Tjenare kompis, hur går det med skrivandet?
Jo då, texterna flödar fram utan större problem. Men vad som är ett problem är att de inte alls är de texter som jag hade tänkt mig.

Min plan var att skriva en roman. Själva historien, poängen, meningen med romanen har varit självklar en längre tid. Den har spelats upp som en film i mitt inre under flera år. Så jag tog tjänstledigt och började skriva med stor frenesi. Men det som kom ut i form av bokstäver, var inte alls det som jag såg i min inre film. Det är någonting helt annat och detta förvirrar mig.

Det är svårt att skriva en roman, det kan jag villigt erkänna. Att berätta en historia och lyckas väva samman alla trådar, karaktärer och miljöskildringar. Föra berättelsen framåt och hålla kvar läsarens intresse. Det är supersvårt. Och så fick jag världens prestationsångest när de där kapitlen som kom ut i bokstäver inte blev som min inre film. Så jag har släppt det där med romanen lite. Låter den vila, mogna – kalla det vad du vill. Så nu skriver jag annat.

Annat, vadå? Vad menar du nu?
Jo jag skriver annat. Jag skriver texter som får bli vad det blir. Vilket låter fullständigt helflummigt och ganska karaktärslöst, men jag litar på min magkänsla. Men för att ge lite exempel så handlar det om noveller, dikter, barnbok och några lösa texter som jag är osäker på vad de är i dagsläget. Kanske är jag inte ämnad för att skriva roman, vem vet. Jag måste prova mig fram lite. Men hur som helst så vore det lite konstigt om något gick radrätt och flytande när man aldrig har gjort det förut.

Jaha, det låter ju väldigt…ehhh….. målmedvetet?
Ja, det har jag verkligen varit! Även om jag har en form av hatkärlek till det ordet. Hur som helst så har det även hänt en hel del annat, som gjort att mycket skrivtid har gått förlorad. Men mer om det en annan gång.

Okej….Men vad ska du göra nu då?
Nu ska jag hugga tag i barnboksmanuset. Eller ja, det kanske inte blir någon barnbok i slutändan, men det går under det arbetsnamnet iallfall. Kanske blir det som i folksagan om Mäster skräddare – det bidde bara en tummetott. Det bidde bara en blogger-blogg. Den som lever får se.

Alla helgons dag. Mörkrets har lagt sig och vi går tillsammans på grusgången som leder in till kyrkogården. Det knastrar under våra fötter. Luften är kylig. Händerna i fickorna och i bröstet en klump. Det var så längesedan jag var här.

Ett hav av gravar, en strand av ljus. Vi går till den rad av stenar där vi finner din. Oslipad och bastant. Precis som du. Precis så som den låg i skogen som nu inte längre är vår. Men nu ligger den här och jag läser ditt namn om och om igen.

Det känns som det var igår jag höll din grova arbetarhand. Igår som du tittade på mig över svetsloppiga glasgögon. Igår som jag klappade dig på din hudfeta flint. Ändå står vi här, med magarna fulla av mat och tårta, efter att ha firat ditt äldsta barnbarns femte födelsedag. Du fick aldrig känna hennes små armar runt din hals. Aldrig möta de där glittriga blå ögonen. Aldrig kittla henne tills hon kiknade. Döden hann före livet.

Vi tänder våra ljus. Står kvar ett litet tag. Mörkret skyler min upplevda nakenhet när tårarna letar sig ner för mina kinder. Sen säger vi; Hejdå pappa, hejdå farfar, hejdå morfar och går därifrån. Kinderna är blöta och tänderna sammanbitna. Framför mig studsar min 3-åriga son med handen tryggt i sin mosters. Tillsammans har vi pratat om döden. Tillsammans har vi pratat om morfar som inte längre lever, utan som nu är död. Morfar som han aldrig fick träffa. Men medan gruset knastrar under våra skor, när vi går vidare i det omhuldande mörkret, så säger den lilla stora grabben sakligt; Vi har lekt många dagar, morfar och jag. Och jag tar ett hårdare grepp om barnvagnen som jag skjuter på och mina hösttorra läppar spricker i ett tyst leende när jag tänker att; Ja, kanske är det precis så det är. 

För du känns så mycket närmare än vad tiden försöker bevisa. Och vad vet vi om döden, med tanke på att vi vet så lite om livet.

Du är med oss och jag är tacksam för det.

Kylan har kommit och nätterna är stjärnklara. Fantastiskt stjärnklara. Jag går ut för att hämta ved och huttrar till när kylan snabbt tränger in sig innanför min slitna ulltröja. Pannlampan förstärker ångan som kommer ur min mun och gräset frasar under mina gummistövlar när jag går genom tystnaden till vår vedbod. Jag hugger min ved och sveps med i den nästintill meditativa stunden som uppstår när vedträna med lätthet låter sig spjälkas ett efter ett. Träfiber som separeras under yxans vassa egg, med en kraft som min egna kropp frambringar. Ljudet som uppstår, känslan som det ger. Bara ett till. Bara ett till. 

Tillslut har jag vad jag behöver. En liten trave är förberedd för mer tidspressade stunder. Jag lämnar vedboden och kliver ut i skogens kalla höstkväll. Ställer ifrån mig vedkorgen och stänger av pannlampan. Mörkret omsluter mig och mina sinnen skärps omgående. Jag hör ljudet i tystnaden, känner kläderna mot min kropp och den kalla luften som dras ner i mina lungor. Doften av fuktig jord och gamla lador. Värmen som hettar under ett väl tilltaget klädlager.

Sen går jag. Jag går genom mörkret, rakt ut på åkern där gräset aldrig blev slaget. Bland gulnande strån och snåriga örter, låter jag benen bli kalla av vätan som skall bli frost. Jag vänder mig om. Ser ett varmt ljus som sipprar fram genom några fönster. Där bakom en kuliss av grantoppars svarta konturer mot den mörka himlen. En himmel som skimrar av de miljontals stjärnor som alltid omger oss, men som bara mörkret kan avslöja. Det är så fantastisk vackert.

Jag böjer huvudet bakåt och låter mig förföras av åsynen som väcker tankar om oändligheten och mitt egna väsens pluttighet. Det ger perspektiv och ingjuter mod. Jag hör en kronhjort bröla någonstans från finnmarkens hyggen och väcks ur mina tankar. Styr stegen mot ljuset från fönstren och njuter sen av känslan när jag försiktigt drar igen den tunga dörren bakom mig.

Hemma. Med både kropp och själ.