Kalvsemester

Den här veckan tog nötkreaturen ledigt från kalvningen. Trots spända juver och allmän svullnad, så har ingen kalv kommit till världen.

Detta berättade dock inte nötkreaturen för bönderna, som lika intensivt som vanligt varit och tittat till djuren, i hopp om att få möta en ny kalv. Nu verkar dock semestern vara till ända, för under söndagen så kom en till tjurkalv till världen nere på Stakheden, och flera kommer titta ut inom de närmaste dagarna.

Fårturné

Fåren har fått av sig sin vinterpäls och drog iväg på sommarturné under början av veckan. De började i backen upp mot Mjölnarbacken och har sen under veckan flyttat vidare till markerna kring kyrkan i Grangärde.

Tanken är att fåren ska flytta omkring på marker som är lite för små för ko-flockarna. Denna idé har slagit väl ut och deras turnéplan är så gott som fullbokad. Dessutom är det väldigt bra träning för Bonden och Nilson att träna vallning i nya miljöer i takt med att hagen flyttas runt.

Framtidslöftet Nilson och hans klåpare till hundförare

Under veckan var vallhunden Nilson och bonden iväg på vallningsträning. Talangen Nilson överöstes av lovord, medan hans hundförare fick en del tips om vad hon behöver träna på. Man kan tycka lite synd om Nilson som fått en sån klåpare till hundförare, men Nilson hälsar att han ändå hyser hopp för framtiden.

Slagsmål i tjurhagen – en skadad

Sammanföringen av de två tjurgrupperna har lett till en del tumult. De kaxiga småtjurarna från Älvdalen har fortsatt utmana Stor-tjuren och i början av veckan verkar någon form av uppgörelse gått av stapeln. Stor-tjuren gick vinnande ur striden, och en av småtjurarna blev halt. Efter noggrann undersökning konstaterades trolig lårkaka, och lill-tjuren ordinerades vila och att avstå från att utmana de stora killarna. Detta lyssnade han inte alls på, men verkar ändå har repat sig bra under veckan som gått.

Ko-flyttar och vägvakter

Gräset har börjat växa och därmed börjar ko-flockarna rulla runt i bygden. Tjurarna uppe i Kullen är inne på sin tredje hage, korna har svept över till hagen vid noret och ungdomsgruppen har promenerat genom Norrbo för att fortsätta sitt viktiga jobb på markerna där. Bonden vill rikta ett hjärtligt tack för uppslutningen kring flyttarna, till alla glada bilförare som uppskattar lite trafikstockning och till nötkreaturen som visar sig från sin bästa sida när de vet att gräset faktiskt är grönare på andra sidan. (Åtminstonde till den sidan dit bonden tycker de ska gå). I samband med att flockarna börjar flyttas runt, börjar det dyka upp stängsel kring åkrar och hagar och ibland i skog och dungar. Ser du en vit eltråd, eller ett grönt nät – utgå från att det är el i dem. Ser du inte tråden eller nätet, så märker du om det är el i den.

Mata bonden istället för fåren

Fåren befinner sig nu på platser där det passerar mycket folk, och Gränge Ko-nytt vill uppmana alla att INTE mata fåren med knäckebröd eller dylikt. Risken är att fåren börjar förknippa varenda människa med godsaker och därmed vill tillkalla all uppmärksamhet så fort de ser en tvåbent varelse. Detta gör dem genom att bääääääääääa. Högt. Och detta kan ju kännas smickrande till en början, men inte i längden.

Intensivt bäande får kan leda till en belastande ljudmiljö, enligt arbetsmiljöverkets föreskrifter, och kan därmed leda till att fåren inte kan arbeta i en miljö där många människor passerar. Tråkigt tycker deras arbetsgivare och uppmanar er istället att mata bonden, för där har det nämligen helt omvänd effekt. En bonde som får mat och godsaker blir kanske inte tystlåten, men åtminstone mjuk i rösten och på gott humör. Och möjligtvis är bonden heller inte lika söt som fåren, men kisar man lite i motljus så kan man nog urskilja siluetten av en fårskalle.

Veckans fråga – tycker Millimetermannen det är skönt att vara hemma?

