Sida 43 av 80

Rastlöshet om kvällen.

16 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det är kväll och jag borde sova. Men det är inte ens lönt att försöka. Inom mig klöser en rastlöshet som får mig att planlöst gå runt och göra allt sånt som jag annars skjuter på framtiden. Jag plockar med saker som länge väntas på att bli plockade med. Det är ju bra. Och när de är klart så plockar jag med saker som inte behövs bli plockade med. Om det är bra eller inte låter jag vara osagt. Men det ger en tillfällig ro för all den energi som snurrar runt i huvudet och kroppen. Som en tävlingslöpare som börjar fokusera inför sitt lopp. Vankar av och an. Stirrig i blicken. Nästan okontaktbar.

Det är så många tankar. Så mycket iver. Så mycket energi, vilja och ovisshet. Allt jag vill just nu är att hugga tag i hösten. Möta det som komma skall, ta tjuren vid hornet och ge allt vad jag har. Få vardagen, min älskade vardag, att börja rulla. Jag vet inte vart vi hamnar. Det vet ingen av passagerarna. Men imorgon börjar vi knuffa igång den och snart rullar vi för fullt med fartvind i håret och fjärilar i magen. Jag och min lilla familj. Team Slaktarn´s. Veckohandling, träningsdagar, kvällsrutiner. Mattider, arbete, att-göra-listor. Sovtider, matdosor och excelark. Nu kör vi!

Naturens kraft.

11 augusti, 2015 / SlaktarStina / 11 kommentarer

Ibland är det så att småbarnslivet når en punkt när det känns som att skriken, blöjorna och matkladdet flyter ihop i en enda stor röra. Barnen är kinkiga, de vuxna är vresiga och det känns som att det finns tusen saker som måste göras men som aldrig blir gjort. Som en tryckkokare som håller på att nå sin högsta temperatur. Tänderna är hopbitna och tröttheten sveper sin värkande mantel omkring de uppdragna axlarna. Ögonen är uppspärrade och hela huvudet känns som en stor matberedare som effektivt hackar sönder varenda tanke som jag försöker tänka klart.

Det är då jag tar till min första-hjälpen-manöver. Slänger på de kläder som ligger närmast till hands och formligen föser ut hela boskapet med små argsinta vilddjur. Nu är dem visserligen bara två, men upplevelsen är som om de vore 22. Hur som helst.

Vi styr stegen rakt in i skogen. In mellan granarnas hängande grenar, in under lövträdens skyddande kronor. Vi har inget mål, inget egentligt syfte, vi måste bara ut. Ut i skogen. När vi nått så långt så att allt det gröna omfamnar oss och skogens dofter fyller våra kippande lungor, så är det som om locket på den där tryckkokaren varsamt tas av. Min trötthet sipprar ner i den fuktiga mossan och matberedaren i huvudet stannar långsamt. De 22 vilddjuren blir till de två nyfikna personerna som är mina barn och tillsammans gör vi vad som faller oss in. Klättrar på stenar och upptäcker insekter. Kastar kottar i en bäck och äter bär. Tittar på molnen och grenarna, känner på stammar och lera. Lugnet lägger sig och allt som förut var i tusen bitar, blir helt igen.

När vi blir hungriga går vi hem. Det tar oftast inte längre än ett par minuter. Ibland har vi plockat med oss bär och svamp, ibland en påse kottar. Oavsett, så kommer vi alltid hem fyllda av en känsla som inte går att köpa. Den går inte att googla, den går inte att beställa, den går inte att tillverka. Men dess källa finns oändligt omkring oss, bara några steg från huset.

Jag vill aldrig bo någon annanstans.

Val av dörr

8 augusti, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Kanske är det för att dörrarna är lite av husets ansikte. Kanske är det för att jag ska vandra genom dem flera gånger varje dag, resten av livet. Kanske är det för att jag är lite knäpp. Oavsett vad, så har jag lagt nästintill oförsvarbart många timmar på våra nya entrédörr.

Det började redan förra hösten, när grunden stod klar och vi insåg att till nästa höst skall här finnas en ytterdörr. Pardörr, så mycket visste vi. Men vet ni hur många fler beslut som noggrannt behöver övervägas längs vägen? Hiskeligt många blev det för oss, visade det sig. Men jag ska bespara er den uppradningen. Men för att göra en lång historia kort – jag besitter numera en gedigen kunskapsbank gällande skillnader mellan olika dörrtyper och tillverkare.

