Livets tango och kalvbingo.

I måndags vaknade jag till snöblandat regn och kalla vindar. Och jag tänkte, att hoppas det är lugnt i kohagen idag, så jag kan kura inne och jag kan få göra undan lite administrativt. En timme senare kom första samtalet – en ensam kalv i hagen, misstänksamt nyfödd. Misstänksamt ensam.

Det klafsade om stövlarna när jag gick över markerna, fram till den lilla krabaten som stod där på darriga ben, ensam i blötsnön. Och just där, just då, kände jag mig lika darrig och ensam – vad gör jag nu? Då är det alltid tryggt att ha människor med mer erfarenhet. Ett samtal senare och jag visste att assistans var på väg. Och tacksamheten – över människorna som vill hjälpa till, över människorna med mer erfarenhet – det finns inte längre ord. De är ovärderliga i det äventyr vi gett oss in i.

Kalvningstider är känslotider. Jag vilar i det. Att det är en berg-och-dal-bana. Att vi varje dag lägger nya erfarenheter till vår kunskapsbank. Att det är en intensiv period som inte går att planera. Dagarna blir vad det blir, och händelselösa är de inte. Och trots intensiva dagar, trots trötthet och ibland frustration – kärnan inom mig har aldrig varit nöjdare. Det känns som att jag dansar med Livet. En vildsint tango, där jag parerar och följsamt följer med i varenda tvärvändning.

Jag har gråtit några gånger den här veckan. Gråtit i frustration och ilska över kossan som inte vill ta hand om sin kalv. Jag har gråtit av tacksamhet över människorna omkring mig. Som passar barn, ger mig mat och offrar sin dag för att i regn och lera bära fram en nyfödd kalv och sen envisas med hennes nonchalanta men oberäkneliga morsa. Jag har gråtit över liv som föds och liv som ska ta slut. Men jag har aldrig önskat mig någon annanstans.