Sen i somras har min hjärna och kropp varit inbäddad i någon form av segflytande och grumlig massa. En ganska konstig liknelse kanske, men det är det bästa sättet jag kan beskriva den effekt som graviditetshormonerna har haft på mig under den första trimestern. Jag har varit tvungen att sova varje minut som jag har haft chansen för att sen orka hänga med i Knåddens vilda tempo. Jag har varit initiativlös, lat, extremt osocial och haft noll inspiration och kreativitet. Jag har helt enkelt varit den tråkigaste personen jag kan tänka mig.

Men sen några dagar tillbaka så känner jag att det händer något. Den energiska Kristina börjar återvända och det känns som att det ändå finns hopp om livet. Jag orkar vara glad, har idéer, vill röra på mig, vara social och fantasin och kreativiteten börjar långsamt bubbla upp igen. Det känns som en återuppståndelse – hurra, jag lever igen!

Det kan nog bli en riktigt bra höst ändå. Kanske dags att börja klura på en adventskalender? Men jag har en fråga till alla er därute – vad vill ni ha? SlaktarStinas klassiker med rim? Eller ska vi strunta i tävlingsmomentet och satsa på en adventssaga istället – liknande förra vinterns Vintersaga? Vad tycker ni?

Det är några veckor sen nu. Det var slut på det mesta i kylskåpet och handling i stan stod på schemat. Det blev lite lätt rörigt, bökigt och stökigt innan vi väl var fastspända i bilen och rullade ner för vår lilla kulle. Så där som det lätt kan bli när man är en virrig morsa och en helvild ettåring.

Hur som helst. Vi hann åka ungefär i två minuter och 23 sekunder innan jag upptäckte att jag var vrålhungrig. Så där hungrig så att man kan tänka sig att äta nästan vad som helst. Men jag det tog inte lång tid innan jag såg mitt mest önskvärda mål uppenbara sig för mig, likt en hägring i skogen.

Vi skulle ju in till stan. I stan har de cheesburgare. Jag skulle ha en cheesburgare. Nej, jag skulle ha två. Åh, herregud så gott. Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare. Jag dregglade hela vägen in till stan. Kände den underbara smaken som skulle uppenbara sig när jag tog den första tuggan och min hunger skulle stillas. Cheesburgare – guds gåva till mänskligheten! Cheesburgare-cheesburgare-cheesburgare.

Ivrig, förväntansfull och framför allt vrålhungrig så svängde jag in på drive-in. Klockan hade då hunnit bli kvart över nio. På förmiddagen. nollniofemton. pip.

– Välkommen, vad vill du beställa? en pigg röst raspade mot mig.
– Två cheesburgare, tack. Och en vatten.
– Tyvärr serverar vi inga burgare innan 10. Men vi har jättegoda frukostmackor i frukostmenyn. 

Jag kände besvikelsens våg skölja över mig.

– Ursäkta, vad sa du? hade jag verkligen hört rätt?
– Vi serverar inga hamburgare innan 10. Grillen är inte igång. Men om du tittar på skyltarna framför dig så ser du att vi har frukost istället. En macka och en kaffe kanske?

Macka. En sketen macka. Jag vill ha cheesburgare! Jag blev lite arg. Vad sjutton. Vad är det för land vi lever i. Där någon annan ska bestämma att jag inte får äta cheesburgare innan 10. Jag är ändå en vuxen kvinna som kan ta ansvar för sina beslut här i livet! Men jag insåg, att någon cheesburgare skulle jag inte få. Inte innan tio. Mina ögon började fyllas med tårar, som jag snabbt blinkade bort.

Och det var ungefär där, ungefär då, som jag insåg att någonting inte riktigt var som det brukar. Jag brukar inte gråta över mat. Och definitivt inte över en utebliven cheesburgare klockan kvart över nio på morgonen.

Och min känsla var rätt. För någon gång när vårvintern klär av sig den sista snön, då blir Knådden storebror. Om nu gud vill och re´skapän höll, som min mormor hade sagt. (översättning; Om nu gud vill och redskapen håller) Och det hoppas vi ju att det gör, att det hela går bra. Och att cheesburgarbegäret ger med sig.