I slutändan föll valet på att beställa en pardörr från ett lokalt snickeri. Och känslan när den var färdig- hallelejua! Vi kunde konstatera att så långt var våra val de rätta. Den var så vacker så att jag fick en tår i ögat och varm choklad i magen. Vår dörr. My precious.

Nu återstår bara målningen. Påbörjad, men ännu inte avslutad. Det blir några långa kvällar i strålkastarens sken ute i målarboden. Jag hoppas färgvalet och mina bestämda penseldrag gör dörren rättvisa. Den som lever får se.

Mot nya tider.

5 augusti, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Semestern lider mot sitt slut. Vi har i princip inte gjort någonting. Eller iallafall ingenting som i folkhopens norm räknas som semester. Men vi har iallafall haft det bra, varit nöjda med vädret och på vår gård finns nu skalet till vårt hus. Så mycket mer kan man inte begära, om man nu kan begära något överhuvudtaget.

Och nu väntar vardagen igen. Älskade vardag.

Jag tycker om vardagens lunk. Om man nu kan kalla det lunk, med småbarn och gård. Kanske snarare vardagens dunk – eller takt? Fasta hållpunkter och planering som oftast blir som det är tänk. Eller åtminstone snarlikt. Hjulet som rullar och som hela tiden tar mig framåt mot nya erfarenheter och lärdomar. Nya äventyr och utmaningar. Och det kommer det definitivt bli under det kommande halvåret.

Så jag har köpt mig en ny kalender. Det gör jag alltid inför hösten. Som en nystart inför den mörkare tiden. Hösten, dig som jag gillar mer än vad jag någonsin vill erkänna. Inför den här hösten har jag även köpt anteckningsböcker, tre stycken hittills.Typiskt tecken på livskris. Men kanske ändå lite försvarbart, just den här hösten. Det blir en spännande tid som kommer.

Föräldraskapet är som att skruva ihop en Ikea-möbel

29 juli, 2015 / SlaktarStina / 7 kommentarer

Att vara förälder är som att skruva ihop en Ikea-möbel utan instruktionsanvisning. Flera gånger varje dag.

Man tycker sig ha en klar bild av hur man ska göra, men ganska snart märker man att det inte riktigt var så. Man måste tänka nytt, tänka om och kanske ta ett steg tillbaka. Förlåta sig själv för sin felaktighet och välkomna den nya visdomen. Försöka igen. Och kanske igen. Och igen.

För att få ihop möbeln, får man använda sig av de verktyg man har. Några har en hel verktygslåda, kanske en hel verkstad. Andra har bara den där vinklade skruvmojängen som följer med. Men man gör ändå så gott man kan. Alltid. Och det är tvära kast mellan glädje, hopp och förtvivlan.

Ibland kommer någon annan och har tydliga åsikter om hur du ska göra. Varför gör du inte si? Du måste göra så! Och då vet inte ens människan vad det är för möbel som just du skruvar ihop, hur långt du har kommit eller vad du har i din verktygslåda. Det enda personen vet är att du skruvar ihop en Ikea-möbel. Och i bästa fall har personen själv gjort det någon gång. Ibland inte. Men personen är ändå helt övertygad om hur man ska göra, ovetande om det är en lådhurts, soffa, eller köksstol.

Då kan man bli irriterad, arg, ledsen eller känna sig helt värdelös. Men man kan också känna tacksamhet, glädje och gemenskap. Kanske har man frågat om hjälp. Kanske har man det inte. Kanske fick du ett nytt verktyg eller en ny idé om hur du ska använda de verktyg som du redan har. Kanske blev du bara förbannad. Eller glad.

Tillslut får man ändå ihop sin möbel. Den blev fullt funktionsduglig, trots några smärre missöden under resans gång. Man är självklart, och med all rätt, stolt. Då vill man gärna visa upp vad man har åstadkommit och det ska man självklart göra. Men ibland är man fullständigt bedrövad. Det blev inte alls som man hade tänkt sig. Och man fortsätter slita med den där möbeln i det tysta. Man kanske skäms lite, känner sig dålig. Alla andra verkar ju fixa de där monteringarna utan problem. Det är iallafall nästan ingen som berättar om dem, de där besvärliga monteringarna som göra att man sliter sitt hår och stirrar med tom blick ut i kaoset av bitar.

