Sida 42 av 80

Måsten om hösten.

2 oktober, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är egentligen inte mycket som vi måste här i livet. Ska man hård-dra det så handlar det egentligen om 7 saker; äta, sova, bajsa, kissa, röra sig, andas och älska. Men några veckor per år så tillkommer även en åttonde punkt; bygga älgpass. Det gäller dock inte alla individer, utan bara för en del av befolkningen. Men av den delen av befolkningen, finns det ytterligare en liten skara där orden bygga älgpass följs av orden; …till millimeters perfektion.

Så. Ett måste är ett måste. Och ett måste är en familjeangelägenhet. Så vi hamnade ute i skogen med matsäck, verktyg, snittselband och vattenpass. Och en del prima virke förstås. För golvet måste vara rakt, plant och vinkelrätt om man nu skulle få möjligheten att skjuta en älg. Förstår du väl. Såklart.

Hur som helst så blev det en fin familjeutflykt. Och ett fint älgpass med dörr, massivt trägolv och viktigast av allt – räta vinklar. Återstår att se om det ger någon jaktlycka också.

Mat i skogen

30 september, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi är ute mycket nu. Packar snabbt ner något ätbart och kastar oss ut på äventyr i skogen. Det är befriande. Livet blir så mycket enklare där, bland granarna och den mjuka mossan. Där får alla viljor, känslor och personligheter plats. Det är frihet, det är lugn, det är kärlek. Det är Skogen.

Vi går dit benen bär oss. Ibland kan det bli ganska långt, ibland blir det kortare. När magen kurrar slår vi oss ner där vi är och äter vad vi har med. Ganska ofta matar vi myror och rävar. De ska ju ha sin beskärda del de också, även om Knas-Katten tycker att det är slöseri och försöker äta upp allt som hamnar på marken. För han är ju självklart med när det vankas äventyr i skogen. Dessutom är han mycket nöjd över att takten på promenaderna nuförtiden styrs av små barnsben.

Häromdagen matade vi en kossa också. Lite halvt puckat tyckte den inskränkta föräldern, eftersom det inte fanns några kossor i närheten. Och de bor ju faktiskt inte i skogen. Men det vältaliga barnet förklarade då att vi matar inte för att det finns någon, utan ifall det skulle komma någon. Så därför var det viktigt att lägga gräs och en bit av smörgåsen på en stubbe. Då finns det ju mat där, om det nu skulle komma en kossa. Som var sugen på en halv smörgås. Smart. Mycket smart. Och oerhört puckat av den inskränkta föräldern.

Min kropp.

23 september, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Min kropp är inte vacker. Den är inte snygg, sexig, söt eller välformad. Den är inte mullig, tjock eller smal. Min kropp är inte ful, äcklig, lagom eller mjuk. Min kropp är min kropp och den är ta mig fan helt magisk.

Med min kropp kan jag känna värmen från mina sovande barn, lyssna till deras andetag. Jag kan se naturens skiftningar när jag går dit jag vill. Med min kropp kan jag dansa tills jag blir alldeles hög på endorfiner, själv eller tillsammans med andra. Jag kan cykla så att jag känner vinden mot min kind, regnet i mitt ansikte och hjärtat som slår. Med min kropp kan jag känna smaken av bären i skogen, jag kan knyta mina skor, jag kan känna kattens mjuka päls när han lägger sig tätt intill.

Med min kropp kan jag inte längre springa som jag gjort förut. Med min kropp kan jag inte se små siffror på långt avstånd. Men jag kan känna doften av mitt livs kärlek. Känna pirret i magen och värmen i bröstet när han håller om mig. Jag kan ta emot kärlek och jag kan ge.

Med min kropps signaler jag kan förstå att någonting är fel, inuti eller utanpå. Ibland kan jag åtgärda det, ibland inte. Jag kan känna glädje, rädsla, saknad, sorg, nervositet, lycka. Jag kan gråta. Eller skratta. Ibland både och.

Med min kropp kan jag uppleva livet, och jag lever mitt liv genom den. Tack kroppen för att du finns. Du är helt jävla magisk.

Slutspurten för sommaren

20 september, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Hösten är här och vi stretar målmedvetet på med utbyggnaden av huset. För varje dag tar vi ett steg närmare vintern och för varje arbetad timme är vi ett steg närmare vårt första delmål – fasaden på utbyggnaden klar. Helt klar. Varenda plåt, varenda list, varenda liten fläck är målad. Det är inte långt kvar nu.

