitt.

Jag andas in doften av gran. Tar på mig arbetshandskarna och hugger i. Drar. Gren för gren släpar jag fram över marken. Lägger i prydliga högar. Prydliga högar med kvistroten åt samma håll. Ibland är dem tunga. Stora, yviga, täta. Jag sliter för att få loss dem. För att reda ut dem mot de andra, för att få ordning i oredan.

Kavlar upp ärmarna i den värmande vårsolen. Fortsätter att släpa. Gren för gren. Stundom är det tungt. Ibland går det lätt. Granriset rasslar mjukt när jag blottar marken under. Ser ljusgrönt liv som kämpat för att nå vårsolens hoppfullhet. Känner mina andetag. Hjärtat som slår. Skogsfåglarna som sjunger. Torra grenar som knäcks ner i mossan under mina skor. Den kalla vätan som tränger in.

Jag borde äta, men har svårt att sluta. Det är befriande att få reda upp oredan. Befriande att få slita, kämpa, göra och direkt se resultat. Känna arbetet i kroppen, granbarrens stick mot mina nakna underarmar. Jag lever. Herregud vad jag lever.

Tillslut slutar jag. Sätter mig ner. Det finns fortfarande grenar kvar. Det finns fortfarande tankar kvar. Virrvarr som ska läggas i prydliga högar. Vårsolen värmer mitt svettiga ansikte. Och jag känner att nu, nu når den allt det där som vill växa och gro. Det där på marken. Och i huvudet och hjärtat mitt.

Den tiden på året

Det är den där tiden på året då arbetskläderna blir fulla av kåda. Svarta fläckar som inte riktigt går bort i tvätten. När hår, handskar och kläder luktar så där tryggt, friskt och starkt som bara nysågad gran kan göra. Vätskan i träet när barken skärs bort. Tyngden av färskt virke som staplas i prydliga högar. Den kommande väntan innan vår skog kan bli vårt hus. 
Och det är den där tiden på året, då små barnahänder plockar, så varsamt som små barnahänder kan plocka, de vackrast vårbuketterna som får en mors hjärta att smälta och ögonen att tåras. Sådär, lite i hemlighet.
Mängder av gula små solar som luktar vår. I en vas som från början är alldeles lagom, men sen blir alldeles för liten. För det finns ingen hejd på alla dessa nävar med kärlek som räcks över. Och i allt det där prassliga, döda, bleka – skymtar en nyans av grönt. En nyans av liv. Om man tittar. Verkligen tittar.

 Och det är den där tiden på året, då katten söker upp en plats i lä. Där strålarna bländar och deras värme får hans päls att bli het. Och han sluter ögonen på det där sättet, som bara en katt kan sluta sina ögon, när han njuter av den tid som är, och den tid som komma skall. 

Den tiden på året är det. 

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