Sida 39 av 80

Pardörrarna och tusen nyanser av blått

22 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Förra året vid den här tiden så började jag fundera över vilken färg vi skulle ha på våra pardörrar. Det kan låta oskyldigt och vardagligt, men de stackare som fick den äran att delta i mitt funderade och grubblande, kan nog intyga någon annat. För att vara helt ärlig, så kan vi väl säga så här – jag måste fullkomligt tjatat hål i huvudet på de stackars människorna.

Men de höll god min och lyssnade tålmodigt när jag i väl valda ordalag försökte beskriva den perfekta nyansen av blått, fåordig som jag är (eller inte). Sen drog jag med dem på omvägar för att titta på hus med fina dörrar och hade även med mig några färgprover som jag inte var sen med att slänga upp varhelst jag såg en blå dörr. Kanske knacka på och prata lite om nyanser av blått också, när jag ändå var där. Tillslut försökte jag blanda den perfekta nyansen själv, men insåg ganska snabbt att det inte riktigt var min avdelning för tillfredsställelse. Det var helt enkelt många turer hit och dit, innan dörrarna tillslut kom på plats.

Men nu sitter dem där. Och går inte att stänga.

Vi hann nämligen inte få in värmen i utbyggnaden innan vintern, så dörrarna lever helt enkelt sitt egna liv just nu. Vissa dagar går de att stänga, vissa dagar går de inte att stänga. Allt efter vädrets omslag. Vi har gett upp alla försök att justera och hoppas på att det ordnar till sig när de får det varm och gott.Vilket ska vara till nästa vinter, om planen går som planerat.

Man kan inte lyckas med allt här i livet. Men färgen blev åtminstone perfekt.

(Förövrigt så är det ingen julgran – det är vår utebelysning och kommer antagligen stå kvar till midsommar ungefär)

Den förlamande informationen

19 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag ska ju odla en del i år, har jag tänkt. Min kunskapsnivå ligger ungefär på nivån; stoppa ner ett frö i marken, vattna och hoppas på att det växer.

Och det är ju då det är så fantastiskt med den informationsålder vi lever i. Med några få knapptryck på min högst omoderna apparatur, möjligtvis ackopanjerat av en och annan svordom, så får jag tillgång till en outtömlig källa av information och inspiration från världen alla hörn. Internet, mina vänner, internet. Källorna är av mycket varierande kvalité och mer eller mindre trovärdiga, men de sinar aldrig. Aldrig.

Och det är här problemet kommer. För ju mer jag fördjupar mig inom ett område, om det så är odling eller dans, så inser jag hur lite jag kan. Eller snarare hur mycket mer som finns att lära. Så jag läser lite till. Och lite till. Och lite till. I hopp om att nå den punkten där jag känner att nu, nu vet jag hur jag ska göra! Men ju mer jag läser så kommer jag längre och längre från att stoppa ner det där fröet i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Både kunskapsmässigt men även rent praktiskt. För helt plötsligt har det blivit viktigt med jordtyper, tunnelväxthus, solläge, radavstånd, sådjup, kväve, näring, växtföljd, kompost, bevattning, förkultivering, ympning, grävteknik och internet vet allt. Tillslut blir allting så stort och min egna upplevda kunskap så liten, så att det känns lättast att låta bli. Glädjen försvinner. Informationen förlamar mig.

Så jag har slutat letat information. Min kunskapsnivå får tillsvidare kvarstå, likaså glädjen och enkelheten. Stoppa ner frön i jorden, vattna och hoppas på att det växer. Göra på känsla. Göra för att det känns bra. Erövra kunskap the old way; genom misstagen och i samtal med andra. Lösa problemen när de kommer. Tro på egna idéer och våga testa dem.

Och jag tror, på högst ovetenskapliga grunder, att detta med all vår lättillgängliga information är en liten förlamande injektion för mänskligheten.Vi vill gärna veta allt, så innerligt, att tillslut så vet vi nästan allt, men vi har inte gjort någonting.

Vårvinterdagar.