Dessutom har vi hunnit flytta vägen, nästan som en liten målbonus. Den gick tidigare direkt utanför farstubron, och då menar jag direkt utanför. Så vi drog ut den i en sväng på åkern istället och nu har vi helt plötsligt en gårdsplan. Visserligen en gårdsplan som till stor del ska schaktas bort till en början, men ändock en gårdsplan. (Bör tilläggas att det inte skall göras i år.)

Det har varit den intensivaste av högintensiva somrar. Precis som planerat. Det känns så oerhört rätt att vi valde att köra järnet med huset. Vi har gjort det bra om jag får säga det själv, och det får jag ju. Det har varit långa arbetsdagar och enveten strävan. Hårt jobb och obefintlig vila.
Men när den sista biten är satt och den sista brädan är målad och min älskade dörr är på plats – då ska vi andas ut för en stund och klappa oss själva på axeln. Hålla om varandra och känna att det här gjorde vi riktigt bra. Vi. Team Slaktarn’s.

Sen ska vi sätta oss ner och lägga upp planen för vintern – det är ju en insida som skall göras också.
Målorden är: det ska vara enkelt att leva, färg-för-fan, och hållbart. Så vi får väl se vad det blir för hopkok av det. Ett modernt Villavillerkulla kanske.

Den där rösten.

17 september, 2015 / SlaktarStina / 8 kommentarer

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Det känns pinsamt och skämmigt att berätta. Patetiskt, rent ut sagt.
Skriva en bok – hallå liksom, vem tror du att du är? skrattar en röst som på ett outgrundligt sätt helt plötsligt tar över hela min tillvaro.

Jag vill sänka huvudet och mumla något ursäktande, när rösten fortsätter att håna mig.

Du gör ju bort dig totalt! Folk kommer att göra sig lustiga över dig, skratta åt dig. Du kommer få krypa med skammens kors på din rygg när du återgår till din vita uniform i landstingets armé. Vem skulle vilja läsa? Vem skulle vilja publicera? Om du nu mot förmodan skulle klara av att få ihop något överhuvudtaget. Vilket jag betvivlar. Patetiskt var ordet. Du. Är. Patetisk. Rösten skriker åt mig. Hånskrattar. Jag försöker att inte lyssna. Håller för öronen. Tänker på annat. Men orden tränger så djupt in. Och rösten fortsätter. Och fortsätter. Och fortsätter.

Jag trycker ansiktet i händerna och vill bara försvinna. Gömma mig. Slippa det där jobbiga. Slippa den där rösten som väcker obehagliga känslor inom mig. Sneglar tillbaka och överväger att vända om. Landstingets korridorer kanske är ganska vackra ändå. Om man kisar. Med ena ögat stängt. En eftermiddag i november.

Rösten fortsätter. Skriker. De kommer skratta åt dig!

Jag lyfter mitt ansikte och ser rakt mot det håll rösten kommer ifrån. Men där finns ingenting mer än en stirrande svärta. Jag knyter mina händer och lyfter bröstkorgen. Det bubblar inom mig. Jag biter ihop mina käkar innan jag skriker ut mot det svarta: Det är väl jävligt bra gjort att få folk att skratta?!?!?

Tystnad.

Jag hör bara ljudet av mina bultande hjärtslag, ljudet av mina andetag. Ljudet av liv. Blodet rusar och knäna är skakiga. Jag vänder om och går rakt in i det okända. Nu ska jag leva min dröm, om det blott är för några månader.

Jag har tagit tjänstledigt från min plats i landstingets korridorer. Jag ska skriva. En historia, en saga, en bok. Och den där rösten ska enbart hålla käften.

Getter som rymmer.

16 september, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Getter är vida kända för att de är svåra att stänga in, att de rymmer från hagen. Dock inte våra. Okej, de gick genom stängslet första dagen, men efter lite fixande så har det inte hänt igen. Jag och Knas-Katten har analyserat varför våra getter inte rymmer och kommit fram till den uppenbara sanningen;

Vi har uppfostrat dem oerhört bra och är de kompletta getbönderna.

