Sida 47 av 80

5 år senare

24 december, 2014 / SlaktarStina / 3 kommentarer

Dina andetag har tystnat
ditt hjärta slår ej mer
Men stjärnorna fortsätter glittra
och snön den faller ner

Vinter skall bli till vår
sommar skall bli till höst
och alltid kommer vi att sakna
din kraftfulla, trygga röst

Men alltid finns du med oss
i skog, i mark, i hus
du finns i våra minnen
och i trädens trygga sus

Och vi säger inte hej då,
Vi säger; då ses vi sen
och när våra hjärtan stannar
så träffas vi igen

…………………………………………………………………………………………………………………

Fem år senare firar vi jul tillsammans med alla de barnbarn som du aldrig fick träffa. Vi har sålt skogen, sålt marken, sålt husen. Vi har gjort oss av med så många saker som var du.
Men det viktiga är kvar, min bror och min syster, det bästa som du gett mig. De är hälften du, precis som jag. Tillsammans minns vi det som var, gläds åt det som är och sörjer det som inte blev.

Du finns alltid med oss.

Julstök

19 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag är glad över att jag bestämde mig för att december skulle bli en månad av återhämtning. Tid till eftertanke, reflektion och en chans till att landa efter det intensiva år som varit. Fel månad kan man tycka, i december är det ju fullt upp med annat stök – julstök.

Men nej. Det där med julstök är något man själv bestämmer över, som jag bestämmer över. Och i år har jag bestämt mig för att tända ljus, släcka ner och göra så få måsten som möjligt. Det har fallit väl ut. Det här kan bli den bästa julen på länge.

Kanske för att jag har lekt cirkus istället för att städa. Kanske för att jag har gjort en årssammanfattning istället för att koka knäck. Kanske för att jag har läst tusenmiljonermiljarders barnböcker istället för att titta på Ernst. Kanske för att jag har sovit istället för att byta gardiner.

Eller så hade allt varit tusen gånger bättre om jag bara gjort allt det där. Och helst massa mer. Men det kvittar – jag är nöjd och min familj är nöjd. Bättre behöver det inte bli.

Tomtarnas julnatt – föräldraversionen

16 december, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Jag tänkte delge er en alternativ version på låten Tomtarnas julnatt. Ni vet, tipp-tapp-tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp.

Så, stäm i nu och känns känslan – melodi; Tomtarnas julnatt

Midnatt råder,tyst det är i huset – tyst i huset
alla sova, utom lilla buset – lilla buset
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon står där, klarvaken i sängen – vaken i sängen
Jollrar, ropar, vill inte sova längre – sova längre
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Snälla mamma, låt mig vaken vara – vaken vara
jag vill ej ha större syskonskara – syskonskara
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Se hon myser, vaken själv med mamma, vaken med mamma
som vyssjar, vaggar, ”sov nu med detsamma”, med detsamma
tipp-tapp, tipp-tapp, tippe-tippe-tipp-tapp, tipp, tipp, tapp

Det är så långt som jag kommit hittills i versskrivandet och några är det ju som återstår. Så nu behöver jag er hjälp för att färdigställa låten! Jag vet att vi är fler därute som har små natt-tomtar, så just bring it!

Ett december utan SlaktarStinas Adventskalender.

6 december, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Som ni märkt är det ingen adventskalender i år. Den enkla anledningen är att månaderna innan varit för intensiva för att utgöra en bra grogrund till fyndiga rim. Och nu när december äntligen är här och inleder slutet på ett oerhört händelserikt och intensivt 2014, så vill jag bara stanna upp och andas. Elda i vedspisen, förundras över månljuset och njuta av stillheten som uppstår av två sovandes barns djupa andetag. Titta tillbaka på allt som gjorts i år och känna; det där gjorde vi bra. Jävligt bra, till och med.

