Slaktarn´s Gård

Livskraft i samspel

Sida 50 av 80

Sammanfattning 2013

Tänkte på ett kort och konsist sätt sammanfatta mitt 2013, inspirerad av Retrolovers Rockabillyblogg!

Vad minns du mest från 2013? 
Dagen då en långdragen och besvärlig markaffär äntligen blev klar. Och det mer eller mindre chockerande faktum att jag är gravid igen. Och dagen då Knådden upptäckte att det här med att gå – det är ju riktigt roliga grejer det.

Finns det något som du skulle ha velat gjort annorlunda? 
Nej, egentligen inte. Allt jag gjort, både framgångar och misstag har ju lett mig hit där jag är idag. Och jag är nöjd, så vad annat kan jag begära. 

Vad gjorde du som du är stolt över? 
Allt som har med föräldralivet att göra. Jag har fixat att vara mor i snart 1½ år och jag tycker att jag gjort det riktigt bra hittills! Även om det fortfarande är omvälvande på alla möjliga sätt. 
Och mitt påbörjade motorsågskort – dock får jag lov att vänta med uppkörningen, min kropp är liksom inte riktigt i form för dylika aktiviteter just nu.
Reste du någonstans? 
Ja, jättelångt, ända till Linköping och jag var borta i flera dagar. Visste ni att man inte behöver något pass för att resa utanför Dalarna? Hur som helst så hade jag hur roligt som helst, Skogsnissen i storstan liksom.
Vad tittade du på?
Emil i Lönneberga och Bron.
Vad lyssnade du på? 
Radio. Mycket, mycket radio. Och då främst P4, P3 och P1. Reklamkanaler gör mig knäpp. Sen var det en del barngnäll också. (Och en del skratt också)
Vad läste du? 
Max potta, Max bil, Max kaka. Och en hel del informationssidor på försäkringskassan.se
Mest otippat i år? 

Graviditeten. Inte för att det är någon form av jungrfrufödsel som förväntas under kommande vår, utan mest för att…. ja, den fanns liksom inte med i planen.

Sak som du är mest förvånad över när det gäller 2013?
Alla åsikter, fördomar och kommentarer gällande familjelivet och hur vi/andra väljer att leva det. Jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet!
Vilka nya personer träffade du? 
Konstig fråga. Flera stycken, mer eller mindre viktiga på sitt sätt. Nästa fråga, tack.
Har du några mål inför 2014?
Föda ett till barn. Klara av att hantera två barn. Påbörja utbyggnad av huset (ja, du får gärna kalla oss idioter, men vi är ett ruskigt bra team). Komma igång med träningen på allvar igen – vill ha tillbaka mina starka cykellår istället för dessa små spindelben som jag har nu! Tycker inte om att känna mig svag.
Vad vill du förändra till år 2014? 
Inget. Det kommer nog alldeles tillräckligt med förändringar av sig själv, grunden är liksom lagd under 2013. Det blir ett spännande år som väntar, helt klart. För att inte tala om utmanande. Påré bara!

En del av livet.

När barnet är ungefär ett och ett halvt år börjar det ofta testa gränser. Som vuxen behöver man försöka hålla modet uppe och inte själv bli högljudd och arg eller skuldbelägga barnet eller sig själv. De här perioderna är en del av livet.

 Det ger en liten tröst att läsa ovanstående ord efter en kväll av kamp och håret fullt av halvtuggade makaroner. Jag är inte hopplös. Barnet är inte elakt. Vi är inte ensamma. Tror jag.

Detta är bara en del av livet, tänker jag och börjar räkna till 1000 för att i nästa sekund få en korvbit i ögat. En del av livet. Jag börjar räkna igen och under tiden hinner Knas-katten göra en undanmanöver för att slippa leka häst. Han gömmer sig under soffan och för en sekund önskar jag att jag kunde göra detsamma. Men mer hinner jag inte, för helt plötsligt far det äpplen genom luften och dunsar ner på golvet bredvid mig. Snygga kast om det hade varit en boll. Men nu var det ingen boll, det var äpplen. Äpplen som fortsätter komma i en vild skur över rummet,trots tillsägelser och förmaningar. Och i ett försök att förhindra att hela vardagsrummet blir en stor frukssallad, så bemöts jag av en gallskrikande, snorig och tvåbent liten varelse som ömsom klamrar sig fast runt mitt ben, ömsom kastar sig runt på golvet i ren ilska. Och så fortlöper det. En del av livet.

Living on the Edge – julshopping.