Därför överväger jag att skriva en bok med namnet; ”Så uppfostrar du dina getter och får ett lyckligt liv”, där jag i en steg-för-steg modell lär ut vår unika hantering som får de små liven att dansa efter din pipa. När den boken nått toppen på försäljningslistorna, så kommer jag även att sälja utbildningsprogram med samma tema och bli svinrik (eller snarare gette-rik, höhö).
Lite förhandsinformation bara. Den som anmäler sig nu, kan få ett signerat exemplar till specialpris. Möjligtvis kan den första upplagan vara en lunta med utprintat A4 – man måste ju tänka nytt och unikt!

Men frånvaron av rymning kan ju också bero på att de har ett effektiv stängsel med ganska mycket kräm i trådarna, samt att hagen erbjuder tillräckligt intressant bete. Och att de har fullt med stock och sten att hoppa på. Det kan bero på det.

Men det tror jag inte, det måste vara vår unika hanteringsmodell som är nyckeln till problemet. Såklart.

Och i samma stund som jag skriver det här inlägget så kommer de säkert att rymma. Men om så är fallet, så beror det ju på att de är dumma getter. Inget annat.

Ett intresse som gror

13 september, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

I våras så grävde jag och 3-åringen hela dagarna. Grävde gropar och skyfflade gödsel och jord. Fyllde hans lilla vagn på tramptraktorn och åkte iväg för att tippa. Grävde, lassade och tippade. Om och om igen. Vi hade ingen plan, vi grävde för grävandets skull.

Men när vi ändå höll på så petade vi ner några frön som vi hittade i en låda. Och några potatisar som börjat gro i kylskåpet. Radavstånd och skötselanvisningar gav vi blanka fan i. En hel påse med blåklintsfrön åkte rakt ner i jorden på en yta av uppskattningsvis 2 cm. ”Det ska vara så mor, det ska vara så.” Jag bet mig i tungan och log mitt mest tålmodiga leende. Vi petade mest för petandets skull.

Sen har sommaren gått. Vi har vattnat mest för vattnandets skull, ryckt ogräs (och en hel del plantor) för ryckandets skull, och nu har vi även skördat – mest för skördandet skull. Det har varit fina stunder. Bra aktiviteter. Och en upptäcktsresa för mig.

Jag, som tyckt att det där med odling är ju fruktansvärt astråkigt (för att citera mitt 14-åriga jag), fick världens lyckorus när vi grävde upp potatis. Det var som att gå på skattjakt! Varje liten ljus knöl som skymtade under jorden, kändes som en näve guld. Och jag kan konstatera att det är befriande att göra saker utan egentligt mål, utan större förväntningar. Bara för att det känns bra för stunden. Tänk att det ska behövas en trotsig 3-åring för att man ska lära sig något sånt.

Men det där med odling har väck en lust inom mig. Tänk att du kan peta ner något så litet, och några månader senare plocka fram så mycket – som du kan äta! Inte för att det är någon ny upptäckt här i världen men…. Nu knarkar jag odlingsbloggar. Och läser kompostlitteratur. Det här är ju nästan för bra för att vara sant.

Den ständiga strävan.

9 september, 2015 / SlaktarStina / 9 kommentarer

Ditt huvud vilar mot mitt bröst, ditt hår kittlar min näsa. Doft av granar och fuktig mossa skvallrar om vårt äventyr i skogen. Fingrarna missfärgade av skogens blåa guld. Jorden under naglarna påminner mig om att jag borde ha skrubbat mer. Det är mycket som jag borde.

Vi har varit osams idag. Så innerligt osams. Skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Det är så ibland. Vi är lika skyldiga och oskyldiga båda två. Vi är båda människor, om än en liten och en stor.

Men allt är glömt och förlåtet. I samma stund som du kröp upp i min famn. När vi gömde oss under filten mot vindarna utanför. Då försvann allt det där. Kvar finns bara den tunga kärleken som är så lätt att bära. Tacksamheten som får tårarna att bränna i ögonvrån.

Du sover. Jag bär dig över alla utspridda saker, trampar på torkade makaroner och grus i en enda salig röra. Förundras över hur dina ben och armar blivit så långa, hur liten snabbt blivit så stor. Jag sörjer och glädjer mig på samma gång.

Jag lägger ner din varma kropp mot de svala lakanen och breder över dig filten som du så gärna vill ha. Lägger tryggheten i din hand. Stryker dig över det rufsiga håret och tänker att imorgon, imorgon då ska jag vara en bättre förälder. Vara den bästa modern som finns.

