Vissa dagar går på rutin, andra dagar är allt annat än rutin och man får uppleva saker som man aldrig hade föreställt sig och definitivt inte planerat för. Ett sånt dygn har vi i ryggsäcken nu. Och som alltid; denna tacksamhet till människorna i bygden, som engagerar sig i djuren och ringer eller skickar meddelande till mig så fort det är något som verkar knasigt. Ni är tamejfan BÄST!

Gårdagen var höstens stora omgrupperingsdag. Det innebär att vi kör djur lite hit och dit, och resultatet blir lite oroliga flockar eftersom djuren vill göra upp om den nya hierarkin samt att man undrar var kompisen/kon/kalven tog vägen. Rent praktisk så innebär det bråk mellan djuren och en hel del muande.

För bondens del innebär omgruppering en hel del huvudbry för att få till logistiken på bästa sätt, mycket bärande av fållningsgrindar, lite stänk av skvättande koskit och en klump i magen eftersom jag vet att det skapar oro för djuren samt innebär ett par dygns relativt intensivt muande för de omkringboende. Jag har försökt med terapeutiska och pedagogiska samtal med nötkreaturen i syfte att försöka få dem att ändra sitt beteende, men har kommit fram till att jag helt enkelt får dela ut gratis öronproppar till dem som känner sig besvärade.

Själva omgrupperingen gick ändå bra. Det tog hela dagen, och med hungriga magar drog vi hem för att laga middag och utlovad filmkväll med popcorn. Jag hade precis duschat klart när telefonen ringer och personen i andra änden informerar om en kviga med en isolator i ögat. I gruppen som vi INTE har omgrupperat.

Många mer eller mindre slamsiga och bloddränkta bilder hann passera i mitt huvud, medan jag hoppade i arbetskläderna och ungarna hoppade in i bilen. Väl framme kunde jag och Millimetermannen konstaterat att kvigan lyckats med en nästintill perfekt piercing av ögonlocket med en krokliknande isolator. Inga bloddränkta, slamsiga akutskador alltså, men en rätt så olämplig och besvärande piercing. Hur hon har lyckats kan vi bara sia om, men jag hoppas innerligt att det här med ungdomar och olovliga piercingar på fredagskvällarna är en engångsföreteelse.

Piercingen plockades bort utan besvär, och skadan såg ren och fin ut, och ögat verkar ha klarat sig bra. (Det här med att snabb-plugga en halv sjuksköterskeexamen bara för att man blir koskötare, ni vet…..) Kvigan mådde bra och var lugn, och fick fortsätta med fredagshäng tillsammans med sitt gäng. Vi andra åkte hem och stupade i säng. (Och nu rimmar jag också, så att texten blir bäng….)

Dagen efter så var vi uppe i gryningen för att sätta i örhängen på några djur som tappat sina, och för att lägga om en klöv. Men innan lunch-timmen hade nåtts, så hade vi hunnit med ett par rymningar från en orolig kalv, och en förflyttning av den samme upp till Kullen och det stabila och lugna grabbgänget.

Och om du orkat läsa ända hit, så vill jag nu att du tar till dig det viktigaste i den här texten; Det betyder så oerhört mycket för mig, att ni hör av er när det är något som inte verkar stå rätt till i hagen och omkring djuren. Det gör mig så oerhört glad att telefonen går varm när det händer något, att det finns en välvilja och engagemang kring korna och deras välmående, lika väl som en omsorg för oss som ytterst ansvariga. Det är en trygghet och glädje, att få känna att det finns så många kompetenta människor och koskötare i den bygd där jag fått möjligheten att vara bonde. Ni är tamejfan BÄST! TACK!