Jag har längtat efter att skriva. Jag har längtat efter att fota. Och det är precis det som jag ska göra nu i december. Så kanske är det ändå värt att besöka SlaktarStinas lilla tillhåll ute i cyberrymden nu i december, trots att det inte finns någon adventskalender.

Nu ska jag iallafall försöka fånga månljuset. På återseende!

Äntligen minusgrader!

7 november, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Det är en befriande känsla att, efter några veckor av regn och rusk, gå ut genom dörren och känna kall, torr luft som flödar in i lungorna och nyper mig i kinderna. Det känns som om en kappa av bly liksom faller av min axlar och jag kan äntligen sträcka på mig igen, äntligen andas. Jag njuter av att få sätta på mig ett till lager kläder, dra ner mössan över öronen och låta näsan bli lite så där rödsnorig. Höra fraset under fötterna när jag går över den nyligen frusna marken och ljudet av den tunna ishinnan som spricker när jag oförsiktigt klampar på i den frusna lervällingen som tidigare varit vår gräsmatta.

Nästa gång världen blir grön så är det så mycket som händer. Taket och stommen ska upp på utbyggnaden. Getterna flyttar in på vår gård. Gamla lador och byggnader ska få nytt liv, medan andra ska få ett oundvikligt men värdigt slut. Det är så spännande, nu kan det äntligen börja hända saker!

Men tills dess skall jag njuta av minusgraderna.

Onödiga konflikter.

21 oktober, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Vi hade packat in vår lilla cirkus i skruttbilen och lämnat en regntung skog för att möta en minst lika regntung stad. Diverse saker som behövde handlas och som alltid när vi ger oss iväg någonstans, så började vi med att bli hungriga innan vi ens kommit fram. Vrålhungriga. Och då menar jag oss vuxna, de där andra två är det sällan det går någon nöd på.

Hur som helst så har vi lärt oss vid det här laget vart man kan få bra lunchmat innan den övriga befolkningen ens har börjat tänka på lunch. Så vi körde dit, packade in vår lilla kärvänliga familj i den folktomma lokalen och valde ett högst intetsägande bord längs ena väggen. Vi tar vår mat, placerar diverse barnrelaterade accessoarer så lämpligt som det bara går och placerar sen ut tillhörande barn så lämpligt som det bara går. Vid det här tillfället innebar det att Pyret satt i en barnstol och lekte med en sked, och storebror Knådden satt i sin fars knä, redo för att inta ett skrovmål. Vi börjar äta.

Och det är då det händer.

In kommer en matgäst, den enda i lokalen förutom oss. Personen betalar, tar sin mat och trampar sen vidare ut i lokalen för att välja sittplats för intagandet av dagens födoämne. Av alla 15 lediga bord som finns att tillgå, så väljer personen bordet bakom vårat. Av alla de 60 lediga stolarna som fanns att tillgå, så väljer personen stolen som står rygg i rygg där Magnus sitter med Knådden i knät.

Sa jag att lokalen var folktom?

Så med bricka och mat, knölar sig den här personen över skötväskor och tillbehör, in bakom ryggen på Magnus som har en mumsande Knådd i knät. Han tvingas dra in stolen extra för att personen skall komma ner på sin stol och i det ögonblicket ser jag hur läpparna rör sig till ett; vad i helv…….?

Jag gör som vilken annan normal människa som helst skulle ha gjort; jag börjar gapskratta. Det hela är som en riktigt dålig sketch. Jag älskar dåliga sketcher.

Så hur tror ni det hela slutade? På klassiskt svenskt vis, såklart. Vi muttrade lite över att personen var tvungen att välja just den stolen, när resten av lokalen var folktom, men vi nöjde oss med att bara muttra (gapskratta). Man vill ju inte orsaka onödiga konflikter.

Den stora Gjutaredagen

18 oktober, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Så kom då slutligen den stora Gjutaredagen.