Jag tänker så, trots att jag vet att det är vad jag gör varje dag. Varje dag gör jag allt som står i min makt för att vara den kompletta föräldern. I slutändan är jag alltid människa. Precis som du.

Men imorgon, imorgon, då ska jag tänja mina tålamodsgräns lite till. Det kommer blir skrik, gråt och kastade grejer. Förtvivlan, ilska och uppgivenhet. Men allt det där blir glömt och förlåtet, i samma stund som du kryper upp min famn.

Snart 30 – Önskelistan

26 augusti, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Till våren fyller jag 30. Äntligen. Det känns lite som att jag får komma ut ur garderoben, att jag äntligen får vara den där som jag känner att jag är. Jag ska fira med pompa och ståt – på mitt sätt, vill säga. Så som jag vill ha det.

Jag har skrivit en önskelista. Det var längesen jag gjorde en sån, mest för att det har känts så meningslöst. Det få saker som jag vill ha, har jag köpt själv. Enklast så. Men nu när jag fyller 30 – då tänkte jag passa på.

Mest av allt önskar jag mig en hund. Det kommer du aldrig att få, säger Millimetermannen och förvandlas genast till Master of the Dammsugare. Sen kommer en lång utläggning som innehåller ord som ”grus-i-sängen”, ”städa-hela-tiden” och ”dreggel-på-byxbenet”. Jag lyssnar inte så noga, men tänker att det är väl ungefär så som det är nu, ingen större skillnad. Dock inser jag att det är lönlöst att argumentera. Mina tankar går vidare.

Och får jag inte en hund, då önskar jag mig hönor. Och en ståtlig, stilig tupp med mycket pondus. Master of the Dammsugare är fortfarande kvar. Han har en ganska negativt skimrande aura. Som kråkan i Mamma Mu, ni vet. Ser mest problem och besvär. Jag hör hur han kraxar fram ord som ”de-förstör”, ”de-får-då-inte bo-i-ladan”,”fula hönshus” och ”vart-ska-du-ha dem”.

Han har en poäng i det han säger, men om han är Kråkan så känner jag mig som Mamma Mu. Han får kraxa vidare medan jag ser möjligheternas portar som öppnar sig. Och jag får en vision om ett hönshus som även skulle falla Master of the Dammsugare i smaken. Eller Kråkan.

Så. Jag önskar mig ett hönshus. Ett hönshus som är mobilt, så jag kan flytta dem dit det passar. Eller snarare flytta dem från där det inte passar. Och så ska det vara snyggt. Det måste smälta in bland de andra byggnaderna här på gården. Panelat och falurött, med andra ord. Men sen måste det vara funktionellt också. Såklart. Eller med andra ord lättstädat och skrubbvänligt. Helst med en golvbrunn. Och väggar och golv i våtrumsmaterial. Så kan han väl skrubba bäst han vill, när andan faller på.

Ett sånt hönshus önskar jag mig. Det är det enda jag önskar mig. Och får jag ett hönshus av den kalibern – ja, då kan jag köpa mina höns själv. Och en tupp. Tack på förhand.

/Mamma Mu och Kråkan

Tillökning på marksidan.

19 augusti, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Våra getter har inte klarat att beta av i hagen på det sättet som vi hoppats. Parkförvaltningen har med andra ord varit underbemannad. Så när de här två herrarna visade sig behöva ny arbetsgivare, så var vi inte sena att slå till.

Erfarenhet och pondus. Precis vad vår parkförvaltning behöver. Så välkomna – Melker och Gustav! Ni kan numera stolt titulera er som medlemmar i Team Slaktarn´s. Det är inte fy skam att skriva i sitt CV.

Sedemera uppdagades det att Melker och Gustav fick sparken från sitt förra jobb på grund av något för intensiva kärleksrelationer med sina kvinnliga kollegor. Och efter oönskad utökning av personalstyrkan till följd av dessa kärleksrelationer, så fick de helt enkelt sparken. Men det borde inte bli ett problem här, då det enbart är herrar i hagen. Hoppas jag.

Nu återstår att se hur gruppdynamiken utvecklar sig. Kanske har vi skaffat oss ett problem, men det återstår att se. Fortsättning följer!