Förra veckan förlorade vi en nyfödd kalv. Det var första gången. Allting har en första gång.

Jag hittade den i hagen, vid mamman. Kanske hade hon redan gett upp. Hon följde mig inte när jag bar bort den slappa kroppen. Dess ögon var bakåtvända och den kippade efter andan. Men hjärtat slog och jag ville så mycket mer. Jag gjorde vad jag kunde. Jag ringde om råd. Jag blåste in luft. Jag sög ut slem. Jag höll den upp och ner. Jag masserade bröstkorgen, ändrade läge.

Vi hjälptes åt. Hon och jag, den där oerhört snälla människan som lyckas dyka upp när hon behövs som mest. Och Vi gjorde vad vi kunde. Och vi gjorde allt igen. För att tillslut inse, att den enda hjälp som fanns kvar att ge, var ett skott i pannan.

Det är den stunden som är den jobbigaste. Att släppa hoppet om livet och istället ta Döden i hand. Beslutet. Insikten. Och sen tårarna. Och frustrationen. Kanske borde jag varit en mer vuxen människa och bitit ihop. Men jag klarade inte det. Jag klarade inte det.

Men liv föds och liv dör, och alla ska vi den vägen vandra.

Instinktivt ville jag gräva ner den. Gräva ett hål i marken, fylla jord över den lilla kroppen och låta den förmultna där. Låta jorden återta det liv som inte längre var, låta kroppen gå tillbaka till de marker som skapat den. Men det funkar inte så. Det funkar inte så, när vi människor bestämmer om hur saker och ting ska vara.

Så motvilligt rättade jag mig in i ledet. Och tre dagar senare kom en lastbil med kran, lyfte på den lilla kroppen och körde den genom halva Sverige för att den ska bli ”miljösmart” biobränsle. Vad jag fick kvar, var en faktura på hämtningen. Det känns som att jag aldrig kommer bli bekväm med det förloppet.

Dagen efter föddes en pigg tjurkalv, med krafter för två. Då kom tårarna igen. Över kontrasterna. Över livet och döden som ständigt vandrar hand i hand. Över allting vi människor inte förstår men som vi ändå är en del av.

Stort tack till er som på olika sätt hjälpte mig med kalven. Det var en tragisk händelse som jag säkerligen kommer få uppleva igen. Men mitt i allt det ledsamma så var det fint att få dela det med er. Men kanske det finaste var, att ni valde att dela den med mig.

….. ……. …….. ……. ……..

Att göra ett bingonummer över den döda kalven känns fel, men ni ska givetvis få bingonumret för den pigga tjurkalven: 26

Det är nu en individ som ännu inte har kalvat. Jag är osäker på om hon kommer göra det, men det lär tiden utvisa. Jag håller er uppdaterade!