Nu är det ju så att Millimetermannen är inte hemma, han är bara lite kortare hemifrån. Just nu arbetar han intensivt med att slå upp sommarens alla hagar nere på byn, till skillnad från vinterhalvåret då han arbetar med att bygga infrastruktur åt Stockholmare. Då är det dock inte stängsel, utan mer betongväggar. Skillnaden kan tyckas stor, men likheterna är fler än vad man kan tänka sig. Eller är det tvärtom, att likheterna är stor men skillnaden är mer än vad man kan tänka sig? Hur som helst så vill han hellre vara lite kortare hemmifrån än längre hemifrån. Så vet du något jobb som kan behöva en fokuserad, målinriktad, noggrann snickare med betongkunskap och farligt hög arbetsmoral – hör av dig.

Förlossningshjälp

Veckan startade med vackert väder och en kviga som skulle få sin första kalv. Bonden smög omkring på slätten med en kikare i handen, och kvigan sände ondsinta blickar mot den självutnämnde spanaren. Tiden förflöt och två klövar syntes under svansen på kvigan, men sen hände inte så mycket mer, trots tappert kämpande. Bonden beslutade då att hon behövde bestämma hur kalven låg, för att göra en vidare bedömning om insats. Och lyckades med hjälp av intensiv telepati och imponerande slughet, få komma fram till kvigan och göra en lägesbedömning. Kalven låg med huvudet och framklövarna åt rätt håll, men troligtvis låste armbågarna mot bäckenkanten vilket försvårade det hela. Bonden tog beslut att kalven behövde hjälp att komma till världen. Det tyckte dock inte kvigan, som inte lät bonden närma sig igen. Hjälp tillkallades och grindar bars ut på slätten. En traktor hade varit till hjälp, men eftersom den var upptagen på annat uppdrag, så fick bonden anledning till att finslipa på sin fysik, styrka så väl som kondition. Väl med grejerna på plats, så fållades kvigan in och kalven fick hjälp att ta sig ut. Det hela gick fint, och den ny-kalvade kon tog väl hand om sin avkomma, bara hon fått dricka några hinkar vatten och återhämtat sig en stund.

Kola-Bönan

Några dagar senare så kalvade förstagångskalvaren Kola. Kola har fått sitt namn eftersom hon har samma färg som ljus kola. Kalven som kom ut var en kviga, och var minst lika ljust kola-brun hon med, och heter därmed Kola-Bönan. Kola-Bönan är den ljusaste kalven vi fått, och det ska bli spännande att se om hon behåller sin speciella färg i takt med att hon växer på sig.

Tumult vid Sockenstugan

Den sista kalven vid Sockenstugan kom till världen utan dramatik. Rutinerade 26:an fixade det hela galant, och en till tjurkalv kunde välkomnas till världen. Samma dag fick Beatrice och hennes kalv ansluta till väninorna vid Sockenstugan.

Hon möttes av en bestämd Dora som råmade högt och dovt, och skrapade med klövarna för att informera om att det fortfarande är hon som leder gruppen. Ett mindre tumult bröt ut när väninnorna skulle göra upp om att hiarkin kvarstod, och Kossan Fia passade på att ropa med sig alla kalvarna till andra sidan hagen medan korna i ett moln av jord for runt med dinglande juver och kraftmätte sig med varandra. Stora Dora vann som vanligt, hon är nästan lite skräckinjagande när hon sätter den sidan till. Hur som helst så är gruppen vid Sockenstugan nu fulltaglig; åtta kor och åtta kalvar, och de kommer snart börja flyta fram i landskapet och göra sitt viktiga jobb på fler marker.

Trafikstockning i Norrbo

Under fredags förmiddag uppstod stopp i trafiken i Norrbo, i samband med att ungdomsgruppen skulle flyttas över vägen. Gräset börjar bli grönare på andra sidan, men ungdomsgruppen var inte riktigt säker på den saken och övervägde att stanna kvar i vårvinterhagen. Tillslut var det en av gangster-kvigorna från Älvdalen som vågade sig över och blev den första att få smaka på nytt bete. Då var inte de andra så svårövertalade längre, och väg-proppen lossnade.

Fotnot: Gangsterkvigorna utgör en sub-grupp inom ungdomsgruppen. De flyttade hit i december, och har sedan dess hittat på mer bus än vad de andra djuren någonsin gjort tillsammans.

