För ett par veckor sedan så fällde jag tårar i den känslan av sorg som uppstår när man skjutsar iväg djur till slakt.
Nu, ett par veckor senare så fylls jag av vördnad, stolthet, glädje och en sån oerhörd tacksamhet när jag får lämna ut köttet till människorna runtom här i bygden. Alla dessa glada ansikten som möter oss vid utlämningen, alla dessa människor som ska tillaga och äta vårat kött tillsammans med vänner och familj.
Jag lämnar ut lådorna och vet precis vilken familj som får vilket kött. Jag vet precis vilket kött som går till vilken familj. Jag känner varje grässtrå de betat, varje träd de skrubbat sig mot. Samtliga inom cykelavstånd från familjerna vars magar nu ska mättas.
Tanken svindlar lite, och det är lätt att bli rörd, på ett mycket fint sätt. Och när vi sen landat hemma runt det stabila furubordet, trötta och lite slitna, så brukar det alltid ramla in någon meddelande som uttrycker tacksamhet och glädje över att få tagit del av så fint nötkött. Det gör mig så oerhört glad. Så oerhört glad.
Tänk att det var bonde jag skulle behöva bli för att få känna den här meningsfullheten. Livet alltså. Vilka oväntade vägar det tar en.
❤️
Det är bara att gratulera alla som får ta del av er utdelning.
Jag har turen att ha en bra ICA affär i samhället. De tar in kött från gårdar i närheten här. Jag blir alltid glad när man känner igen namnet på gården på förpackningen. Då vet man att det är naturbetat och man kanske har sett kossorna när man åkt förbi.
Önskar er go’ fortsättning