Sida 49 av 80

Kameratalang

3 juli, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Så fort jag tar fram kameran nu för tiden, så är det någon som ropar; ”KOTT! Aus kan, Aus kan! (översättning; Åh, vi ska ta kort! Jag kan göra det!) Någon är så klart Knådden.

Jag är inte den som vill sätta käppar i hjulet för en kreativ själ med självförtroende, men jag är heller inte den som vill offra min finaste kamera till vilket pris som helst. Så. Häromdagen letade jag fram min gamla kompaktkamera. Ni vet, de där kamerorna som faktiskt bara är en kamera och som du inte behöver en helt egen väska åt? Ni minns?

Hur som helst så var jag beredd att offra den för att inspirera och uppmuntra den kreativa sidan hos min son (läs; för husfridens skull). Sen lärde jag honom allt man behöver kunna om bilder i det digitala samhället.

Vi började med den klassiska ben-bilden. Liksom här sitter jag och har det bra och funderar på livets underbarheter.

Därefter så var det dags för dessa-coola-människor-hänger-jag-med-och-vi-har-det-ruskigt-bra-bilden.

Och sen den självklara selfien.

Jag tycker han gjorde det riktigt bra och kameran är faktiskt fortfarande fullt fungerande! Lite övning på skärpan bara, sen är han redo för ett eget Instagramkonto.

På tal om Instagram, så finns jag ju faktisk där nu för tiden också. Jag funderar fortfarande på varför, men tycker ändå att det är ganska underhållande. SlaktarStina heter jag så klart.

Den nya familjemedlemmen

1 juli, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag är numera tvåbarnsmamma och därmed icke-gravid – HURRA! Som ni vet så är jag inte särskilt förälskad i det välsignade tillståndet som uppstår när jag som kvinna helt plötsligt blir en havande kvinna. Jag är då helt enkelt inte mig själv, varken fysiskt eller mentalt. Men till min stora glädje och lycka, har jag nu fått återgå till den bättre versionen av mig själv igen och då med ytterligare en härlig familjemedlem – vårt älskade lilla Pyre!

För er som nu vill ha en detaljerad och spänningsfylld förlossningsberättelse, så ska jag göra er besvikna. Det hela var fullständigt actionbefriat.

Knådden hade precis somnat för natten när jag utan förvarning kände att vattnet gick. Medan jag ringde till förlossningen så började M att frenetiskt städa bakom spisen. En helt naturlig reaktion i sammanhanget. Så han fick fortsätta med det medan jag packade i ordning väskan med matsäck och ringde efter barnvakt. Lagom tills köket var skinande rent och huset dammfritt, så anlände barnvakten och vi tog bilen in till förlossningen. Vi stannade till på en välkänd hamburgerrestaurang och intog den största menyn som fanns att tillgå. Vis av erfarenhet från min fösta förlossning, tänkte jag inte äntra BB hungrig. Det var ett klokt beslut, för orken fanns, hungern uteblev och på förmiddagen därpå så fick vi äntligen hålla om vår lilla trollunge.

Med en hårkalufs i klass med Elisabet Höglund, blåa ögon och ett finurligt litet leende så har hon tagit både oss och sin storebror med storm. Till och med Knas-Katten uppvisar en högst kärleksfylld inställning till denna nya lilla varelse. (Vilket även kan bero på att hon bidragit till ett ökat utbud av diverse mysiga sovplatser, vad vet jag.)

Nu kör vi!

29 juni, 2014 / SlaktarStina / 4 kommentarer

Månaderna har gått och nu är jag tillbaka här. Jag har liksom landat nu, landat på andra sidan känns det som. Landat i den nya vardagen men två barn, ett hus som skall byggas ut och allt annat som händer omkring.

Och jag har ett behov av att skriva. Ett behov som jag har tillfredsställt även under de månaderna som passerat, men de alstren har hamnat ofärdiga i byrålådan. Och några har blivit söndertuggade och andra är fulla i sylt och mjölk. Hur som helst – kanske kommer mina ord och tankar till bättre nytta i den digitaliserade världen. Dessutom är ni flera som har uttryckt önskan om att väcka upp bloggen igen – det glädjer mig oerhört! Tack!

Så nu kör vi. Ungar, utbyggnad, Knas-Katten, träning, strapatser och Master of the Dammsugare. Funderingar, tankar, känslor, projekt och historier. Och allt händer mitt ute i skogen.

SlaktarStina är tillbaka! (med viss reservation med tanke på att det fortfarande bara är 24 timmar/ dygn)

Allt har sin tid.

30 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Allt har sin tid. Och den här tiden tillhör inte bloggen, som ni märkt. Kanske kommer det en ny tid, där bloggen återigen tar en större plats. Kanske inte. Jag låter det hela vara osagt och ser vart livet för mig. Rätt var det är så dyker det nog upp något inlägg. Eller till och med flera stycken. Kanske.