Veckans fråga; Hur många kalvar är det kvar?

Det vet vi ju såklart inte. Något djur kanske bär på två kalvar, och någon kanske föder en döfödd kalv. Men det är 8 djur som ännu inte har kalvat, och som vi håller extra koll på.

Kalv-Kollen

Antal kalvar vid Sockenstugan: 8

Antal kalvar på Stakheden: 6

Dora och den olydiga kalven.

Kossan Dora var först ut den här veckan, och födde under tisdagen en välskapt kvigkalv. Födseln bevittandes av nästintill hela kyrkosexpeditionen som snart har utvecklat en full bondekompetens till följd av händelserna i hagen. Kvigkalven visade sig vara en av de livligaste som satt klövarna på denna mark, och man kan med jämna mellanrum se hur den springer och skuttar runt i hagen med mamma Dora ropandes efter – helt ointresserad av att lyssna. Vad den kalven ska hitta på innan sommaren är slut, det tycker nyhetsredaktionen ska bli spännande att följa.

Ketchupeffekten

Första delen av veckan förlöpte relativt lugnt, men lagomt till att popcornen var poppade för fredagsmyset, så var det som att någon slog i botten på ketchupflaskan – inom loppet av 24 timmar hade 4 kalvar kommit till världen. Högst odramatiskt, men bönderna var aningen slitna efter en lång dag nere på byn med kalvtillsyn, fotbollsmatch, fika och vallningsträning. Sen när morgonen grydde, och de tidigt var uppe för att kolla till nytillskotten, så visade det sig kommit ytterligare en. Stort grattis till Stjärna som fick sin första kvigkalv!

Förra året födde Stjärna en blind kalv, som vi tyvärr behövde avliva. Men i år hade naturen kompenserat för det och gett henne kalv glasögon istället! (dvs ringar runt båda ögonen).

Busungarna vid sockenstugan

I hagen vid sockenstugan så är det nu 6 stycken kalvar som springer runt och busar med varandra. Under söndagskvällen passade Glittras kalv på att lära sig om eltråden. Den hann både göra en sväng in i trädgården hos grannarna och en sväng in på Plättens odlingsområde. För er som är oroliga över att era odlingar skall ätas upp, så kan ni släppa den oron. Kalven vill genast tillbaka till sin mamma för att dia, och är måttligt intresserad av allsköns växter som finns på utsidan.

Det tar ett par dagar innan kalvarna förstå syftet och sambandet med eltråden, så det kan vara lite livat där uppe nu. Märker du att kalven är utanför tråden och inte vågar passera den igen (det är en eltråd)- ring bonden så löser hon det.

Matkoma

Många av korna vid sockenstugan har gott om mjölk i sina juver, och kalvarna äter glupskt när det väl är dags. Sen lägger sig kalvarna för att sova, medan mamma-ko ofta går iväg för att i lugn och ro äta och socialisera sig lite med de andra korna. Kalvarna kan då bli liggande så, tysta och stilla i flera timmar, medan kroppen suger i sig av den näringsrika mjölken. Detta kan se aningen oroväckande ut för människosläktet som ofta har med sig sin avkomma hela tiden och som dessutom skulle betala guld för att, ett dygn efter födseln, kunna gå iväg och äta i lugn och ro, och socialisera sig lite med väninnorna.

Veckans fråga; hur går det för Beatrice med juverinflammationen?

Beatrice och hennes kalv huserar fortfarande nere i ett VIC-rum (Very Important Cow) på Stakheden. Antibiotikabehandlingen är avslutad, men bonden mjölkar fortfarande ur den sjuka spenen. Det har blivit avsevärt mycket bättre, och bonden börjar fundera om det här med mjölkningen inte är en rutin som hon trivs lite för bra med för att avsluta.

Kalven diar på de andra tre spenarna och växer så det knakar. Och även om de trivs bra nere på Stakheden, så ska de snart få återvända till sina kompisar vid sockenstugan.

