Sida 46 av 80

Huset som skall rivas.

25 februari, 2015 / SlaktarStina / 10 kommentarer

Samtidigt som vi står i startgroparna för att bygga ut vårt boningshus, skall vi riva ett annat, bara ett stenkast härifrån.

Det är ett vackert hus, i all sin ålderdomlighet. Stora rum, brutet tak och kakelugn. Skafferier och skrubbar, spegeldörrar och en hemlighetsfull vind.

Det har potentialen att vara ett drömhus. För det går inte att undgå att drabbas av dess forna skönhet och storhet när man bekantar sig med huset.

Som att träffa en mycket gammal och skruttig dam och ana den där glöden som en gång i tiden varit en stor eld av livsvilja och personlighet. Ana en glöd som sakta håller på att slockna, ett liv som lider mot sitt slut.

För vi kommer försent. Stillsamma år har rullat på i takt med att miljontals små regndroppar fått det gedigna trävirket att ruttna. Det känns onekligen sorgligt. Sorgligt att vi inte kan rädda henne, sorgligt att vi måste ta det här beslutet, sorgligt att en sådan skönhet har fått förtvina.

Och jag tänker på de människor som en gång har bott i det här huset. De målinriktade händer som spikat i varje spik, sågat varje bräda och sen tätat med mossa från skogen intill.

Drömmen om ett hus som blev en sanning, efter otaliga timmar hårt arbete och slit. Precis där vi är nu. Jag och han, med våra barn springandes runt benen. Några generationer senare, men på samma gård, i samma skog och med samma berg som omger oss.

Vi river vi en dröm, men fortsätter på en annan. Och när vårens första solstrålar letar sig fram över grantopparna, känns det som att den gamla damen vet att detta är sista gången. Som om hon lugnt sluter ögonen och med ett förnöjt litet leende låter sig invänta slutet.

Och jag hoppas att de som en gång byggde det här huset, trots allt kan se på oss med förnöjsam blick när gården sakta vaknar till liv igen.

Purjolöken och Pippi Långstrump.

18 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Det är en fin ålder som Knådden är inne i nu. Kreativ och problemlösande. Pratglad och nyfiken. Vill gärna hjälpa till. Som idag när vi var i affären, med minus på sömnkontot och en handlingslista lång som en tapetrulle. Låt mig beskriva närmare.

Vi äntrade affären som vi oftast gör; jag med en stor kundvagn med Pyret i och Knådden med en egen liten kundvagn. Handlingslistan fiskas upp ur någon av fickorna och sen börjar spektaklet.

– Här har vi äpplen, det ska vi ha. Vill du ta äpplena i din vagn?
– Vajfö äpple? vajfö äpple mor? säger den lilla sonen som om det är den viktigaste frågan i världen. Vilket det antagligen också är, just där, just då, för honom. Så jag försöker svara så gott som jag kan. Försöker vara en god mor. Försöker, försöker, försöker.

– För att de var slut hemma.
– Vajfö slut mor? Vajfö?
– För att vi har ätit upp dem.
– Vajfö?
– För att äpplen är gott.
– Vajfö gott mor? Vajfö?
– Men titta, här fanns päron också! Tillslut måste jag liksom vidare.
-Vajfö päron mor?
– För att päronen var slut hemma.
– Vajfö päron slut? Vajfö mor?
– Oj! nu höll vi på att glömma morötter också.
– Vajfö moötter mor? Vajfö?

Och så där fortsätter det. Både den stora och lilla vagnen var fyllda med varor när vi kom till kassan, så ni kan ju själva räkna ut hur dialogen förlöpte under turen i affären. Lite snicksnack så där. Varöfrvarförvarför. Nyfiket och utvecklande om du frågar någon som ännu inte varit där. Jävligt jobbigt och du frågar någon med minus på sömnkontot.

Hur som helst så hade vi tillslut betalat och var färdiga för att förflytta oss och de inhandlade varorna ut i bilen. Jag räckte Knådden purjolöken, han vill ju så gärna vara med och bära. Dessutom var den lite otymplig att ha i någon av kassarna. När jag sen vänder mig om för att ta resten av varorna hör jag en stolt, alltför välbekant liten röst, som sjunger bakom min rygg.

– Måla, måla, mååååla!

