Halvvägs in i juli och trots att kalendern är tom, så fylls dagarna på, inte sällan till över bristningsgränsen. I sedvanlig ordning är jag en forma av sambandscentral, där telefonen ringer stup i ett, och min huvudsakliga uppgift är att samordna utfodring, välmående och förväntningar hos både människor och djur. På något konstigt sätt, så når allt detta kulmen i juni, juli.
Oftast tycker jag om insikten om att mina dagar har betydelse för andra. Men emellanåt sitter jag och skriver utlämnande, och kanske en aning tungsinta texter, om vara den som bär. Skiljelinjen mellan det två sinnesstämningarna, handlar enbart om mina egna tankar om vad folk har för förväntningar på mig och mina dagar, och min känsla av att kunna tillgodose dem.
Den insikten är inte så smickrande, men den är viktig. Och det är fint att känna att man är 38år och ännu har så mycket utvecklingspotential.
Just nu följer vi alla väderleksrapporter med en aning maniskt inslag. Vi har skördat lite mer än hälften av de marker som vi ska skörda på, men resten står kvar i väntan på ett par dagars uppehåll. Väderleksrapporterna beter sig som den värsta retstickan, där vi ständigt pendlar mellan förhoppning och besvikelse. För hela tiden hägrar några dagars uppehåll, men alltid kommer det någon regnskursprognos, precis när det är dags. Det bygger upp en icke önskvärd frustration, som därmed erbjuder ännu mer möjlighet till självutveckling. Och tänker jag efter, så är det ju det mänsklighetens liv är – en enda lång resa i självutveckling.
Som här om dagen, när jag tillbringat kvällen tillsammans med proffsiga Johan Bodin och Louise Norström och en chockande mängd teknisk ljud och filmutrustning för att se vad som går att åstadkomma med ett sommartal – och jag är klädd i högtidskläder och ser fram emot att åka hem för att få några timmar välbehövlig sömn – då får jag ett samtal om att fåren har rymt.
Så det var bara att svänga av tillbaka till Norrbo, få grepp över situationen och tillämpa lämplig insatsstyrka. Våra får är av den sävliga sorten, så läget var stabilt. De vandrade runt och verkade rätt nöjda med tillvaron. Och jag var rätt nöjd med att kunna ringa in Nilson, även om jag hade finfin hjälp av tvåbenta också. Men fåren lyssnar lite bättre på Nilson faktiskt. Så, så gick det till när jag fick möjligheten att arbeta i Leksandsdräkten. (Tack till Marie och Ingemar som var snabbt ryckte ut när det behövdes, och dessutom dokumenterade det hela!)
Och samtidigt så går det bara att konstatera – att det är de här oväntade svängningarna som skapar de starkaste minnena och de bästa historierna. Och oväntade svängningar finns det gott om i bondelivet. Speciellt i juni och juli.
Så sant.. det är dynamiken som gör livet även fast man ibland förstås känner att en del av dissarna hade man kunde varit utan. Min lilla besättning rymde till skogs för 4 veckor sedan.