16 februari, 2016 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Vi är friska. Ta-i-trä och svart-katt och kors-i-taket och amen på den. Och vi njuter. Men självklart inte stillasittande. Mest har vi ägnat oss åt att fälla träd, ty det behövs mycket virke framöver. Panel till huset, lador som ska fixas, annat som ska byggas. Och kanske en del hagar. Så då är det alldeles ypperligt att dessa två behoven främjar varandra!

Expertgruppen är självklart med och avgör åt vilket håll träden lämpligast bör falla åt.

Och kvalitetskontrollanten ser till att allting går enligt reglementet. Dessutom vaktar han oss mot björnar, bjärvar och annat oknytt. Det är tur vi har honom, den där Knas-Katten.

Men ibland tröttnar han och vill ha pulkarace istället. Så då får han självklart det. Oftast vinner han. Än så länge.

Ja, det är fina dagar nu. Snön, solen och dropparna från taken. Orken och lusten som är tillbaka. Alla sorger har vi glömt och den bästa tiden på året ligger framför oss, full av förväntan.

Känslan av Vabbruari

9 februari, 2016 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Jag öppnar kylskåpet och ser att mjölken är slut. Precis som mycket annat. Både i kylskåpet och i mig själv. Och det är i det ögonblicket jag vet, att min VAB-isolering mot omvärlden varat en aning för länge. För i mitt bröst bubblar en iver. En förväntning, en längtan, en glädje. När jag inser att idag är dagen jag ska få åka till affären.

Medan jag rattar bilen längs den snöbeklädda skogsvägen, njuter jag av trädens vinterprakt. Jag har glömt att observerat dem, glömt att se den värld som är utanför febersiffror och sjukdomssymptom. Vårvintersolen avslöjar instrumentbrädans behov av städning och jag njuter. Får hopp. Tänker att det kanske vänder nu, den här gråa tristessen av VAB. Kanske kan vi bestämma träff med några i helgen. Umgås. Kanske kan vi få se världen utanför vår snoriga bubbla.

Det får vi inte. Väl hemma så har ett av barnen blivit sämre igen. Stunden av njutning med handlingslistan tryggt i min ficka, försvinner som ett rökmoln mot himlen. Åter igen faller jag in i omsorgshjulets värsta tristess. Trösta, torka, söva, trösta. Truga vätska, trösta, söva. Torka, trösta, tvätta, torka. Truga vätska, trösta, tvätta. Alltid någon som skriker efter mig. Alltid någon som inte är nöjd. Otillräcklighet och leda i all oändlighet. Jag vilar i i vetskapen om att vi en dag blir friska. Troligtvis till på torsdag, så kan jag äntligen genomföra det där mötet.

Det blir inte så. För tredje gången avbokar jag. För tredje gången hänvisar jag till vård av sjuka barn. Känner mig som en lögnare. Kan det verkligen vara sant – igen?

Dagarna går. Tvättmaskinen jobbar hårt och åtgången på torkpapper är enorm. Jag skrapar på botten av min kraftdepåer. Försöker vara kreativ. Positiv. Glad. Försöker att inge lite glädje i den bleka familjens liv. Det går sådär.
En dag vaknar vi och utanför fönstret gror löftet om en fantastisk vårvinterdag. Vi äter lite frukost och jag lockar med kojbygge och picknick. Barnen nappar och jag känner hoppet komma tillbaka. Känner att livet kanske återvänder. Och det är det hoppet som jag med en dåres besatthet klamrar mig fast vid under påklädningsproceduren. Det är det hoppet som upprätthåller mitt tålamod bland kläder som är knöliga och vantar som slits av. Det är det hoppet som till slut får ut oss från det trånga skyffe som är vårt hus.

Jag njuter i samma stund som jag kommer ut. Luften i lungorna och jag kisar ovant mot solen. Den värmer. Jag blundar. Tar ett djupt andetag. Herregud vad jag behöver det här. Fåglarna bekräftar att vi är på väg mot ljusare tider. Vårkvitter. Jag låter mig hänföras.
Men där bryts det. Gnället från kraftlösa barn börjar. Mitt hjärta kläms sakta sönder i en obarmhärtigt skruvstäd. Jag gör allt jag kan för att blott en liten stund få hämta kraft ur vårvinterns kulisser, men det hjälper föga. Gnyendet stegras, gnäll blir till gråt och det är då det händer.