Jag vänder mig om, med fyra matkassar i händerna och med två under ögonen. Måla, måla, mååååla! Men han målar inte. Han sopar. Entrén. Med purjolöken. Oerhört kreativt, hjälpsamt och nytänkande om man nu är på det humöret. Det var jag inte. Så jag rev i åt honom att sluta. Så där gör man inte!
Och det är då han står där med purjolöken i sin hand, som en krigare som precis har sänkt sitt svärd. Han lägger huvudet på sned och tittar på mig med de där kastanjebruna ögonen och säger helt uppriktigt, Vajfö mor, vajfö?

Jag ids inte svara. Så jag föser ut honom genom dörren och vidare mot bilen. Och med purjolöken viftandes i handen tar han sen sats och hoppar i en vattenpöl. En riktigt stor och djup vattenpöl, med snömådd som mest är grå. Det stänker upp på bomullsbyxorna, ner i vinterskorna och upp på purjolöken. Han fortsätter hoppa. Vildsint, som en norsk skidsupporter i en VM-final, viftandes med en purjolök. Jag tappar tålamodet. Sluta! Du blir kall och blöt! Du har ju inga galonisar på dig!

Han stannar upp. Tittar på mig igen med de där kastanjebruna ögonen. Lägger huvudet på sned och i samma ögonblick har jag redan svaret på tungan. Svaret på varför han inte ska hoppa i vattenpölen. Men han fintar mig.

– Pippi Långstump gö så. Pippi Långstump inga galonisar.

Jag står som en fågelholk. Mållös. När kom hon in i bilden? Han lägger huvudet på sned åt andra hållet, klappar lite lätt med foten i vattnet, viftar uppgivet med den lortiga purjolöken och säger;

– Vajfö Pippi Långstump inga galonisar? Vajfö mor?

Ja, varför.

Saker som vuxna säger – tänderna.

11 februari, 2015 / SlaktarStina / 1 kommentar

Ni vet hur det är med små barn. De gnäller lite ibland. Stoppar händerna i munnen och gnager. Dregglar. Vaknar om nätterna. Gnäller. Tuggar på saker. Dregglar lite till. Gnäller lite till. Och det är då det händer. Det är då vi vuxna kommer med vårt oerhört utvecklade analytiska tänkande och förklarar för varandra; det är nog tänder på gång.

Det spelar ingen roll vilken relation den vuxna har till det lilla barnet, om de träffats tidigare eller om de umgås jämt. För vi vuxna vet. Vi vet att det är tänder på gång. Oavsett barn, oavsett omständigheter. Gnäll, dregel, en varm kropp – det är nog tänder på gång.

Ja, jo du ser ju själv hur händerna är i munnen, stackar liten, det måste klia – det är nog tänder på gång.

Sen nickar vi mot varandra allvarligt och säger ja, jo, så är det nog samtidigt som vi letar i vår analytiska hjärna efter fler tecken som stärker vårt resonemang.

Dregglar han/hon inte mer än vanligt idag också? Ja, det är nog tänder på gång. Och så gnällig som han/hon är nu här idag när vi ska sitta och dricka kaffe – det måste vara tänder på gång.

Och så där håller vi på. Tills slutligen, den magiska dagen kommer. Dagen som bekräftar att vi allt hade rätt, dagen då det lilla risgrynet uppenbarar sig för omvärlden – det var tänder på gång! Ibland lyckas vi pricka in det rätt bra, att det faktiskt kommer en tand i ganska nära samband med att någon vuxen har yppat den obligatoriska frasen. Ibland tar det lite längre tid.

Själv har jag hört, sagt och trott att det varit tänder på gång sen i juli ungefär. Nu är det februari och än syns då inte tillstymmelsen till någon tandusling. Men hon åt lite mindre än vanligt idag, så nu är det nog faktiskt så. Nu är det nog tänder på gång.

Städning av höskullen.

8 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi har städat ur den gamla höskullen. Klöver och timotej som legat där i säkert 50 år, fick se sitt sista dagsljus medan eldens lågor tillintetgjorde dem.

Jag vet några som blir besvikna. Med tanke på hur mycket råttskit som jag skyfflat under dagen, så har jag idag gjort tusentals individer hemlösa. Men det struntar jag i. Det kändes så oerhört bra. Ut med det gamla, in med det nya. Den här gården skall få liv, och då menar jag något annat än tusentals råttor som dansar macarena (do you remember?) i ladorna.