Min hjärnkapacitet (de få procenten som inte är helt utslagna av graviditeten), används åt att plugga och organisera den lilla organisation som kallas familj. Däremellan så är den tänkande hjärnan helt avstängd och jag ägnar mig åt mer befriande aktiviteter som att vara rundningsmärke när Knådden spelar innebandy/fotbolls/käpphästpolo, leka ponny (även fast jag nog mest ser ut som ett gammalt sto med hängbuk, men det bryr sig inte Knådden om, han tycker jag är världens bästa häst) och dra bob med tillhörande barn på. Däremellan sover jag. Eller äter. Ibland både och.

Det händer så fruktansvärt mycket just nu. Eller snarare så ser jag hur de skymtar borta i horosonten. Några närmare än andra. Stora, viktiga, omvälvande händelser som måste få ta sin tid och få sitt utrymme. Jag samlar kraft och mod att ta mig an dem på bästa sätt. 2014 blir ett tufft och händelserikt år, och jag väntar lite otåligt på allt som kommer att hända.

Vi hörs när det finns läge. Tack för den ständiga ström som tittar in här. Tack.

Äntligen snö!

15 januari, 2014 / SlaktarStina / 2 kommentarer

Så äntligen kom den – snön! Denna fantastiska form av fruset vatten som ger ett otroligt ljus här ute i skogen! Det är lite oklart vem i familjen som är mest nöjd, men en sak är säkert och det är då att inte är det Knas-Katten. Han har konverterat till inne-katt – i alla fall de stunder som Knådden väljer att vara ute-barn, vilket är i princip hela tiden.

Men jag är inte den som klagar – lite bobåkning och den smidighetsträning som det innebär, pulsande i snön och skogens tystnad som kantas med barnskratt – är precis vad jag behöver efter en dag med näsan nergrävd i en bok om informationsteknik. Nu letar jag bara efter en mer lämplig bob-åkar-klädsel som rymmer min generösa kroppshydda och som dessutom tillåter lite rörelsefrihet. Jag tror att jag har en idé…

Ett bidrag till gravidbloggarnas underbara värld.

12 januari, 2014 / SlaktarStina / 1 kommentar

Vi börjar såklart med dagens outfit:

– Noppig ulltröja som jag ärvt efter min pappa. Egenpåsydda kardborreband i ärmsluten och olagat hål på magen.
– Underställströja med grankåda (har inte fått bort det efter att jag bar ved en solig vårdag)
– Tjocka gravidstrumpbyxor från HM, vilka är totalt värdelösa eftersom de hela tiden hasar ner och ger mig den smickrande känslan av att vara medlem i familjen Simpor och Grodfötter. Dessutom är det så mycket tyg i grenen att det ser ut som om jag har camel-toe deluxe den korta stunden som de väl är uppdragna. Eller ser ut och ser ut – jag får väl om det är så det ser ut.
– Knähöga stödstrumpor från Apoteket
– Smink; bas av Järnvärde 110 som jag toppat med VinterImörkaSverige limited edition.

Och sen en bild som ger mer rättvisa åt min dagliga uppenbarelse, o-posad så att säga;

En urkass hållning till följd av ändrad kroppskonstitution i kombination med muskelförlust, och död-fisk uttrycket i ansiktet som kommer sig av att min näsa är så tät att jag måste flåsa genom munnen.

Jag har nu ungefär 3 månader kvar och under den tiden kommer jag bli otympligare, flåsigare, mer svullen och tröttare. Jag vet att det är något fantastiskt som väntar och som orsakar allt det här, men jag måste erkänna att jag har svårt att njuta av detta välsignade tillstånd. Så jag har kapitulerat inför den sociala förväntningen och övergått till att fascineras av de mer eller mindre nya upplevelser som kroppen nu delger mig.

Som att vakna med avdomnade fingrar. Att inte klara av att klättra upp lastmaskinen. Hur det känns när magen vilar mot låren när jag sitter och att brösten i sin tur vilar mot magen. Att behöva be om hjälp för att knyta träningsskorna. Hur jag plötsligt tycker att sill-tacos är en utmärkt idé som kommer att göra succé inom den gastronomiska världen. Att få ont efter en vanlig promenad och att den även orsakar en fysisk utmattning som liknas vid den jag kände efter att jag cyklat ett landsvägslopp med en klunga som var 10ggr bättre än mig. Tårar som sprutar som fontäner när jag ser Emil i Lönneberga. Att inte kunna andas när jag sitter i fåtöljen. En mage som inte funkar som den ska och det därmed känns som att jag föder en unge varje gång jag går på toa. Fast ur fel hål, så att säga. Hur magen tar emot när jag försöker kramas. Eller hur den slår ner på tallrikskanten när jag sätter mig för att äta. Eller slår i bordsskivan när jag reser mig upp. And so on.

Jag njuter inte, men jag fascineras. Och jag önskar att alla som vill uppleva detta välsignade tillstånd får möjligheten. Men allt är inte njutbart och fantastiskt. I alla fall tycker inte jag det. Dock verkar jag vara den enda i den gravida bloggvärlden med de känslorna. Men kanske beror det på att jag inte trippar runt i klackskor och bär de rätta accessoarerna. Så måste det vara. Jag får skärpa mig.