Jag önskar att jag här nu kunde skriva hur jag, där och då, fann acceptans och kraft i att se vår egna futtighet i en värld där många människor inte har ett hem eller mat för dagen. Att jag tänkte på föräldrar vars barn aldrig blir friska, människor som dör av sjukdom och krig. Fann tacksamhet, tog mina barn i famnen och med ett leende bäddade ner dem i soffan. Jag önskar jag kunde skriva något sånt. Men i den stunden, i det sinnestillståndet, så gjorde jag det enda som min kropp och själ förmådde sig till. Jag satte mig ner och grät.

Med benen rakt ut och armarna hängandes längs sidorna, satt jag i min förstora overall och grät som ett förvuxet barn. Jag grät så att tårarna strömmade ner för mina kinder och bredvid mig satt mina barn och gjorde samma sak. Hulkande, gråtandes och med ansiktena vända mot vårvintersolen. Vi satt så ett tag. Lät de salta tårarna fukta våra halskragar. Lät strålarna värma våra bleka kinder. Tillät oss att känna, precis det där som hjärtat kände. Tårar. Hopplöshet. Efter ett tag samlade vi oss och gick in.

Sedan dess har snön regnat bort och leran gör spår på vår farstukvist. Vi är fortfarande hemma. Men kanske är det nu det vänder. Imorgon möter vi omvärlden igen.

Skrivandet och min älskade landsbygd

3 februari, 2016 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Ja, Knas-Katten har ju redan rapporterat om läget här på gården, ser jag. Att vi numera har bytt influensa mot magsjuka samt att jag har en uppskrapad rygg och blåmärke i ändan. Så då kan vi ju hoppa över den biten.

Men hur går det med skrivandet då?
Tja, vad säger man. De senaste tiden har jag mest agerat sjuksyster här hemma, så det har inte blivit mycket av den varan. Och i ärlighetens namn har jag även skrivit på något annat. Något annat som fortfarande är skrivande, men som egentligen inte har med skrivandet att göra. Eller så är det precis vad det har.

Jag kan i dagsläget beskriva det som en vision. En vision som innefattar en hållbar och levande landsbygd, med möjlighet till bra och närproducerad mat för dem som bor där. Hållbart och givande för både människa, djur och natur. Och i samband med det här har jag under kort tid sprungit på så många intressanta kunskaper och människor. Kunskaper och människor som återigen har bekräftat min redan tunga övertygelse: Landsbygden är inte bara framtiden, den är förutsättningen för en framtid.

Och när man har den ofantliga turen att få nosa på den här typen av sammanhang, känna den starka kraften av människor som vill göra en skillnad, som alltid ser en möjlighet och som alla har samma kärlek till landsbygden – ja, då är det svårt att stänga dörren, sticka näsan i skärmen och säga:
”Nej, tyvärr, jag ska skriva. På en bok.” Så det har jag inte gjort. Och jag känner, i varenda cell i kroppen, att det kommer bli något riktigt bra utav det här.

Så det har blivit mindre tid än vad som varit tänkt åt skrivandet. Men det gör ingenting, för skrivandet finns alltid med mig, det kommer aldrig försvinna. Och med den knappa tid som finns så fokuserar jagjust nu på ett projekt som går under namnet ”Linnéa och Silverkatten”, som jag har tillsammans med en tjej som illustrerar. Mycket givande att göra något tillsammans! Det börjar arta sig till något riktigt bra, även om vi inte är i hamn ännu. Men snart kommer vi behöva testläsare – är det du, kanske?

Knas-Katten rapporterar

1 februari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Tjena, Knas-Katten här.

Det är återigen sjukstuga inne hos de tvåbenta, så jag har snott med mig laptopen ut i höladan. Just nu vill man inte vara därinne, tro mig. Magsjuka är inte riktigt my cup of tea, if you know what I mean. Så thank God for WiFi.

Så därför ligger jag här i höet och slösurfar och tänkte uppdatera bloggen lite, så den får någon form av kvalité emellanåt.