Barnen är kläckta, markerna är våra och planerna är oändliga. Till sommaren kommer getterna. Till nästa vinter har huset växt fram. Vi ska byta tak på ladorna, måla, bygga ny väg, riva, bruka och leva. Det är nu det börjar – på riktigt!

Min närmaste vän.

4 februari, 2015 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Jag har några nära vänner. Sådana där riktigt nära vänner som man helt enkelt är sig själv med, i glädje och sorg, i framtid, nutid och dåtid. Sådana där vänner som man gör allt för. Som är viktiga. En av dessa vänner står mig närmare än andra. Vi har vuxit upp ihop och delat alla livets överraskningar. Allt från lyckan över att att vinna ett gosedjur i ett lotteri till sorgen att förlora en far.

Men vi har inte alltid varit vänner. Det var först för några år sedan som vi blev vänner på riktigt. Fram till då hade jag tyckt hon varit lite konstig. Annorlunda och lite knepig, svår att ha att göra med. Ganska ointressant och till råga på allt ful. Men vi hängde tillsammans. Genomled tonåren och klev in i vuxenvärlden. Fortfarande tillsammans, men med en ganska infekterad relation.

Men så hände något. Jag insåg att den här tjejen blir jag inte av med. Hur mycket jag än hånade, förkastade och ogillade henne, så fanns hon kvar. Alltid fanns hon där, så jag bestämde mig för att ge henne en chans. Att försöka acceptera det där som var annorlunda och intressera mig för det där ointressanta. Försöka hitta ett sätt att umgås. Ett sätt att bygga upp tillit och respekt, förtroende och ärlighet – bygga en vänskap.

Jag är evigt glad över att jag gav henne en chans, för idag är vi de närmaste vänner. Hon får mig att skratta och står upp för mig i när vinden blåser hårt. Hon får mig att glädjas åt mina framgångar och ger mig mod att söka förändring där det behövs. Hon är allt som en närmaste vän ska vara. Hon är viktig.

Hon och jag umgås jämt. Vi lever tillsammans och kommer att dö tillsammans. Vi är oskiljaktiga. Vilket vi i och för sig hade varit även om vi inte blivit vänner. Och just därför är hon den viktigaste vänskap som finns – vänskapen till mig själv.

Jobbet med gethuset.

1 februari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Förra helgen kom det snö. Jag jublade – nu ska vi åka bob! Laddad till tårna och glad som en mört, så skyndade jag på morgonens bestyr för att få komma ut i det härliga vintervädret. Jag såg oss susa fram i backarna, röda om kinderna medan skrattet kittlade oss i magen. Snön som yrde, solen som lyste och en härlig, fantastisk, alldelles utomordentlig mor-och-son stund. I min iver hetsade jag det stackars barnet – bob, nu ska vi åka, jihooooo! BOB, Knådden, vi ska åka BOB!

Men jag borde förstått. Jag vet ju egentligen. Egentligen hur det är. Suck. Äpplet faller inte långt från trädet. För inte kan man ägna sig åt sådana oviktiga, banala och tråkiga saker som bobåkning – när det finns jobb som kan göras. Spikar att slå i, brädor att såga, skruvar att skruva och manicker att köra. Så där stod jag ensam, med bobben i handen, medan barnet tar sin såg och verktygslåda och knatar iväg till gethuset.

Ett gethus som för övrigt snart är klart! Och det är väl tack vare att det finns dem som jobbar hårt medan jag åker bob. Hur som helst. Inredningsreportage utlovas! Dock får det vänta tills allting är riktigt klart, men ni kan få en sneak-peak;

Ehhh….Dala-Floda golv? Just det, Dala-Floda golv. Fortsättning följer.

Terapi för en småbarnsmorsa.

24 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vissa dagar är barnen bäst när de sover. Vissa dagar är Millimetermannen bäst om han är några kilometer bort. Vissa dagar är bäst om jag bara får vara helt själv. Idag var en sådan dag.

Så jag gick ut i vedboden. Vedboden är min terapeutiska oas. Där kroppen får arbeta, hjärnan vila och här och nu är det enda som räknas. Andra människor har inredningsdetaljer med Carpe Diem graciöst skrivet på de mest vardagliga saker. Om jag skulle ha något liknande så skulle jag ha texten Hugg för fan! inristat i vedkubben. Det har jag inte, vilket kanske säger sig självt.