Välkommen du nya vardag!

8 januari, 2014 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Skylten är från Petters Laila Design och utgjorde priset i SlaktarStinas Adventskalender 2013

Med skräckblandad förtjusning har jag kastat mig in i en ny vardag. Jag har återigen plockat fram mina block, mitt pennfodral, min kalender och satt mig i skolbänken. Jag är student igen, pluggar. Med skräckblandad förtjusning, som sagt.

Förtjusningen kommer från att jag får tillgodose mitt behov av att lära mig nya saker. Men framför allt över att jag försöker göra någonting åt en situation som jag inte riktigt känner mig bekväm i. Tänka nytt, se lösningar och prova istället för att gräva ner mig i gnällträsket och bli en bittefitta. Om vi nu ska tala klarspråk.

Skräcken kommer spontant från mitt mänskliga försvar över att möta något helt nytt och främmande – vad sjutton har jag gett mig in på!? En normal reaktion och som också ofta är orsaken till att vi inte tar det där steget till förändring av något som vi vet ändå inte riktigt håller i längden. En reaktion och känsla som ofta begränsar oss.

Men hallå, vad ska du läsa till då? Vart vill du komma?
Det är ingen idé ni frågar, för jag vet inte själv. Eller jo, jag vet att jag ska utvidga mina kunskaper vad gäller IT, men vart jag vill komma…. det vet jag inte. Men jag är på väg, och just nu är det precis det som är det viktiga.

För övrigt så ser ni priset i SlaktarStinas Adventskalender i bilden ovan – återigen stort GRATTIS till Jenny Zinders som kammade hem priset!
Vill du ha en likadan? Gå in här och beställ en egen! Går att få i alla möjliga färgskalor och kombinationer – efter eget personligt önskemål. Om ni har problem med länken, så ta kontakt med mig så kan jag vidarbefodra Lailas uppgifter.

Nu – åter till skolboken.

Dagarna efter.

26 december, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Efter ett par dagar med sammankomster, julklappar, mat och umgänge så känns det rätt skönt att bara gå runt här hemma och fisa runt i underställ och raggsockor. En helt vanlig familjedag med vanliga familjeaktiviteter. Vi har kört traktor, tagit av snökedjorna, fixat med veden och spelat innebandy.

Och så har jag kollat lite på de bidrag i Adventskalendern som ramlat in – det ser lovande ut! Men än är det inte försent, ända fram till söndag har ni möjlighet att lämna in era bidrag, så kom igen! Priset är från Petters Laila Design och hennes vackra skapelser brukar inte göra någon besviken.

sjukdom.

23 december, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag har inte gett upp. Det är inget strul med datorn eller elektriciteten. Adventskalendern lever, men har för tillfället fått stå lite åt sidan. Eller snarare utsatt för lite senare publicering eftersom det finns andra saker som måste få gå först.

Som att få upp honom ur soffan. Få i honom mat. Få av/på honom kläder. Hjälpa honom över tröskeln. Skala mandariner. Och samtidigt försöka tämja det andra lilla vilddjuret också, och så en knäpp katt mitt i allt kaos som undrar vad som står på.

För den, i vanliga fall, outtröttliga snickaren är utslagen av något slags influensavirus. Maken till muskelvärk har jag aldrig sett, för han är inte typen som gnäller, inte ens när han är sjuk. Men när han inte klarar av att sätta sig ner själv, få av sig strumporna eller sätta på sig tröjan, eller ens har kraft i fingrarna till att skala en sketen mandarin – ja, då gör det ont.

Och Knådden förstår förstås att något inte riktigt är som det ska. Så här brukar det inte vara. Far brukar inte vara så där stilla. Han brukar inte ligga under ett täcke på soffan. Bäst jag hjälper honom att komma igång! tänker det omtänksamma lilla barnet för att sedan göra bomben från soffkanten och ner på den ömma filuren under täcket.
Och så fortsätter det. Men vi misströstar inte, vi skrattar åt eländet så att vi har träningsvärk i magen.

Men nu, nu äntligen kommer det, det 23:e och näst sista rimmet i SlakatarStinas Adventskalender;

Rimmet är raderat av upphovsrättsliga skäl!

Imorgon kommer det sista rimmet att publiceras, sen är det bara att skicka in dina svar till forsbergkristina@hotmail.com
Mer information hittar du under fliken ADVENTSKALENDERN

Träningsvärk

20 december, 2013 / SlaktarStina / Inga kommentarer

Jag har träningsvärk i kroppen. Alltså inte ont i bäckenet eller ryggen – utan TRÄNINGSVÄRK. Tränat på gymmet igen? Nej. Jag har vabbat. VAB. Vård av sjukt Barn. Hallelejua.

Om det säger mest om hur min fysiska form är i dagsläget, eller om det mest ger en tydlig bild av intensitetsnivån på våra dagar här hemma – det låter jag vara osagt.