Egentligen finns det väl inte så mycket att rapportera, de är ju mest sjuka nu för tiden, de där andra i flocken. Själv klarar jag mig bra, men så är jag ju också en utomordentligt hälsosam och ordningsam katt också. Av en kvalité som är svår att få fram, om jag får säga det själv.

Det enda som egentligen har hänt den senaste tiden är väl att Knas-Matte drattade på ändan när hon skulle sätt sig på en stol som någon hade tagit bort. Hon faller inte direkt som någon smidig, ung kissekatt, det kan jag då tala om för er. PANG ner i golvet, med halva ryggen uppskrapad mot elementet och säkert ett och annat blåmärke på ställen där då inte jag vill titta. Men hon får ju liksom skylla sig själv som inte kollade att det fanns en stol bakom, INNAN hon satt sig. Eller för att citera Knas-Husse: ”Men ditt klantarsle, vad håller du på med!?!” Det var förövrigt han som tog undan stolen.

Men förutom det så är det inte mycket action här på gården nu. Det står lite still med min klätterställning som de envist kallar för ”Utbyggnaden på huset”. Men det är klart det inte blir något gjort, när de envisas med att vara sjuka, och ligga under filten i soffan hela dagarna i ända. Helt ärligt, så vet jag inte riktigt vad som har hänt med deras arbetsmoral, någon ordning får det ju ändå vara. Man kan ju inte bara ligga där och vara sjuk.

Jaja, så småningom blir det nog ordning på torpet. Men det är ju ändå tur att jag finns, och håller igång Knas-Mattes blogg åtminstone. Dessutom blir ju kvalitén lite högre också.

Det var allt för mig, nu ska jag kolla vidare på larviga katter på YouTube. Ha det gott så länge!

// Den evigt blygsamma och ödmjuka Knas-Katten

Längtan.

27 januari, 2016 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Jag längtar efter en tvättstuga med groventré. Jag längtar efter en hall där jag kan böja mig ner utan att riskera att slå i rumpan i väggen och därmed huvudet i den andra. Jag längtar efter utrymme att organisera overaller, stövlar, mössor och de där förbannade vantarna som någon hustomte sprider omkring lite varstans. Jag längtar efter en trapp som inte är en stege, en garderob som inte är en tändsticksask och ett badrum som inte är en tvättstuga. Jag längtar efter någonstans att ställa upp min symaskin. Jag längtar efter björkar som börjar knoppas, jackor som kan läggas undan och fröer som börjar gro. Jag längtar efter kokkaffe i solen, fuktigt gräs mellan tårna och vårfåglarnas kvitter. Jag längtar efter hammarslag som ljuder genom skymningen. Den där sista stunden på dagen när vi tar ett steg tillbaka och ser vad vi åstadkommit, tar varandras händer och inga ord behövs.

Och det är en ganska skön känsla ändå, att längta. Det ger en drivkraft, en förväntan, en vägledning. För jag vet att det kommer en dag när allting det där bytts ut mot någonting annat. När vi nått fram, och har nya drömmar i sikte. När vi kan ta ett steg tillbaka och känna att det här gjorde vi bra. En dag längtar vi efter något annat. Men just nu längtar jag efter produktiva dagar med huset.

Vad längtar du efter?

Jag är en sirapsvante.

20 januari, 2016 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Idag är en sådan där dag, då hjärnan är som kall sirap, gömd i en burk med alldeles för litet hål. Det spelar liksom ingen roll hur jag vänder och vrider, klämmer och trycker – det händer ingenting. Som att det inte finns någonting att berätta. Som att det inte finns någonting som någon vill läsa. Som om det inte finns en enda vettig tanke som är värd att nerteckna. När det egentligen borde, och kanske till och med är, helt tvärt om.

Men ibland står man där, och känner att hela huvudet är som kall sirap. Att kroppen är som en urvriden ullvante och att allt man behöver just nu är att slippa tänka. Slippa tänkta, slippa agera, slippa göra någonting över huvud taget. Man kan analysera i all oändlighet varför det ibland blir så. Eller så kan man låta bli och bara låta det få vara så för en stund. Släppa allt som går och låta sig själv bli en urvriden ullvante full med segflytande sirap. Sen, när man tycker det börjar bli lite väl kladdigt och opraktiskt att vara en ullvante full med sirap, så har det oftast löst sig själv.