KALV KOLLEN;

Antal kalvar i hagen på Stakheden: 4

Antal kalvar i hagen vid sockenstugan: 6

Antal kalvar i VIC-rummet; 1

Just nu finns det så mycket att rapportera om från kohagarna och omgivningarna, så jag och min ständiga följeslagare Nilson, beslutade att vi drar igång en liten sammanfattande nyhetstidning som vi döpt till Gränge Ko-nytt. Den är i första hand digital, men skulle göra sig oerhört smickrande i pappersform också tror jag! Här är först numret – håll till godo!

Okänd hjälte räddade kalv

Söndagen den 24 april, födde den godhjärtade kon Bodil en vacker kvigkalv i hagen vid Sockenstugan. Solen sken och nedkomsten var högst odramatisk när den pigga kalven kom till världen utanför Käthis hus. Dramatiskt blev det dock några timmar senare, när kalven i skymningstid stapplat ut genom stängslet och tagit sig ut på vägen. En förbipasserande okänd man, lyfte in kalven i hagen igen och letade upp kyrkoherden för att kunna ringa och informera bonden. Bonden åkte då ner och buffrade in kalven och dess stabila moder längre in i hagen, för att undvika mer dramatik den natten.

Dock hade kalven en oförklarlig dragning ut mot vägen, och kvällen blev sen innan kalven lagt sig till ro och bonden kände sig tillräckligt lugn för att åka hem igen. Dagen efter kompletterades stängslet ut mot vägen, med ytterligare ett stängsel, i syfte att skapa en större distans mellan vägen och korna. Hittills har insatsen varit lyckad, men bonden utesluter inte att någon kalv kan stappla ut genom trådarna igen och uppmana därför trafikanter att hålla sinnet vaksamt och ögonen öppna!

Par i tjurar och kalvbrottning

Under tisdagen föddes två stora och pigga tjurkalvar i hagen vid Sockenstugan. De stolta mammorna heter Ellen och Beatrice, och var nästan lika malliga som bonden. Bondens uppgift en sådan dag består i att se till att alla inblandade mår bra, samtidigt som hon smyger omkring med märkningstången, ständigt beredd att nypa fast ett högst oromantiskt gult märke i vardera öra på kalven. Denna märkning sker enklast inom ett dygn från kalvens födelse, ty därefter blir kalven oftast för snabb och stark för att få fatt på.

Den kvicktänkte reflekterar nu över att det upplevda besväret även kan även bero på bondens bristande snabbhet och fysik, mer än kalvarnas energi. Men eftersom flera bönder över hela landet bevittnar om samma besvär, så kan vi iallafall låtsas att det inte är något fel på den här bondens fysik. Smygandet till trots, så behövde bonden ta till tummen-ner-greppet och brotta ner en av kalvarna för att få i öronmärkningen. För den utomstående kan detta ha upplevts som något omtumlande, då bonden ännu inte finslipat själva finessen i manövern. Gränge Ko-nytt låter rapportera att ingen kom till skada, och var det någon som var mest illa ute så var det i så fall bonden.

Fot-not: Tummen-ner-greppet är en icke-patenterad eller licensierad manöver som utövas i områdena kring Falköping och som nu börjar sprida sig ut i landet.

Veterinärutryckning och djurflytt

Under fredagens kvällskoll så fick bonden fart under sulorna, då en ko uppenbart inte mådde bra. Den rörde sig mycket försiktigt, ögonen var glansiga och röda, och från mulen vattnades det. Feber kunde konstateras och veterinär påkallades och pannlampor sattes på laddning. Det nedsatta allmäntillståndet till trots, så tog kon väl hand om sin kalv, och över nejderna hördes en lättnadens suck från bonden när det konstaterades. Korna tittade storögt på när behandlingsanläggningen ställdes upp i hagen utanför sockenstugans parkering, och den röda veterinärbilen sladdade in, redo att ta sig an den påverkade kon.

Veterinären konstaterade mastit, dvs juverinflammation, och kon ordinerades antibiotika i kombination med regelbunden urmjölkning. Därav flyttades kon tillsammans med sin kalv till Stakheden under lördagen. Där står de nu installade för att förenkla behandling och observation av hur mastiten fortlöper, och i vilken utsträckning kalven påverkas. Bonden låter hälsa att efter ett par dagars behandling så mår kossan mycket bättre, och kalven verkar också må fortsatt bra, så prognosen bedöms i dagsläget vara god.

