Sida 45 av 80

Den vackraste tiden är nu.

29 april, 2015 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är nu det är som vackrast. När grönskan börjar tränga igenom allt det där bruna och ögat verkligen ser färgprakten som breder ut sig i slänterna. När man kan ana den där vackra gröna färgen som snart täcker varenda träd. Kvällarna som är ljusa, fåglarnas intensiva kvitter och knotten och myggorna som ännu ligger och kurar någonstans i väntan på varmare tider. Det går så oerhört fort.

Om någon månad är träden och marken grön och hjärnan har vant sig vid färgprakten. Istället för att vara en källa till glädje och förväntan, blir det ytterligare en kuliss till vardagens rullande gång. Det är intressant det där, hur snabbt vi vänjer oss. Och hur årstiderna rullar på och hela tiden byter av varandra, naturens egna klockverk. Fantastiskt.

(Och jag inser att jag börjar låta som de där urtorra och tråkiga lärarna jag hade i grundskolan. Men jag förstår lite bättre nu vad de menade i all sin naturromantik. Vilket i sig innebär att jag börjar uppnå samma ålder som de var i då, dvs tråkigt vuxen, vilket i sig är befriande.Jaja. Mer om det en annan gång.)

Hur som helst. Vi är ute mycket nu. Det finns så mycket att upptäcka. Entusiasmen väger lika tungt hos mig och barnen när vi vältrar omkring här i skogen och upptäcker världen som vaknar till liv. Luktar på mossan. Samlar pinnar. Plockar vitsippor. Klappar spindlar. Tuggar på kottar. Allt sånt där livsviktigt som man måste hinna med, dagar som dessa.

Småskaligt jordbruk.

22 april, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

När man bor som vi gör, med marker runt huset som bara väntar på att få bli brukade, så är det svårt att inte smida planer kryddade med en gnutta hybris. Jag som i mitt tonårsliv lovade mig själv att aldrig ha ett potatisland, eller något annat odlingsland heller för den delen, har nu svävat iväg i en odlingsdimma kantad av potatisblast och vitkålshuvuden.

Men med tanke på vår pågående utbyggnad, var planen att vi skulle låta bli att försöka odla någonting i år. Känslan var att den här sommaren skulle ge oss tillräckligt med sysselsättning ändå – utbyggnad, en väg som skall flyttas, getterna, tak på lador som behöver fixas…. så vid bestämde oss för att låta bli. En sak i taget.

Men. Efter månader med hammaren och sågen i var hand, vaknade han och ville gräva. Jag är inte den som hindrar en spirande arbetslust, så vi började så klart gräva. Fram med traktorn och koppla på vagnen, spadar, skottkärra och arbetshandskar på. Och sen har vi grävt. Vi har fyllt pallkragar med jord, grävt ett nytt land, påbörjat ytterligare ett. Hämtat gödsel hos grannen, hämtat sten för kantmarkering och kört otaliga vändor matjord med traktorn. Det är många timmars arbete som nu ligger till grund för vår kommande skörd av potatis, broccoli, ärtor, spenat och rädisor.

Det kan låta stort. Och i vår lilla värld så är det stort. Skörden kanske räcker till en hel middag. Småskaligt jordbruk kallas det visst.

Vad du säger och vad du gör.

15 april, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag vet att du vill att ditt barn ska växa upp och bli en trygg människa. En människa som är stolt över sig själv och allt vad den är. Någon som ser på sin kropp utan att förkasta den. Utan att svälta, utan att överträna, utan att tortera den. Utan att klanka ner på sig själv, utan att påverkas av omgivningen. Du vill att ditt barn ska vara snäll mot sig själv. Vara stolt över vem den är och hur den ser ur. Du vill att ditt barn ska må bra, kroppsligt och mentalt. Du vill att ditt barn ska älska sig själv.

Så du förkovrar dig i texter om hur du ska tilltala ditt barn. Vad du inte ska säga, vad du ska säga och hur du ska säga det. Du uppmuntrar ditt barn att röra på sig, äta bra, sova ordentligt. Och när barnet sen säger något nedlåtande om sig själv, så ger du det en kram och säger; nej, du är bra precis som du är. För det är ju så. Du menar ju det du säger. Och du vill, från botten av ditt hjärta, att ditt barn ska förstå det. Att barnet ska älska sig själv.