Så. Nu ska den här sirapsvanten gå och läsa en bok. Eller lyssna på musik. Eller helt enkelt gå och lägga sig. Imorgon ska jag vakna som ett fyrverkeri av goda idéer och välarbetade texter. Men idag är jag bara en burk med sirap. Vad är du?

Småbarn, januari och vardag.

17 januari, 2016 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jamen så kom då vardagen, som jag så innerligt gärna tjatar om. Den kom i sin mest verkliga och sanningsenliga skrud och slog oss som en slägga i huvudet. Jag borde ha förstått bättre.

Småbarn, januari och vardag – det är inte samma sak som rutiner, skrivande och rädda planeten. Nej, Småbarn, januari och vardag handlar mer om febertermometer, snorpapper och febernedsättande. Som vi egentligen alla vet, men som vi alla mer än gärna förtränger och förnekar in i det yttersta. Kaaaanske klarar vi oss i år. Kanske. Men kanske är ungefär som att vinna jackpot på triss – de flesta småbarnsrelaterade människor drar en nit.

Så vi har legat utslagna i ungefär en vecka med skyhög feber. När man är så där febersjuk så man börjar se rosa elefanter bland de gröna molnen, då är det inte svårt att känna innerligt tacksamhet. Jag har främst varit tacksam över de fina människorna omkring som hjälp till. Svärfar som tagit hand om djuren, min mor som tagit hand om oss. Men också tacksamheten över att veta – en dag kommer jag vakna och vi alla mår bättre igen. En dag har kroppen vunnit det här viruskriget och jag kommer känna lust att äta, lust att prata, lust att skotta snö och lust att börja med alldeles för många saker samtidigt igen. En dag kommer jag vakna som den vanliga Kristina.

Och barnen kommer vakna upp som de vanliga rödkindade energiknippena och sno soppsleven eftersom den behövs som kofot för att soffan ska förvandlas till en koja. Och sen försvinner alla kastrullock, eftersom de är tegelpannor. Och helt plötsligt står jag själv gnäggande på knä mitt i alltihop eftersom jag är en häst som jagas av en björn, och så börjar det regna och då var det ju en väldans tur att det fanns kastrullock på kojan för annars hade det ju regnat in och då hade hästen blivit blöt och ledsen. Och…….ja, ni förstår.

Så det är verkligen något att känna tacksamhet för – en dag blir vi friska. Och då ska jag, åtminstone för en liten stund, känna glädje över alla kastrullock försvinner.

Snö, kyla och vardagens lunk

5 januari, 2016 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Äntligen har kylan och snön kommit! Även om jag överväger att stryka den meningen när jag tänker på allt som går att inkludera under meningen ”två små barn och vintervantar”. Men bortsett från det så njuter vi över att vintern svept sin skrud omkring oss. Allt blir som ofantligt vackert. Och bobåkning är bra mycket roligare än att klafsa runt i lervälling. Kyliga fingrar till trots.

Mellan julskinka, tomtegröt och tillbakablickar på 2015 så har vi slagit ner stolpar till en ny hage. Självklart var Knas-Katten med och övervakade det hela. Det måste ju vara rätt, riktigt och framföra allt rakt. Dock osäkert om det var katten eller Millimetermannen som yppade de orden. Men bra blir det. Och ytterligare ett steg mot gården vi drömmer om.

Vi har även rivit en gammal bod, som fick sluta sina dagar som en vinterbrasa åt kråkorna. Det var stämningsfullt att höra eldens lågor spraka i den kompakta tystnaden som bara kan uppstå en snöig, iskall vinterdag, mitt i Finnmarkens granskogar.

Ett mycket värdigt avslut för gammalt timmer som var angripet av både det ena och det andra.

Det kändes som en fin avslutning på den långa ledigheten som vi haft. En ledighet som varit fin och bra på alla sätt, och nu är det dags för vardagen igen. Och jag älskar vardagen. Nu ska jag hugga tag i skrivandet, rutinerna och att rädda planeten. En fullt rimlig utmaning en vardag i januari.