Veckans fråga; Hur går det för Nilson?

Gränge Ko-nytt låter rapporter att Nilson nu har påbörjat sin grundträning och har därmed börjat fösa runt fårflocken som köptes in tidigare i våras. Bonden ser mer förvirrad ut än Nilson, och man kan undra vem det egentligen är som har påbörjat sin upplärning. Nilson sköter det hela med ett koncentrerat lugn, medan han kontrollerat föser fåren fram och tillbaka med bonden i släptåg. Oavsett så ser vi fram emot att följa detta teams utveckling – ska de en dag klara av att valla koflocken?

Tack för att du följt rapporteringen från hagarna, nästa nummer av Gränge Ko-nytt utkommer nästa söndag. Önskar du något speciellt reportage eller notis, eller funderar på något annat – tveka inte att slänga in en kommentar nedan!

Det var inte så stora överraskningar under min födelsedag, det mesta var sig likt. Ett barn hemma från skolan, korna skulle ha mat, ungarna likaså och Nilson envisades med att spåra räv på morgonpromenaden. Med undantag för alla fina gratulationer från både kända och okända, så var det en helt vanlig dag, vilket i min värld inte är fy skam.

Överraskningen kom dagen efter, när jag i lugnan ro stod och pysslade om Bodils juver ute i hagen, så fick jag se ett par klövar som stack ut ur kossan Femton – en kalvning i full gång! Det var några veckor tidigare än beräknat, så överraskningsmomentet var ganska kraftigt för mig.

Kossan Femton verkade dock inte så överraskad, utan skötte det hela exemplariskt. Hon hade valt ett perfekt läge mot mot Storladans södervägg, i det torra fjolårsgräset och med vårsolen som värmde. Den lilla tjurkalven som kom ut var välskapt och välmående, om än liten och ynklig. Men det är inget problem att vara liten och ynklig, när man har en duktig mamma som tar hand om en. Och det är hon, duktiga Femton.

Och jag som bonde, övervakar och ser till att alla mår bra. Det är så vi har valt att arbeta, att låta djuren så långt det är möjligt sköta kalvningen själva ute i hagen. Tillsammans med flocken eller en bit ifrån. Ståenden, vankandes eller liggande. Så som de själva väljer att ha det. Vi övervakar och har koll, för att kunna hjälpa till om det behövs. Hittills är de gångerna få och vi utvecklar flocken målmedvetet för att det ska fortsätta vara så.

Nu väntar vi med spänning på att de andra kalvarna ska komma till världen, det börjar bli stånkigt och svullet för korna, så det står nog inte på förrän nästa kalv skuttar omkring i hagen! Det är en intensiv tid som ligger framför oss. arbetsmässigt och känslomässigt. Och ändå så är det den bästa tiden av alla som börjar nu.

Imorgon fyller jag 36 år. Och jag som tidigare föredragit att inte uppmärksammat min födelsedag, börjar vända i den frågan. Jag börjar liksom förstå, på riktigt, att det är värt att fira att jag fått vara med ytterligare ett år i detta jordeliv. Att det är något fint att få möjligheten att bli äldre. Att få gråa hår och rynkor, är inte alla förunnat.

Och just nu ruskas livet om, både i det stora och det lilla. Allt är tillsynes som vanligt, och ändå är allting annorlunda. Jag tänker mycket på det, och det färgar mina texter, på ett sätt som får mig att tveka om vart de hör hemma – i byrålådan eller i det offentliga? Och därför har det varit lite tyst här en tid. Jag vågar liksom inte riktigt öppna det där flödet av ord som kommer ut, när upplevelserna av livet behöver bearbetas.

Och jag får heller inte ut någon förklarande text om hur vi löser vatten till korna under vintern, när den där förbannade känsloproppen sitter som ett smäck för formuleringarna. Eller om det är djävulen på axeln, som med segersötma i mungipan kravlat sig upp och återigen börjat viska dumma saker i mitt öra.

Men det är ju knappt så man vill erkänna det – jag fyller ändå 36 imorgon. Borde man inte växa ifrån sådana där dumheter? Kanske händer det på 36-årsdagen? Kanske händer det aldrig? Kanske måste jag hända själv? Kanske är det den där känsloproppen som måste dras ur, så alla forsande ord kan spola bort den förbannade odågan? Kanske funderar jag för mycket och det här bara blir en virrig text? Men det blev en text i alla fall, ibland får man vara nöjd med det lilla. Som att få möjligheten att fylla 36 år.