Det är ju bra.

Men sen står du där, framför spegeln i din ensamhet, när du vet att ingen ser. Nyper dig i den mjuka huden och suckar. Drar in magen med besvärad min. Vrider och vänder på dig själv för att sedan stapla all nedlåtenhet mot din egna kropp framför dig, tills allt du ser är en hög med skit. Du bestämmer dig för att börja träna och äta annorlunda. För att gå ner i vikt. För att få plattare mage, fastare rumpa och mer muskulösa armar. Kanske gör du en förändring, kanske inte. Oavsett, så kommer du stå där framför spegeln igen. Kanske ältar du samma saker. Kanske förargar du istället det där gråa hårstråt eller skrattrynkorna runt ögonen som på något oförklarligt sätt förökar sig. Eller både och. Du kastar skit på dig själv.

Sen går du ut ur det stängda rummet. Tar på dig en mask som är genomskinlig. Kramar ditt barn och säger; du är bra, precis som du är.

Du gör precis det där som du inte vill att ditt barn ska göra. Och någonstans finns en förälder, som med hela sitt hjärta vill att du, just du, ska älska dig själv.

Projekt utbyggnad – Etapp 2.

8 april, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

I helgen gick startskottet för Projekt Utbyggnad, etapp 2. (Första etappen klarade vi av förra sommaren, för er nytillkomna läsare.) Det är nu väggarna ska upp, taket ska på, fönster ska i och vårt lilla torftiga stuga ska bli ett hus. Äntligen.

Så i månljusets sken började en byggnadsställning växa fram. Det var en magiska känsla. Ungarna som sover, ugglorna som hoar och våra händer som bygger vår borg, vårt hem, vår dröm. Vi står där och känner kvällskylan som kryper ner under kragen. Pratar om strecken på papperet som skall bli väggar. Mäter, funderar, dividerar och justerar. Bygger, skapar, realiserar. Känslan är nästintill oslagbar. Nu kör vi!

En början.

1 april, 2015 / SlaktarStina / 12 kommentarer

Tillsammans låg de i mörkret. Till ljudet av barnens sovande andetag viskade de om framtiden. Om en föräldraledighet som når sitt slut. Om en familj som skall fungera. Om ett arbete som tar mer än vad det ger.

– Vad vill du då?

Frågan träffade som ett strålkastarljus rakt i ögonen. Obekvämheten började krypa in på skinnet och den förut så avslappnade kroppen blev spänd. Hon visste det så väl. Hade nog alltid vetat. Men alltid sagt någonting annat. Någonting som inte gav henne känslan av storhetsvansinne. Något som var mer hanterbart. Som att läsa till ekonom. Eller plugga IT. Bygga ett hus, lägga sten, operera ett knä – vad som helst som egentligen inte betydde någonting. För henne.

– Sover du? viskade han och höjde lätt sitt huvud från kudden.
-Nej, jag bara…. Hennes släpande svar var knappt hörbart. Täcket kändes plötsligt för varmt.
– Men vad vill du då? Han stödde sig på armbågen och tittade mot hennes håll i mörkret. Upprepade frågan. Strålkastarljuset i ögonen igen. Sammanbitna käkar. Hans hand i hennes. Hon samlade allt sitt mod i ett djup andetag och kastade ut orden från det hemliga rum där hon samlade sin drömmar.

– Jag vill skriva.

Det hon alltid drömt, men aldrig vågat berätta. En våg av pirrande värme spreds sig genom hennes kropp. Men i samma stund som hon hörde sig själv yttra orden, drabbades hon av en lätt panik. Hon kände sig så naken. Blottad, sårbar och patetisk. Som om hon stod naken i ett strålkastarljus och skrek ut sina innersta tankar. Hans hand fortfarande i hennes.

– Gör det då. Alltid dessa enkla självklarheter
.

– Ja, men…suckade hon. Hon tog ett djupt andetag för att börja rabbla upp ursäkter som slutligen skulle stänga dörren till det där hon just hade sagt. Ursäkter som skulle bekräfta känslan av storhetsvansinne och slutligen leda fram till något annat. Något mer vettigt. Något mer hanterbart. Men han avbröt henne.

– Gör det då. Skriv. Prova. Skriv, och så ser vi vad som händer.

