Lördag morgon och halva familjen har smygit ut i skogen för att jaga. Det händer något i hjärtat när de man tycker om ska göra något som de tycker om. När tidig morgon och trötta ögon inte är ett hinder, för spänningen och glädjen bryter igenom. Och när påklädning, frukost och samordning av saker görs med ansvar och stolthet, och man inser att den där lilla människan inte är så liten längre, fast han fortfarande bara är ett barn. Men det där barnet kan saker, vet saker och tar ansvar. Och det gör att jag bit för bit inte längre behövs, och det är så vackert så man vill gråta samtidigt som det är en insikt som gör lite ont. För vem vill inte vara behövd av dem man älskar?
Det är sådana där tankar som kan träffa mig, en tidig lördagsmorgon, när det frusna gräset prasslar under fötterna och gryningen målar färgstarkt kring granarnas siluetter.
Igår tänkte jag på helt andra saker. Då hade vi besök av veterinär från Gård & Djurhälsan som var här för på ett första-gångs-besök inför att vi i år kliver in i Utedriftsprogrammet för nötkreatur.
Utedriftsprogrammet innebär att vi betalar för att ha fler utomstående kontroller av vår djurhållning (dvs en veterinär kommer hit med jämna mellanrumför att försäkra sig och oss om djurens hälsa och välmående är på topp) och i utbyte får vi förtroendet att kunna fortsätta flytta runt djuren i landskapet även vintertid.
Rent praktiskt innebär det att djuren inte kommer ha ett regelrätt tak att gå in under, men de ska kunna söka skydd i den terräng där de befinner sig, hitta vettiga platser att ligga på och helt enkelt vara vid god hälsa och välmående. Det kräver en hel del engagemang, omsorg och tankeverksamhet från oss som djurägare, men känns som den självklara vägen för oss att gå.
När man börjar få upp ögonen för den starka och viktiga kopplingen mellan betesdjuren och landskapet, hur de i symbios behöver varandra, så känns det så fel att under några månader bryta den kopplingen. På samma sätt har det känns frustrerande att vinter efter vinter vara fast i en och samma hage. Den enkla anledningen är att djurens närvaro, deras, tramp, deras bajs, foderspillet från höet, gnagandet på träd och buskar – är en fantastisk resurs för att kunna stärka ekosystemprocesserna på markerna där de befinner sig.
Men samma resurs – deras tramp, deras bajs, foderspillet från höet, gnagandet på träd och buskar – kan också bli något betungande för ekosystemprocesserna om de blir på samma plats under för lång tid och/eller för ofta. Och det senaste har vi börjat se tecken på i den forna vinterhagen, så det känns oerhört glädjande att vi nu kan låta djuren flytta runt i landskapet även vintertid och låta dem var precis den fantastiska tillgång som de är för att bygga bördiga jordar och stabila ekosystem.
Och här en bild från förra året; obekymrade kor som trots möjligheten till tak och välhalmad liggplats, valt att lägga sig ute på gärdet i snövädret.
Jag blir så glad av känslan av att livet går framåt, möjligheten att få vidareutveckla något jag så starkt ser potentialen i och känslan av att det bygger hopp i en framtid som vi inte vet någonting om – så HURRA för ungar som börjar bli lite självständiga, HURRA för djuren och landskapet, HURRA för framtiden och maten och kanske mest av allt – HURRA för regenerativt lantbruk!
Hurra för dig Kristina! Jag blir glad av att läsa. Undrar har det nyligen blivit nya regler vad gällande möjligheten för kreatur att gå ute även på vintern? Tycker mig ha läst ganska nyligen att detta inte var enligt lagen i Sverige. Att djuren måste vara inomhus under vintern. …positivt att höra att det verkar gå nu, och som du säger och visar med bilden de verkar välja att vara ute och låta sig pudras av lite snö😉
Reglerna finns att läsa på jordbruksverkets hemsida. Möjligheten att ha nötkreaturen på det här sättet, möjliggörs genom att vi betalar för ett extra kontrollprogram och att vi ser till att djuren är rena och mår gott, vilket hade varit prio ett för oss oavsett vilket system som vi håller dem i. Utifrån våra förutsättningar och värderingar, så bedömer vi att vi kan uppnå den bästa djurvälfärden och miljönyttan genom att hålla dem på det här sättet.
Jag är så imponerad av ditt sätt att skriva! Du har språket i din hand och fångar läsaren!
Tack för det fina du skriver!
Ingrid
Tack för det fina DU skriver, tack.
Jag är lycklig varje gång du skrivit ett inlägg, alltid lika hoppfullt, alltid lika glädjande. Visst, det kommer motgångar ibland, så gör det i allas våra liv, men ni kämpar på så duktigt och jag önskar er all lycka o framgånng
TAck Paula!
Så glad att jag ramlade över ett inlägg från dig i en grupp på FB (Grangärde/Nyhammar) och på så sätt hittat hit för många av mina frågor och funderingar har fått svar.
Som asfaltsblomma som på ”gamla” dar har flyttat till landet så var det onekligen en ny värld. Där jag möter kor och kalvar och en ståtlig tjur på hundpromenaderna istället för bara bilar. Men det har också gjort att jag legat sömnlös på nätterna och googlat varför kor råmar på nätterna då jag lyssnat på en ko (trodde jag) som rånat oavbrutet hela natten. Många frågor har dykt upp i mitt huvud när jag passerat de isbeklädda korna på morgonen och ömhjärtad som man är blivit oroad för deras hälsa. Sedan märker även jag att korna verkar må bra så det är bara att försöka koppla bort dessa tankar och finna glädjen i att ha djur som ser ut att ha ett underbart liv.
Så underbart att nu få läsa tankarna bakom detta och därmed få lite mer förståelse. Google är bra men när man inte riktigt vet vad man ska söka efter kan svaren generera fler frågor.
Men nu har jag hittat din underbart skrivna blogg och här kan jag få min nyfikenhet stillad.
Hoppas du/ni fortsätter med detta!
Hälsningar en kogranne i Grangärde
Vad fint att du berättar om din upplevelse Patricia, tack! Vi berättar gärna om korna och vad vi gör och varför, så dyker det upp funderingar så är du välkommen att höra av dig. Du kan skriva här, eller genom kontaktformuläret på hemsidan, haffa oss om du ser oss vid hagen, eller ringa mig på 073-6596671. Hoppas vi ses!