Jag börjar alltid med de värsta kubbarna. De där stora,sega, snåriga, kvistiga jävlarna som envist gnäller när jag klyver dem. De som kräver att jag tar i ända från tårna för att yxeggen skall kila sig in i de envisa fibrerna. Och med vedträet fastkilat vid yxan får jag sen banka. Banka, banka, banka med all den kraft som jag har för att de envisa fibrerna millimeter för millimeter skall sära sig från varandra. De är envisa, men jag är värre. Jag vinner varje gång, för jag ger mig inte. Och det är så fruktansvärt skönt att veta det. Att bara jag fortsätter, bara jag kämpar på, så i sinom tid kommer det usliga vedträet klyvas.

När jag vunnit tillräckligt många segrar mot de värsta kubbarna så går jag över till de enkla. De där fina, kvistfria björkbitarna som klyvs av ett enda hugg. Där den perfekta tekniken i kombination med en väl slipad yxa ger känslan av att skära i rumstempererat smör. Det blir nästan monotont. Vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken- vedträ upp – svinga yxa – donk-donk – vedträdet klyvs och faller till marken. Ett flyt, en enkelhet, beroendeframkallande. Bara en till.

De riktigt, riktigt fina vedträna hugger jag sen tändved av. Håller i dem med handen, lägger yxeggen an och liksom kastar ner det hela i huggkubben så träet spjälkas upp till fina, lättanvända stickor. Det är sådan härligt ljud. Jag hör riktigt hur det spjälkar. Och det ljusa träljudet som uppstår när de sen faller ner mot det bösiga trägolvet – det är lugnande.

Sen när handen är för trött för att hålla i yxan längre, så travar jag upp allt. Tändveden i en hög, de andra i en annan. Tittar på resultatet av min ansträngning. Känner mig nöjd och lugn. Sen sätter jag mig på huggkubben. Känner värmen i kroppen sippra ut från halsöppningen i jackan, känner tröttheten i kroppen. Stirrar ut på snön som faller utanför, lyssnar på tystnaden och tänker på absolut ingenting alls.

Det är så oerhört helande.

Sen, när jag nästan börjar huttra, då går jag in igen. Som en lite bättre människa än vad jag var när jag gick ut.

Älskade vardag. (alternativt; jag är så jävla tråkig)

18 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Söndag kväll och efter långa julledigheter så är vi nu inne i vardagens rullning igen. Jag älskar det. Jag verkligen älskar vardagen. Älskarälskarälskar. Måndag-söndag, söndag-måndag.

Jag och min papperskalender som på kvällarna tar en stund tillsammans på tu man hand. Matplanering. Fasta tider. Mellanmål. Planering. Kvällsstädning. Träning. Veckohandling med handlingslista. Organisering. Förberedelser. Planering. Prioritering. Listor.

Du hör ju själv, hur orden liksom smeker fram lugnet inom dig. Lockar fram den åtrå till vardagen som du inte visste att du hade. Eller, okej. Ganska osexigt. Och tråkigt. Men så oerhört tillfredsställande. Vardagen.

Nu kan man ställa sig frågan; är jag ett kontrollfreak eller är jag bara tråkig? Svaret är tråkig. Men jag är oerhört nöjd och tråkig. Det räcker för mig.

Att vänta getter

16 januari, 2015 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Att vänta getter är ju roligare än att vänta barn. Förberedelser, planering, spänning och förväntan – men jag slipper allt det där jobbiga med foglossning, hormonförändringar och okända människor som envist ska klappa mig på magen. Att vänta getter passar mig.

Trots att det dröjer närmare 6 månader innan våra nya familjemedlemmar gör entré här på vår lilla skogsgård, så är förberedelserna i full gång. Stolparna är uppe och hörnen är fixade. Just nu ägnar vi oss åt att spänna upp tråd och renovera fönster till getternas lilla hus, som vi kreativt nog har valt att kalla Gethuset. Sen återstår bara lite piffpiff i sann getanda och vi är redo för deras ankomst.

Det ska bli så spännande!

Sammanfattning 2014

30 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Det känns bra att sammanfatta året som gått, det rekommenderar jag alla att göra – oavsett om man har en blogg eller inte!