Och kanske har det börja sippra lite, vid den där proppen. Jag är ändå bara människa. Imorgon en 36-årig människa. Och vill man enbart ta del av lugna leenden, härliga dagar och ljusa känslor – så finns det så många andra platser att välja mellan. Här skriver Kristina – i all sin bräckliga kraftfullhet. Och jag behövde bara påminna mitt 35-åriga jag om det.

(Den här texten skrev jag för tre år sedan, men tycker den är värd att ta plats igen. I dessa tider, internationella kvinnodagen till ära. Låt dessa kvinnor och deras kunskaper, få den renässans som de förtjänar. Och kräver. För den framtid vi möter.)

Hej mormor någonstans däruppe i himmelen.

Idag är den 8 mars 2019 och därmed internationella kvinnodagen. Den fanns även på din tid, men om du tänkte på det medan du utfodrade korna och stoppade strumpor, det kommer jag aldrig att få veta.

Vad jag däremot vet, är att du bar på en massa livsviktig kunskap och färdigheter. Kunskap och färdigheter som jag tycker har blivit kraftigt nedvärderade, nästintill skambelagda. Hur det blev så, det vet jag inte. Men någonstans mellan dig och mig, så blev månadslön och akademikerpoäng, något bättre än potatis, mjölk och hemslaktat fläsk. Men sedlar mättar dåligt när affären ekar tom. Och det vet du mormor, och dina systrar med dig. Men det är som om min tid glömt allt det där.

Och sanningen är den mormor, att jag tycker det är förbannat orättvist. Det är förbannat orättvist att alla den kunskap som du bar, all den kärlek som du gav – ska ses som något mindre värt. För det var sann livskunskap som flödade i dina ådror och ett stort ansvar som du bar på dina axlar. Ansvar som du med stolthet uppbar, med rak rygg och en styrka det sällan talas om. Du knäböjde inte för livet, du bar det i dina händer.  Ömsomt tungt, ömsom lätt. Då som nu.

Och med beslutsamhet  i blick och jorden under dina fötter, tog du vad som fanns och gjorde det till något värdefullt. Till kläder och mat, värme och trygghet. Med blott en bit mark, ditt starka hjärta och kunskapen i dina händer ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet.

Och det är värt att upprepas; med blott en bit mark ombesörjde du en hel familjs välmående och trygghet. Ovärderlig kunskap som inte kan mätas i pengar eller akademikerpoäng. Ovärderlig kunskap som fått mänskligheten att överleva kriser och krigsår. Ovärderlig kunskap som fortfarande behövs, trots så kallad effektivisering, globalisering och digital teknik. Eller kanske just därför. Kanske är det just därför den behövs, mer än någonsin.

Och det är det jag tänker på, när jag sitt här på den internationella kvinnodagen, 2019. Jag tänker på dig och alla de andra bondmororna, med kraftiga överarmar och hucklet över håret, som visste hur man slaktar en gris likväl som tröstar ett barn. Ni som visste hur man får några morotsfrön att bli tusentals fler, hur man får mjölet att räcka och hur man klarar sig utan frys. Ni som förstod vikten av att hjälpas åt, alla utefter bästa förmåga. Ni som förvandlade mjölken till ost, fil och guldglittrande smör. Ni som insåg pengars värde men likväl dess betydelselöshet.

Ni som visste hur man ombesörjer en familjs alla behov med blott en bit mark och kraften i era händer. En familjs behov, med blott en bit mark och kraften i era händer. Blott en bit mark, och kraften i era händer.

Respekt.

Jag drömde aldrig om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men någonstans mellan min fars död och mina barns liv, så började jag fundera på vad som krävs för att leva på en plats. Vad som krävs för att leva. Och det var då jag insåg hur oerhört sårbart samhälle vi lever i. Där vi, trots uppvärmde utomhuspooler, matchande soffor, sommarbåtar och ständiga köksrenoveringar  – lever en veckas marginal från svält.