Dimman låg tät i skogens mörker när den första termosen med kaffe ställdes ner på bordet. För den här dagen skulle plattan till utbyggnaden gjutas. Den här dagen gällde det. Extra arbetskraft från både när och fjärran hade samlats runt vår lilla köksbord denna arla morgonstund. De allra bästa inom respektive arbetsområde hade noggrant valts ut, ty endast det bästa är gott nog för den Outtröttliga snickaren.

Kaffe hälldes upp och med gott humör såg vi hur morgonsolens strålar började tränga undan både mörkret och den täta dimman – perfekt väder för att gjuta en platta! Solen steg ytterligare och de arbetsvilla arbetarna började bli lite otåliga – vart var betongbilen? Efter några nerviga telefonsamtal, kunde det konstateras att bilen inte hittade hit. Det vore dumt att beskylla den stackars chauffören för detta, det är ju inte direkt jättevanligt att det åker betongbilar ut hit till skogen. Och det är ju fullkomligt logiskt att GPS:en måste ha visat fel, för det är väl inga som är så dumma i huvudet och bygger stort och modernt så där i obygden?

Slutligen kom arbetet igång och det flöt finare än den finaste choklad i en chokladfontän. Dessa arbetare som liksom ett sammansvetsat folkdanslag for runt över formen med sina skyfflar och vibbar för att få betongen på plats. Och hur de sen tålmodigt och känslosamt bearbetade ytan tills vår platta stod färdig för att i lugn och ro få brinna klart. Perfekt, fullständigt perfekt. Det var så en tår smög sig fram i ögonvrån.

Efter att den sista arbetaren gett sig av bland de yrande höstlöven, var det ett obeskrivligt lugn som spred sig här på gården. Alla dagar som vi slitit, arbetat, planerat och fixat för att få det klart innan vintern – och vi fixade det! Första etappen på Projekt utbyggnad avklarad, och det med bravur.

Vi sjönk ner i soffan tillsammans, oerhört nöjda med oss själva. Med en skål popcorn i famnen kunde vi konstatera att det är samma skit på teve som för 4,5 år sedan. Med andra ord inget som lockar. Så vi stängde av och drog fram stora planeringsblocket. En vinter är ju i antågande, så vi behöver bestämma vad vi ska utföra för stordåd då, i väntan på att etapp 2 i Projekt utbyggnad drar igång.

För mycket kaffe och tonårstankar.

24 september, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Jag borde sova vid det här laget, men det är inte lätt när man har varit på föräldramöte och druckit för mycket kaffe. Livets svarta guld som är för gott för att vara utan. Helt stick i stäv med hur jag resonerade som tonåring. Då var kaffe ett socialt accepterat gift som jag aldrig skulle tillåta mig själv att bli beroende av. Men tiden går och även den envisaste tonåring blir tillslut vuxen, tack och lov.

Det hade varit intressant att få samtala lite med mitt tonårs-jag. Om värderingar, handlingar, mål och drömmar. Om livet. Men det hade nog varit helt lönlöst, så det är nog lika bra att det inte är genomförbart. Hon hade aldrig lyssnat. Men hon hade definitivt tyckt att jag är helt dum i huvudet som har grävt ner mig i ett lätt kaffeberoende.

Vid närmare eftertanke så skulle hon nog överlag tycka att jag var helt dum i huvudet. Bosätta sig i skogen, i Dalarna, med en inhemsk skogslantis. Skaffa två barn innan 30, gräva upp hela gården och skaffa afrikanska dvärggetter – vad fan håller du på med!? Hon hade sett på mig med nederlag i blicken. Jag hade klappat henne på axeln och gått tyst därifrån. Det hade varit lönlöst att försöka förklara vad livet har lärt mig.

Gräva, fylla, gräva, fylla.

