Det drog igång med besked. Våren. PANG så var all snö borta, ljuset var tillbaka och både puls och andning omvandlades till något snabbt, kort och kaninaktigt.
Vårstressen. Den där känslan som drabbar mig när marken ligger bar och solen avslöjar varenda spindelnät och dammtuss som vintermörkret har gömt. När det från ena dagen till den andra finns tusen saker som behöver göras, och jag vet knappt vart jag ska börja och blir nästan lite lamslagen av alltihop och vill mest lägga mig under täcket ett par månader till.
Men det gör jag ju såklart inte. För jag har lite svårt att sitta still. Så jag försöker göra alla tusen sakerna samtidigt, och blir dum i huvudet på köpet. Dum i huvudet på det sättet att egentligen ingenting blir riktigt gjort och som egentligen leder till att det blir ännu mer att göra i slutändan. Och inte mår någon bra utav det heller. Varken jag eller resten av familjen. Möjligtvis mår jag bra just i stunden, just i känslan att få stick ner handen i jorden. Just i stunden att få dra ett stängsel och se korna som börjar svullna inför kalvningen. Men däremellan – totalt kaos i huvudet och en ständig kaninpuls. Som att vara jagad. Av våren.
Och jag vet att snön försvann tidigt i år. Så egentligen har jag mer tid än vanligt att få vissa saker gjorda. Men det är som Pavlos hundar – bar mark drar igång någonting inom mig. För jag vet vad som kommer. Vad som ligger framför. Som att med skräckblandad förtjusning stå högst upp i en bergochdalbana, och veta att nu åker vi. Och det är bara att hänga med.
Det drabbar mig, varje vår. Men nu har jag hållit på tillräckligt länge för att se det återkommande mönstret av hur min känsla av ”tusen saker som måste göras” sätter käppar i hjulet för både det ena och det andra. Och när man blivit medveten om det, så kan man jobba fram strategier för att göra situationen bättre.
Så jag jobbar på det. Och det går emellanåt riktigt bra. Och sen går det inte alls. Och sen går det bra igen. Och sen går det inte alls. Men det gäller att inte ge upp, utan att strävsamt sträva på mot den förändring man vill se. Så jag anstränger mig för att bryta gamla beteenden som inte är fördelaktiga. För att hitta strategier som gör att jag kan möta allt det som händer när våren kliver in. Strategier för att stå stadigt, i kropp och själ, även när vårens vindar börja blåsa.
Jag tänker inte ge upp. Möjligtvis kan jag behöva byta eller förändra en strategi om jag märker att det inte leder mig dit jag vill. Men det gäller att nöta på. Nöta på, observera, reflektera och justera. Och sen repetera. Nöta på, observera, reflektera och justera. Kanske är det den viktigaste vuxenlärdomen ändå. Att det är så resultaten kommer. Oavsett om det handlar om förmågan att planera, att få bättre fysik, bättre mentalt välmående eller att hålla krukväxter vid liv. Så nu nöter jag på. För att klara av att möta våren utan att bli dum i huvudet.