Det kan vara svårt att ta in, när vi ser våra dignande butikshyllor med 30 sorters olika bröd, frukter och grönt från när och fjärran, och andra livsmedelsliknande produkter med diverse innehåll som min gammelfarmor inte ens skulle våga använda som städprodukt. Men börjar man skrapa lite på livsmedelskedjans välputsade luftslott, så är det inte långt bort att det knyter sig i magen och det blir lite svårt att andas. Av rädsla. Av insikt att vi dansar runt på väldigt tunn is med händerna bakbundna.

Vi lever med en veckas distans från nationell svält och det krävs så oerhört lite för att vi ska stå där. Med butikshyllor som gapar tomma och barn som börjar skrika av hunger. Det finns inga beredskapslager. Minst hälften av vår mat är importerad, och den som produceras här i Sverige är antingen beroende av importerade insatsmedel eller enorma mängder energi.

Och då har vi inte ens talat om de digitala system som ser till att maten kommer till din butik och möjliggör att du kan handla. Om alla de lastbilar och fartyg som kräver bränsle för att frakta maten hit och dit. Det går att räkna upp så chockerande många sköra trådar och det krävs så oerhört lite för att detta system ska haverera. Även i fredstider.

Och det var när jag insåg detta, för ungefär 8 år sedan, som jag började lära mig hur jag producerar mat. Det var då jag började odla och hålla djur, lära mig mer om ekosystemprocesser och förstå hur jag skapar vad som behövs för att hålla mig vid liv, med de resurserna som finns på den plats där jag vill leva.

Det var då jag blev bonde, om du så vill kalla mig det. I min egen värld är jag bara människa. En människa som vill vara mätt i magen, känna trygghet, kärlek och meningsfullhet i vad jag gör om dagarna. Det är därför jag gör vad jag gör. Men jag drömde aldrig om att bli bonde, nej aldrig någonsin.

Nu är det krig i europa. Redan innan militärer började vandra över landsgränser så flaggade det svenska lantbruket om kris till följd av kraftigt ökade omkostnader. Mat kommer att bli kännbart dyrare. Om det stannar där ska vi skatta oss oerhört lyckliga.

Och det kan skrivas kilometerlånga spalter om både jordbrukspolitik, hjälppaket och skatteavdrag. Vi kan stå med plakat och skrika, göra namninsamlingar och bilda föreningar, skriva motioner och arga inlägg – men det kommer inte mätta våra magar, om dagen kommer då det sinar i hyllorna. Och då, är det troligtvis försent. För ingen jävel i hela världen kan trolla fram en potatis som inte finns, hur hungriga vi än må vara. Den potatisen måste vi själva sätta, och vi behöver göra det nu, så snart marken tillåter.

Vi vet inte vilken framtid vi går till mötes. Men vi vet att vi kommer behöva mat. Idag, imorgon och även när höstlöven åter faller.

Så sätt din potatis. Så dina frön. Prata med din granne och var snälla mot varandra. Prata om trygghet och behov, och om en värld som är i gungning. Om landskapet ni delar, och möjligheten att producera mat, med de resurserna som finns på den platsen.

Än finns tiden att axla ansvaret över vår mat, och vi kommer behöva göra det tillsammans. Kanske visar det sig vara överilat, men i det här läget känns det oerhört dumt att chansa. Oerhört dumt. Så sätt din potatis, snälla.

Vi behövde köra en till avlusningsomgång på korna, och lyckades träffa in en dag med fantastisk väder. Kylan bet i kinder och fingrar på morgonen medan vi plockade iordning hanteringsanläggningen, men bara någon timme senare åkte jackan av och solglasögonen på – vilken dag!

Den respektingivande nötvallningshunden var självklart med och styrde upp det hela – se själva hans ansvarstagande stolthet när han vaktar den djupfrysta komockan! Inte ens knotan var intressant.

…och definitivt inte korna. Bara kanske lite. Ungefär som när man styr och ställer för att åka till någon nöjespark med småbarn, och det är leran utanför entrén som är det roligaste. Men han var med iallafall och kände att han gjorde något viktigt.

Ibland känns det som en utopi att den där lilla luddbjörnen ska hjälpa mig att flytta korna en dag.