10 september, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Det är stiltje på bloggen vilket innebär att det är helt tvärt emot IRL, i det riktiga livet, som man säger. Där är det fullt upp. Mer än fullt upp. Det kan nog ungefär liknas vid en stor trafikknut i rusningstrafik, och mitt i detta står en liten trafikpolis med sin visselpipa och försöker hålla flyt i trafiken. Men rusningstrafiken övergår så småningom till något annat, vilket även den här intensiva perioden också gör.

Vi ligger i slutspurten för att få allting klart inför den stora Gjutardagen. Dagen då vi ska gjuta plattan till den nya delen av huset. Vi har slitit med det här hela sommaren och nu börjar mållinjen skymta i horisonten. Gräva, mura, putsa, gräva, fylla, gräva, fylla, isolera, gräva, fylla, dra slang, armera, fylla, gräva, dra rör, gräva, dränering, fylla, gräva, armera, isolera, forma….. ja, ni fattar. Eller så gör ni det inte. Det spelar egentligen ingen roll.

Dessutom har jag en hel barndom och tonårsperiod sparad i kartonger som jag måste gå igenom. Tidskapslar som öppnas upp. Saker som väcker minnen och känslor som man inte trodde fanns. Det tar sin lilla tid.

Sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en hektiskt period. En period där några livskapitel får sitt slut och andra får en början. Jag ser fram emot december när jag får sammanfatta 2014 – för det här är förändringarnas år, det är här den nya tiden tar vid. Och just nu är jag mitt upp i den.

Bärsjalen är min bästa vän.

20 augusti, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

De senaste dagarna har jag tillbett min tacksamhetsbön till sjalguden (dvs postat inlägg på instagram). Med andra ord har jag varit oerhört tacksam och nöjd över att ha en bärsjal de dagar som jag också har en missnöjd bebis och en aktiv 2-åring. Den ger mig liksom möjlighet att kombinera dessa två på ett alldeles ypperligt sätt.

Närhet och värme till Pyret samtidigt som jag drar tramptraktor med tillhörande chaufför på. Eller lagar mat. Eller vad det nu kan vara. Sjalen ger mig möjligheter.

Jag behövde aldrig någon sjal till Knådden. Jag hade en bärsele men den avskydde han, vilket egentligen inte var något problem då. För då fanns all tid i världen till att sitta still med honom så att han somnade. Eller gå runt och bära på honom. Köra vagnen eller vad som nu krävdes för att han skulle bli nöjd. Jag kunde helt anpassa mig efter hans behov.

Det är annorlunda med barn nummer två. Det är två som ska ha uppmärksamhet. Två som ska ha närhet. Två som ska sova, äta och göra vad som kommer därefter. Och det är inte direkt att de är supersynkade, även om jag inte ska klaga.

Bärsjalen, har varit och är, till stor hjälp för mig för att få ihop det. Hon kan sitta i den när hon behöver närhet. När hon vill vara med och se. När jag behöver ha henne med på ställen där jag inte kan ta mig fram med vagnen. Faktum är att den är nog det bästa bebis-grej-inköp som gjorts. Inte bara för att jag fick den av min mamma och det därmed var hon som betalade, utan den har verkligen fyllt sin funktion och används flitigt.

Men hallå, en bärsele är väl hundra gånger bättre – den behöver man ju inte knyta!?
Den är smidigare att ta på, utan tvekan. Det är ganska många meter tyg som ska på plats när man knyter sjalen och det är inget man vill stå och vifta med ute en regnig dag, om vi säger så. Men jag upplever att barnet kommer närmare med sjalen än med bärselen. Utöver att det är väldigt gosigt, så blir det bättre ergonomi för mig och därmed mindre ansträngande för nacke, axlar och rygg. Mitt synfält blir dessutom inte lika skymt samt att det är inte massa små ben och armar som dinglar, vilket jag upplever att det är i bärselen. Detta är självklart beroende av vilken sele man har, men har ni en som är bra så tipsa gärna om den!

För om jag hittade en bärsele med samma känsla och funktion som bärsjalen, så skulle den vara värd varenda liten krona, tusen gånger om.