Vad minns du mest från 2014?
Dagen då Pyret föddes. Känslosam och självklar att nämna i en sån här fråga. Annars minns jag en varm sommar och sena nätter med Pyret. Pirret i magen som uppstår när man pratar framtidsdrömmar med sitt livs kärlek. Äventyr och lekar med Knådden. Försäljningen av vår gamla släktgård.

Finns det något som du skulle ha velat göra annorlunda?
Nej. Jag är nöjd med hur mitt liv har varit det här året och hur det är nu, så det finns inget att ångra – Alla beslut har tagit mig hit där jag är idag.

Vad gjorde du som du är stolt över?
Födde vårt andra barn.

Hur jag lyckats samordna vardagen – Två små barn, en pågående utbyggnad, försäljning och utflyttning av en gammal släktgård, träning, mat, sömn, gårdsgöra och en man som jobbar borta. Jag har organiserat det bra!

Dessutom har jag lärt mig backa med släp – viktigt.Förresten kan jag köra framåt med släp också, inte att förakta.

Reste du någonstans?
Ooohhh ja! Jag såg apor, kameler och det var olidligt varmt – Furuvik tror jag visst landet hette.
Det var årets varmaste dag och vi åkte i vår skrotbil utan AC och höll bokstavligen på att avlida, då vi tvingades ha fönstren stängda pga brandrök från den stora skogsbranden. Det var rena farsen, som det lätt blir när vi är ute på äventyr. Hemresan minns jag bara som ett dimmigt töcken, jag var helt nerslagen av värmen. Men vi avslutade den med att åka direkt till skogssjön och slänga oss i. Tystnad, kyla och frisk luft. Då grät jag över att vi bor så jäkla bra.

Vad tittade du på?
Om man nu menar i skärmväg så var det mest Emil i Lönneberga (still going strong) och Barnkanalen. Det har blivit en del traktorer på YouTube också… mest på ryska av någon anledning.

Vad lyssnade du på?
Förutom mina barns varierande vokabulär och ljudnivå så… ljuden som uppstår i tystnaden. Den är helt fantastiskt. Men det resulterade i att vi slängde ut en helt fungerande frys för den lät så vidrigt. Oj, nu lät jag ju helt dum i huvudet, men jag lovar – den lät verkligen hemskt. Eller så är jag bara lite dum i huvudet, det kvittar, ut åkte den iallafall ljudmiljön i tystnaden blev helt annorlunda.

Och så lyssnar jag på Gustaf Ollas listor på Spotify när jag tränar – kan rekommenderas! (Sök på Ollas i Spotify, så hittar du dem.)

Vad läste du?
Fuck your fears av Johannes Hansen. Någon bok om grönsaksodling och lantbruk samt några spännande bloggar. Jordbruksverkets röriga hemsida skall icke förglömmas!

Mest otippat i år?
Att jag har varit med och styckat en älg och överväger om jag ska gå en styckningskurs någon gång i framtiden. Försök förklara det för mitt 14-åriga jag som bröt ihop av en etik-och-känslostorm på biologilektionen när vi skulle disikera en fisk. Och som övervägde att bli vegan och djurrättsaktivist men insåg att köttbullar var för gott. Otippat.

Sak som du är mest förvånad över 2014?
Jag har slutat bli förvånad.

Hur gick det med målen för 2014?
Det har gått alldeles utmärkt, bättre än väntat tillochmed! Jag har fött mitt andra barn, klarar av att hantera två barn, vi har gjutit en platta till utbyggnaden och jag har börjat träna igen.

Några mål för 2015?
Få upp tak och stomme på utbyggnaden. Ta hand om getterna (och barnen också, såklart.) Köpa en cykelkärra så jag kan cykla med båda barnen. (Herregud vad vi ska cykla! Cykla-cykla-cykla!) Riva storhuset. Städa ur ladorna som äntligen är våra. Fortsätta upprätthålla en fin må-bra bas med bra mat – bra sömn – bra träning. Det är lösningen och framgångskonceptet till allt (nästan iallafall). Lära mig hantera kameran. Lära mig stå på händer.

Vad vill du förändra till år 2015?
Ingenting. Och det är nog det som är problemet…Så en förändring kommer det att bli. Hur? det återstår att se. Men jag ser fram emot att få utvärdera 2015, det kommer bli ett viktigt år.