Men det borde vi göra. Om inte annat för att få känna att man är inte ensam. För du är inte ensam om att vakna upp till en hel hög platta paket som skall monteras. Vissa går bra, andra går mindre bra. Åtminstone är det så för mig.

Min plats på jorden.

25 juli, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Bygget fortskrider. Panelen kommer på plats, bit för bit, likaså takplåtar och hängrännor. Idag har vi lagt klart nästan allt tegel och imorgon ska jag börja måla dörren. Nästa vecka ska plåtslagaren göra klart sin del, och vi hoppas kunna färdigställa och måla klart fasaden. Sen kommer fönstren.

Och sen är det bara resten kvar.

Det är slitigt, att säga något annat vore att ljuga. Men det är slitigt på ett fint sätt. På ett sätt som känns som sockervadd runt hjärtat och varm choklad i magen. Kanske är det så det känns, när man har hittat hem. Hittat sin plats på jorden.

Vem sjutton kunde tro att den platsen var mitt i skogen, i en bortglömd del av Dalarna. Tillsammans med en bondtölp och våra två barn, 4 getter och en knasig katt. Inte någon, om du frågar mig. Men här är jag nu. Och jag vill inte vara någon annanstans. Byggspån, kottar, barnkläder och målarfärg i en enda salig röra.

Knas-Katten rapporterar.

18 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Tjena, Knas-Katten här. Jag tar tillfälligt över rapporteringen då de tvåbenta i hushållet mest springer runt som yra höns medan de bygger på min klätterställning. Jag fattar inte varför de hetsar så! Liksom slappna av en smula, lapa lite sol, jaga en sten, skräm en get – take it cool, liksom. Men det är klart, de har ju en poäng i det de säger; Man får inget gjort om man inte gör det som måste bli gjort. Typ något sånt, jag lyssnar ärligt talat inte så noga alla gånger.

Den börjar förresten bli riktigt fin nu, min klätterställning! Utsidan är röd och snart kommer tydligen teglet på. Om några veckor kommer fönstren också, så jag slipper snön till vintern! Måste även dela ut en eloge till min älskade Knas-matte som har lagt oräkneliga timmar på att hitta rätt färg till dörren. Det hade hon inte behövt, jag överväger att sätta min signatur där ändå, och då tror jag inte man tänker så mycket på färgen. Men det är ju snällt av henne att hon anstränger sig så, för min skull.

I övrigt rullar livet på rätt bra, jag har ju haft möjlighet att förhandla till mig lite bättre villkor i mitt anställningsavtal. Bland annat har jag en klasul som ger mig rättighet till valfri personalhälsovård minst en gång inom loppet av 24 timmar, och den är jag inte sen att utnyttja. Jag fördrar massagen måste jag säga, även om kamningen också är en favorit. Dock pågår det i nuläget en tvist om borttagning av fästing är att räkna som valfri personalhälsovård, eller om det går under skyddsåtgärder i arbetsmiljön. Jag hävdar bestämt det sista.

Och de där ungarna är ju riktigt mysiga emellanåt, med betoning på emellanåt. Men jag känner ändå ett ansvar över de små liven, och följer varje steg de tar här ute på gården. Någon måste ju vakta dem mot skogens oknytt. För oss emellan, jag tror inte matte klarar av den uppgiften. Ni kom väl ihåg hur det gick när hon skulle fånga en råtta? Om inte, kan ni läsa min rapportering om det här. Uppenbarligen fullständigt talanglös, så jag förstår att hon behöver mig.

Getterna? De tänker jag inte ens nämna. De är ju fåniga. Kan inte ens fånga en ekorre. Eller klättra i ett träd. Dessutom tycker jag att det tvättar sig lite dåligt, om vi nu ska vara ärliga mot varann. Och det ska vi ju.