Han hade precis ställt sig i öppningen på den dörr hon hade tänkt smälla igen. Hans hand i hennes. Hennes hand i hans. Och ljudet av barnens andetag.

Personalchefen gråter ut.

30 mars, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Idag lämnade Knas-Katten in sin avskedsansökan, då det blivit klart med hans nya gård. Det ger en klump i magen när jag tänker på det, att finaste Knas-Katten inte ska bo hos oss mer. Men klumpen löses upp när jag tänker på hur fint han kommer få det på sin nya gård, i hjärtat av Dalarna. Ett nytt kungadöme fyllt med råttor och kärlek – det kan inte bli bättre.

Men ändå, inom mig finns en liten sorg – han är ju ändå Knas-Katten. Finaste, speciella, knasiga Knas-Katten. Som var mitt stora sällskap här i skogen innan barnen kom. Han som mötte mig efter jobbet och som bet mig i tårna om nätterna. Jag kommer sakna honom. Jag hoppas han skickar ett vykort. Eller två.

Ett stort tack för allt engagemang som väcktes i jakten på en ny gård åt Knas-Katten – jag är överväldigad av all respons! Och tack vare er så har han nu en ny arbetsgivare som väntar på honom. Och fram till det bytet träder i kraft, ska jag lära honom allt jag kan om löneförhandling. Nu är det ju inte mig han ska förhandla med längre.

Effektiv gårdskatt söker nya utmaningar

26 mars, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

I egenskap av personalchef, är det med sorg i hjärtat jag måste meddela att vi och Knas-Katten bestämt oss för att gå skilda vägar. Efter flertalet medarbetarsamtal, där vi har gjort vårt yttersta att komma fram till en lösning som passar båda parter, är detta vad vi tillslut har kommit fram till. Detta med anledning av att Knas-Katten har uttryckt sitt missnöje över nytillskotten i teamet, det vill säga Knådden och Pyret. Han anser att de har svårt att samarbeta och tar för stor plats. Vidare känner han sig inte bekväm i rollen som handledare.

Pyret och Knådden, å andra sidan, anser att Knas-Katten inte har någon humor och är aningen för auktoritär. Som arbetsgivare har vi gjort vårt yttersta för att få teamet att fungera. Teambuildning, medarbetarsamtal, mutor – men när inget har gett en tillfredsställande lösning, så har vi tillslut hamnat där vi är idag.

Mellan parterna råder inga hårda känslor, då detta är ett gemensamt beslut. Knas-Katten har våra bästa referenser och är omtyckt, så vi har lovat honom att hjälpa till i sökandet efter en ny arbetsgivare. Så här nedan följer hans CV, vänligen hjälp oss att finna en ny gård åt honom!

KNAS-KATTEN CV

Jag är en långhårig blandraskatt som nu säker nya utmaningar. Vill komma till en gård där jag får vara ute hur mycket jag vill. Jag har en stark personlighet, älskar familjepromenader, älgkött och att klättra i träd. Finner även nöje i att jaga stenar och tycker om att mysa, bara det är på mina villkor. Min integritet är stark och jag finner mig inte i vad som helst, men då visar jag det tydligt. Tycker om barn, så länge de sitter still, är tysta och förstår vad jag menar (vilket har varit problemet med ungarna på den gården där jag är nu). Jag är en effektiv råttjägare och har goda referenser!

Utbildning:
– 2011-2015 LHS (Livets Hårda Skola)

Arbetslivserfarenhet:
– Gårdskatt hos Slaktarn´s sedan 2011, där jag nått graden av General i kriget mot råttorna

Meriter:
– Förutom att hålla gården fri från råttor och annat oknytt, så har han även lyckats fånga ekorrar och hermeliner. Dock inga rådjur. Vad vi vet.

Språk:
– Svenska
– Kattspråk
– Kroppsspråk

Övriga meriter:
– Tilldelad SlaktarStinas tapperhetsmedalj
– Mer att läsa om mig finner du här

Är du arbetsgivaren för mig? Ta kontakt med Kristina Forsberg, 073-6596671

Frukostshow.

18 mars, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Vårljuset letade sig in genom våra lortiga fönster och gav oss löften om den strålande dag. Så vi packade fikakorgen full och skyndade oss ut. Brödsmulor, sand och kladdiga fingeravtryck fick ensamma avnjuta morgonens avslöjande solstrålar i köket. Vi dukade upp ute på åkern.

