12.31 är tiden som jag skriver in i transportdokumentet. Tiden då djuren är lastade i transportvagnen och de åker iväg på sin sista färd. Slakteriet är slutdestinationen. Jag skriver med bläck med traktorns stänkskärm som underlägg. Tårarna bränner bakom ögonen, och andningen är kort och hård. Ett utdraget försök att hålla ihop tills alla uppgifter i är ifyllda. Det blir så kladdigt annars, att räcka över en djurägarförsäkran, där bläcket är utspillt med tårar.
Men sen går det inte längre. Tårarna faller när jag kliar dem vid svansroten en sista gång. Kliar bakom öronen och under hakan, eller där de gillar det allra bäst. De är lugna och närvarande. Så där som en välmående ko är, en vacker höstdag i september.
Och jag ser dem i ögonen. Med rak rygg men med ett hjärta tyngt av sorg. Och allt är precis som det ska vara. Med tårar på kinderna och en mun som snörps ihop. Det finns ingen anledning att hålla tillbaka, finns ingen anledning att inte låta känslorna få välla fram. För vilka människor vore vi annars, om inte dessa känslor fick ta sin plats?
Vi gråter lite ihop, min Millimeterman och jag. Över livet, över döden och alla de där valen man måste göra däremellan. Sen åker han iväg, med traktor och vagn, och djuren som i lugnan ro möter sin sista höstdag.
Mina ögon är rödgråtna och näsan snuvig när det svänger in en bil bredvid hagen. Instinktivt vill jag gömma mig med alla mina känslor som väller över. Men vem blir jag då? Vilket samhälle är det jag bidrar till, om inte dessa känslor ska få finnas? Så jag bestämmer mig för att det är fullt rimligt att vara rödgråten och ledsen när man precis har skickat iväg några djur till slakt. För att det är så jag känner. Och det berättar jag för människorna i bilen. Och de förstår, och blir lite ledsna de med. Och de gula höstlöv faller över bilens tak, och solstrålarna värmer mot min rygg. De åker iväg. Och kvar står jag med ett vattenkar att tömma och stängseltråd att linda ihop. I hagen är det stilla och tyst.
Och jag tänker, att tyngden av döden bärs av dem som ännu lever kvar. Och jag tänker på hur död blir till liv, och liv blir till död. Hur sommarens gräs på markerna omkring, har byggt upp dessa djur. Och hur dessa djur nu ska bygga upp kropparna till människorna som lever här. Livets kretslopp och vi ingår i det, vare sig vi vill eller inte. Och naturen funkar som naturen funkar, vare sig vi vill eller inte.
Ett par veckor senare ska jag lämna ut kött. Och jag kommer göra det med en stolthet, tacksamhet och vördnad. Men just den här stunden behövde jag få gråta. Just den här söndagen i september, när dessa djur mötte sin sista höstdag.
Jag blir rörd! Du skriver väldigt bra och fint. Ingrid
Vet du, när jag läser om din hjärtesorg så gråter jag också. Jag är uppvuxen på landet utanför Fredriksberg på en liten gård med självhushåll. Där slaktades djuren på gården. Som barn tänkte man inte så mycket på det det var en naturlig del av livet. Jag fick aldrig se själva avlivningen men man hörde ju att det small. Sen hängde djurkroppen där och så småningom blev det mat. När grisen slaktades så skämtade dom med mej om att jag skulle få knorren och jagade mej med den. Å, så förnärmad jag kände mej :-).
Jag håller just på att avsluta den fantastiska boken ”Jord, hopp och kärlek”, det bästa jag läst på länge. Vilket arbete ni och övriga medverkande gör. Det finns verkligen hopp.
Önskar er allt gott i fortsättningen.