Jaja, det var allt från mig den här gången. Vi hörs snart igen. Någon måste ju hålla liv i den här bloggen de få veckor som återstår av semestern. Sen blir det lite lugnare, och då kommer Knas-matte ha mer tid att skriva igen. Även om jag själv tycker att jag klarar av det minst lika bra. Men något måste hon ju få tro att hon kan.

Med vänliga hälsningar

den ödmjuka Knas-Katten

Tack från en trästolpe.

16 juli, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Den senaste tiden är det flera av er läsare som kommit fram till mig. På bröllop, i affären, hos grannen, på olika evenemang. Ni har berättat att ni läser min blogg och ni har berättat det med ett leende. Jag blir så oerhört glad! Jag känner varje hjärtslag och blodets rusande får fjärilar att virvla upp i magen. Blir generad. Jag vet ärligt talat inte hur jag ska hantera situationen.

När jag egentligen bara vill ställa tusen frågor och uttrycka min glädje och tacksamhet, så slår jag istället ner blicken och mumlar något osammanhängande innan tungan slår en knut i min mun. Och så står jag där. Som en förbannad trästolpe av asocialitet, tills situationen blir outhärdlig för båda parter och vi skiljs åt på ett litet krystat sätt.

Jag blir så rörd över att ni läser mina texter. Jag känner mig så lycklig över att mina ord kan skänka er nöje. Jag känner mig oerhört hedrad över att ni tar er tid att läsa. Jag blir paralyserat glad när ni kommer fram och pratar. Gör det gärna igen, för här finns uppenbarligen en stor utvecklingspotential från min sida.

Så TACK! Tack till er alla som läser, utan er hade bloggen varit som en mörk byrålåda. Tack.

Bystugan

8 juli, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

En gång i veckan så träffas vi i bystugan. Människor i olika åldrar, med olika kunskaper och olika förmågor. Vi renoverar fönster och spacklar väggar. Målar murar, fixar på taket och stryker gardiner. Dammtorkar, slår gräs och fikar. Berättar historier, delger kunskaper och umgås. Flitens låga brinner och glädjens källa porlar. Det är fina kvällar som jag varje vecka ser fram emot.

Vi gör så gott vi kan medan vi överöser varandra med uppmuntrande hejarop. Någon kan inte göra allt, men alla kan göra något. Lite är bättre än inget, och allt som görs blir till det bättre. Inställningen är kravlös, uppmuntrande och inspirerande. Det är ideellt, det är gemenskap. Det är landsbygden i sin finaste sociala form.

Och varje gång jag kommer hem därifrån, fylls jag av en tacksamhet över att få vara en del av den här lilla delen av världen. Men mest av allt förundras jag över att något så litet kan ge så mycket tillbaka.

Semestertider.

30 juni, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Nu är det semester. Vi är lediga från vardagens tuffande och tuffar istället på med utbyggnaden. Det går framåt, till vår stora glädje.

Arbetet här hemma på gården varvas med sedvanlig familjeutflykt till bygghandeln. Arbetskläder på, en handlingslista i fickan och matsäck. Vi tittar på allt som finns att titta på, pratar om allt som går att pratas om, äter det som ätas kan och handlar det som behövs. I det här fallet var det färg till fasaden, för nu i veckan börjar vi sätta ytterpanel. Ytterpanel som har växt i vår egna skog, vår skog här runt huset. Det känns onekligen lite speciellt.

Och för den som undrar, så är det så här våra kommande semesterveckor kommer se ut. Från tidig morgon till sen kväll så arbetar vi på och huset tar form. Vi sliter hårt och det är fantastiskt roligt. Fantastiskt roligt att tillsammans bygga vår hus, vår framtid, vårt liv här i skogen.

En bris av storhetsvansinne ruffsar om oss med jämna mellanrum, när vi ibland ser hur utomstående bokstavligen tappar hakorna när när vi berättar om vårt arbete här på gården. Och ja, kanske är det så att storhetsvansinnets våg fullkomligt har dränkt oss. Men jag vill i så fall rekommendera alla att ägna sig lite mer åt storhetsvansinne, för det är oerhört upplyftande. Upplyftande, livsbejakande och utvecklande. Och ja, kanske är vi lite dumma i huvudet också, men vi är i alla fall lyckliga och dumma i huvudet. Det räcker för mig.