Vilken den här dagen också var första parkett till showen ”Rivning av fallfärdig lada”. Hjulastare, en klätterapa i varselkläder och kraschande av tegelpannor – med andra ord en fulländad frukostshow.

Men det var inte bara action. För oss med mer djupgående kulturellt intresse så fick vi beskåda hur det undanflyttade teglet blottade ett lager av björknäver – dåtidens takpapp, gissar jag och drabbas av lite hjärtesorg. Tänk allt arbete som ligger bakom. Tänk de människor som för 101 år sedan varsamt rev dessa näverbitar och placerade dem på taket. Tänk.

Men min hjärtsorg bröts av förtjusning när jag hittade 2 ägg i ett värprede längst inne i hörnet. Och Millimetermannens förvirring och extas över att äggen fortfarande var helt intakta – de måste vara minst 60 år! Hans besvikelse blev snabbt ett faktum när jag informerade om att de var i porslin. (Värpägg – heter de så?) Men de måste vara ett tecken på vad som någon gång komma skall.

Hjärnan i stand-by.

11 mars, 2015 / SlaktarStina / 5 kommentarer

Det föll sig så, att jag packade väskan och drog till Slovenien några dagar. Det var fantastiskt, härligt och roligt på många sätt och nu är jag hemma igen. Inga större missöden. Men det märks att hjärnan, och kroppen, har varit på semester. Det är liksom ingen mjukstart här hemma. Starta lite lugnt och komma ifatt. Nej, det är pang på, full rulle och ända in i kaklet som vanligt.

Min hjärna hänger inte med. Den är fortfarande på stand-by. Får inte riktigt till det här med organisering, förberedelser och tre steg före. Den tror fortfarande att det går att koncentrera sig på en sak i taget. Som hur maten smakar. Hur omgivningen ser ut. Solen som värmer kinden och blåsten i håret. Samtal som aldrig tar slut. (Och då menar jag inte varförvarförvarför….)

Så det blir inte mycket till inlägg ikväll. Jag måste komma i fas. Väcka upp småbarnsmorsan och säga hejdå till den njutande turisten. Plocka fram kalendrar, matplanering, listor och tålamodet. Synkronisera mig med mina två mat&sov-klockor och få vardagen och rulla igen.

Resfeber.

4 mars, 2015 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Jag ska ut och resa. Ja, du läste rätt. Lantislollan med grankåda i håret och jord under naglarna ska ut i stora vida världen. Några dagar i ett annat land, en annan värld, helt själv. Eller ja, inte helt själv, det bor ju antagligen människor i det landet också. Iallafall minst de två som jag ska hälsa på och bo hos.

Men jag ska resa ensam, utan sällskap. Utan de två små framavlade vilddjuren som jag annars har med mig 24 timmar om dygnet. Jag kommer känna mig naken och bortkommen, som om jag har glömt något. Det är ju helt naturligt. Men eftersom jag vet om att den känslan kommer att komma, så kommer jag slå iväg den och bara njuta, som det så fint heter. Och sen inse att jag faktiskt glömde handbagaget när jag bytte flyg. Det är ju lite så som jag funkar.

Hur som helst är det lite spännande. Jag är inte särskilt resvan när det gäller resor utanför länsgränsen. Så det här ska bli riktigt kul. Några dagars äventyr, känna våren som kommit lite längre än här. Få längta hem, men ändå njuta av det annorlunda.

Jag ser fram emot sällskapet, kulturlivet, maten och egentiden. Jag ser fram emot att studera människor, ta kort och sitta på toaletten ifred. Jag ska läsa en bok och kanske starta på en egen. Jag ska se nya miljöer och prata tills stämbanden svullnar. Sova för lite, skratta för mycket och tycka tiden går alldeles för fort trots att det känns som en evighet tills jag får träffa barnen igen.

Sen ska jag komma hem, med upputsad livsenergi, och ta mig an livet här i skogen igen. Utbyggnad. Getter. Renovering av lador. Småbarnsliv. Allt det där som ger mig lyckofjärilar i magen. Jag kommer garanterat ha med mig en hel del blesyrer på temat ”Lantis i storstan”. Kanske får ni ta del av dem, kanske inte. Det återstår att se.