Jag tycker inte att shoppa. Ibland inbillar jag mig att jag gör det, men de gångerna kommer allt mer sällan, ty jag har börjat insett sanningen. Shopping är inte min grej. Detta anti-intresse delar jag knivskarpt med Magnus. Vi får liksom kliande utslag och lite lätt feber vid blotta tanken av att gå till ett stort shoppingcenter och strosa omkring i hopp om att hitta något mer eller mindre odefinierat.

Att dessutom göra det tillsammans med tusentals andra stressade, svettiga människor med en hop bjällerklangsljud i bakgrunden…..ja usch, jag riktigt känner hur det börjar klia på kroppen. 

Så därför, för att leva lite på kanten, tänja våra gränser, våga göra något som skrämmer oss, för att utvecklas som personer – så begav vi oss ut för att handla diverse saker. På en lördag. Två veckor innan julafton. Med en 1½ åring i släptåg. Familjen Skogstomte i storstan.

Det skulle kunna komma en riktigt dråplig historia här nu. En om hur vi blir inlåsta i vår egna bil, eller vad som helst annars som brukar kunna hända när vi ska ut på okänd mark. Men jag måste göra er besvikna, för det gick riktigt bra.Vi överlevde helt enkelt. Så därför tänkte jag dela med mig av några punkter som kan bli livsavgörande om det vankas shopping.

1 – Se till att samtliga magar är mätta och belåtna när ni åker hemifrån.

2 – Ladda väskan med allt tänkbart ätbart. Funkar som ett första-hjälpen-kit när humöret börjar tryta, för både stora och små. Funkar även bra som muta! Till både stora och små.

3- Lägg upp en väl genomtänkt plan över vad som skall handlas, vart det ska handlas och sätt detta sen i prioriteringsordning. Samtliga familjemedlemmar bör vara införstådda med att planen ej kan frångås, oavsett omständigheter. Om det trots allt skulle behövas, använd dig av mutan under punkt 2.

4 – har ni missat punkt 2, se till att ha en plan B.

5 – Använd effektiv deo.

6 – Skulle ovanstående punkter inte fungera och du känner irritation, frustration och får en lätt klåda på kroppen av all den idioti som pågår runtomkring dig – åk hem. Och kom ihåg att allt, ALLT, går att handla på nätet.

Det vinnande argumentet.

Mörkret hade lagt sig över skogen, sånär på stjärnorna som glittrade på den klara decemberhimlen. Minusgrader. Perfekt för att gå ut tyckte Knådden och kom släpande på sin overall, stövlarna på fel fot och en alldeles för stor arbetshandske på ena handen.

Mitt inlärda, tråkiga och ytterst inskränkta vuxensinne slog på automatiskt:
– Vi kan inte gå ut nu, det är ju alldeles mörkt ute! Kolsvart!
Jag insåg hur dåligt det argumentet var i samma sekund som Knådden pekade på pannlamporna. Jag hade dessutom inget bättre att komma med. Skämdes nästan lite. 1,5 åringen vann den argumentationen med hästlängder.

Så vi drog på oss ytterkläderna, varsin pannlampa och gick ut i mörkret. Spatserade runt ute på gården. Tog en sväng förbi vedboden och högg upp lite ved i skenet från våra lysande huvudbonader. Lekte ta-fatt med den stolliga Knas-Katten och släpade runt på några grankvistar.

Efter ett par timmar gick vi in och gjorde eld med vår nykluvna ved, rödrosiga om kinderna och med pannlampemärken i pannan.

Han vet hur livet skall levas, den där lilla Knådden.

Morgonens lärdom

Det kan vara skönt att sitta uppe i lugn och ro ett par timmar efter att Knådden somnat. Dock är det inte lika skönt morgonen därpå. Trött så att jag nästan ser dubbelt, förbannar jag mig själv över mina utsvävningar.

För jag vet det. Jag vet det ju allt för väl. 05.43 börjar den obligatoriska och dagligt återkommande innebandymatchen. Snor, hosta och trötta morsor är helt oväsentligt, för är det match så är det match. Då kan man inte ligga kvar i sängen och såsa, bara bita ihop och göra sitt bästa. Den som inte lagt sig i tid får skylla sig själv.

Så ikväll. Ikväll är det jag som går och lägger mig i tid. För imorgon väntar en ny match.
05.43. pip.

Konsten att ta upp en brygga.

Vi tog traktorn ner till sjön för att plocka upp bryggan. Eller vi och vi – jag fick lov att ta bilen. Den extra platsen i traktorn är numera reserverad för någon annan än mig. Hur som helst – det kändes liksom som att det var dags, att sommaren nog inte återvänder på ett par månader nu.