Hur som helst….Avlusning görs i förebyggande syfte när man är med i utedriftsprogrammet, så vi har redan kört en omgång på samtliga grupper. Men för några individer har det varit mer besvärligt, och är i behov av en andra behandling.

Så vi körde dit behandlingsboxen, grindar och samlade in damerna som fortfarande går tillsammans med sina kalvar från i somras.

För korna är det ingen big deal att gå igenom behandlingsboxen, de har gjort det förut, vet att det inte är farligt och är fullt medvetna om att man får ”godis” den korta stund som man står där.

Lite annat är det med ungdjuren, som tycker det hela är jätteläskigt och inte fattar alls vad det handlar om. Det är inte ovanligt att de blir rädda och härjar omkring inne i boxen. Det slår i metallen, och låter mer våldsamt än vad det är.

Jag själv har tidigare blivit väldigt stressad av det här ljudet, men har med tiden lärt mig att en stressad människa gör definitivt inte situationen bättre. Så bara vi tvåbenta är lugna, så brukar det inte ta så lång tid innan individen i boxen har lugnat ner sig, hittat godsakerna i hinken och fattat att behandlingsboxen är ju ganska trevlig ändå.

En del hispiga individer lugnar inte ner sig, och det antecknar vi noggrant, inför en helhetsbedömning om vilka individer som ska utgöra grunden för den flock som vi bygger. För vi vill ha lugna, trygga och stabila djur i vår flock. Och då behöver vi ta beslut som leder åt det hållet, konstigare än så är det inte.

Just nu är djurens päls väldigt tjock, fet och tät, så för att få bästa effekt av avlusningsmedlet så rakar vi det område där preparatet ska appliceras, dvs hela rygglinjen. Det ser lite roligt ut när alla djuren går runt med en omvänd raggarsträng på ryggen, men det är för deras eget bästa. Och de bryr sig knappast.

Som bieffekt får fåglarna tillgång till massa gosigt byggmaterial till sina kommande vårbyggen.

Hela processen gick väldigt fint och vi var klara framåt lunch. Då värmde solen rejält och vi njöt lika mycket som kossorna.

Och för er som undrar – hanteringsanläggningen står kvar ute på gärdet eftersom korna behöver gå igenom den nästa helg igen. Då ska några av dem få nya örhängen, som de enligt lag behöver ha. Dora har dock rivit sönder båda öronen, så vart vi ska sätta de lapparna återstår att se. Kanske får vi lov att ansöka om undantag på henne, beroende av hur trasiga öron de behöver ha innan det godkänts. Den som lever får se, och ständigt lär man sig något nytt.

Det är med glädje och stolthet jag kan presentera att nästa vecka så drar Länsstyrelsen Dalarna igång med en serie webbinarier på temat regenerativt lantbruk.

Det är Märta Jansdotter-Aguire från Gröna Gårdar, som kickar igång det hela med att på onsdag 16 februari, ge en introduktion till Regenerativt lantbruk.

Onsdagen efter så är det Gunnar Thelin som pratar om EOV – att mäta ekosystemfunktioner på gårdsnivå. Gunnar var ju en av dem som var här hos oss i somras och gjorde EOV-mätningar och jag misstänker att det kommer bli en fördjupning i ekosystemprocesserna och verktyget som sådant.

Onsdagen därpå så är det Tomas Torsein som delar med sig av sina kunskaper och erfarenheter kring regenerativ betesdrift. Tomas och hans fru Mia är verksamma nere kring Falköping och driver Bältaregården. De är stora förebilder för oss, och det är inte sällan som jag vänder mig till någon av dem när jag grubblar på något kring djuren.

Sista onsdagen är temat regenerativ växtodling med Roland Höckert, Godegården. Roland integrerar sina får med växtodlingen och har på så sätt uppnått fina resultat. Eftersom jag själv inte sysslar med växtodling så ser jag fram emot att lyssna på honom och hans tankar!

Ja, ni ser själva vilken bländande line-up som Länsstyrelsen Dalarna har fått ihop – imponerande! Och det gör mig glad och stolt att det är ”min” länsstyrelse som möjliggör för människor att ta del av dessa kompetenta människors tankar. Regenerativt lantbruk är framtiden, om vi vill ha en framtid. Heja Dalarna! som Gunde hade sagt