 Det var inte en dag för tidigt. Bryggan var tvungen att knackas loss från isen. Som tur var grannen med. Och hade dessutom gummistövlar på fötterna. Rutinerat. 

Sen var det bara att spela in den med traktorn. Typ. 

Jag lät de andra lösa det där bäst de ville och ägnade mig åt viktigare uppgifter istället. Göra eld. 

Det blev bra. Och korven smakade superb. Så där som den bara kan göra när den är grillad över öppen eld en kall eftermiddag i november.

Musbett

Jag skulle ta mig en frukt härom dagen. Till mitt förtret var det någon som hunnit före mig. Jag vände på äpplet och såg att det var fullt av små, små musbett.
En eller två brukar ju hitta in den här tiden, när kylan kryper på. De förbannade mössen Dock brukar vi få ut dem i huset på ett eller annat sätt, mer eller mindre smidigt. Hur som helst.

Jag insåg ganska snabbt att de här musbetten kom från en tvåbent variant av smågnagare. Och honom vill jag helst av allt behålla. Även om han äter på äpplen och sen varsamt lägger tillbaka dem med den avbitna sidan neråt. Smart. Man skulle nästan kunna tror att det var små möss som varit framme. Men ett tränat föräldraöga ser allt. Nästan.

Knådden och pannlampan.

Pannlampan är ju ett måste när man bor som vi gör. Den är helt enkelt oumbärlig. Alla ska ha en pannlampa, minst. Så nu har vi introducerat Knådden. Den första pannlampan är införskaffad och rätt justerad. Han fattar grejen. Så nu behöver vi inga taklampor längre. Men däremot en hel del batterier.

Alla kan träna.

Jag satt med offerkoftan på och tyckte synd om mig själv. Stackars, stackars mig. Ont i bäckenet och trött i kroppen. Huvudvärk och miljoner saker att göra. Och inte kan jag cykla, magen är i vägen. Och inte kan jag gå för bäckenet gör ont. Jag får helt enkelt sitta här på mitt breda arsle och vänta på bättre tider. Tills Pyret är ute och bäckenet har återhämtat sig. Tills jag är sysslolös och ungarna har blivit vuxna. Typ.

Sen blev jag förbannad. Riktigt förbannad. Kastade offerkoftan åt fanders och satte på mig min ICANIWILL-tröja. Jag kan precis vad jag vill, bara jag verkligen vill det tillräckligt mycket. Och att jag bestämmer mig. Bestämmer mig för att ta mig dit.

Så jag drog ner på byns lokala lilla källargym. För att byta miljö, för att tänka nytt, för att göra det jag vill.

Jag vill träna. Jag ska träna. Kanske inte på det sättet som jag en gång varit van vid. Kanske inte på det sättet som andra är vana vid. Men jag vill leva enligt min övertygelse om att alla kan träna, det gäller bara att forma det rätt. Och eftersom jag kan forma träningsprogram till 89-åringar, nyopererade knän, människor med både neurologiska sjukdomar och nackskador, för att nämna några – då vore det skam på torra land om jag inte skulle kunna forma ett träningsprogram till mig själv – trots foglossningsbesvär och en mage som växer sig allt rundare.

Sagt och gjort. Jag körde ett pass. Ett anpassat pass. Stabilisering, kroppskontroll och styrka i en fantasifull kombination. Jag såg nog mest ut som en borttappad flodhäst i för små träningskläder, när jag satt där i mitt hörn och hittade på övningar.

Men inombords, i min värld, så var jag lycklig och oslagbar. Den bästa effekten av träning. Kanske den viktigaste effekten av träning. Och effekten av att göra det man verkligen vill, trots vissa uppkommande hinder.

Det finns inga dåliga väder…

…bara dåliga kläder. Och framför allt dåliga ursäkter. Vilka vi vuxna är väldigt duktiga och flitiga att komma på. Det finns precis lika mycket roligt att upptäcka ute nu, som en varm sommardag i juni. Bara man vill. Och bara man bestämmer sig för att inte vara så förbannat bekväm. Blir man kall så kan man ju gå in. Blir man blöt så kan man ju sätta på sig torra kläder. Blir man lortig så kan man tvätta. Svårare än så är det inte.

Och nej, du blir inte förkyld. Inte ens om du blir lite kall. Kanske är du till och med värre utsatt om du stannar kvar inne. Läs mer om det här och gör er sen redo för en upptäckardag ute i det spännande november!

« Äldre inlägg Nyare inlägg »

© 2024 Slaktarn´s Gård

Tema av Anders NorenUpp ↑