November. Och det är väldigt vackra arbetsdagar nu. Ofta är det runt nollan på natten, och sen, lagomt tills det är dags att åka till djuren, så lyser solen från klar himmel. Och det är en kort stund när solen går upp, som liksom hela världen glittrar i frosten från natten. Luften är lite fuktig, men marken bär. så det är en fröjd att åka ut på djurrundan. Vi har påbörjat vinterutfodringen, och grupperna känns väldigt lugna och stabila.

Utom i början av veckan, då blev jag uppringd av mina kospanare som rapporterade att var väldigt oroligt bland korna i Norrbo – de skrek mest hela tiden. Så jag åkte dit, och möttes av en till synes tom hage, men väldigt mycket råmande. Ett argt och upprört råmande, från flera olika djur. Jag följde lätet ner mot ån, och lokalisationen avslöjade att de flesta borde vara kvar i hagen. Under tiden konstatera jag att mat var det inte slut på och el fanns det i stängslet. Så vad kunde vara fel? Var det någon som lyckats hamna utanför stängslet?

Bakom en kulle hittade jag flocken, och jag kunde räkna in att alla djur var där och alla såg friska ut. Men de slogs. Herrejisses vad de slogs. Inte alla djur, men några av ungdjuren hade någon form av intern uppgörelse, medan de äldre korna stod och skrek åt dem. Vad de skrek vet jag inte, men skulle jag gissa så handlade om att växa upp och visa lite mognad och ta kloka beslut.

Föga förvånande så var Glada-Sara och Poccahontas inblandade. De härstammar från några Angusar som jag köpte in förut, och den linjen är duktiga att hitta på hyss och att utmärka sig rent allmänt. Men de är också väldigt kärvänliga och sociala individer, så än så länge har har det övervägt de andra fallenheterna.

Så vad gör man när det är fullt slagsmål i hagen? Man kan ju försöka samtal med de inblandade om vikten av en tydlig och respektfull ko-mu-nikation, men troligtvis har vi lite olika tolkningar kring vad det är för något. Och då finns det inte så mycket mer att göra, än att hålla sig undan och hålla tummarna för att uppgörelsen tar slut utan att någon bryter benet.

Tillslut lugnade de ner sig. Men det har varit lite orolig dagarna efter det också, så jag vet inte riktigt vad som pågår därnere.

Här hemma pågår lite allmänt plock. Förutom att göra en mycket välbehövlig städning av gårdsplanen, så har vi plockat ner ett tillfälligt tak (nåja, sissådär en 5 år).

Och som alla som äger en traktor med lastare vet, så måste man, åtminstone en gång per år, köra upp sin partner i lastaren. Det här var årets tillfälle. Och har man inget tillfälle, så får man hitta på ett helt enkelt. Så är den, landsbygdsnormen.

Jag, som har minst maskinvana, körde såklart traktorn, och Millimetermannen stod på gafflarna och skruvade och bände. På marken låg företagets skyddsombud Nilson och var väldigt skeptiskt till vad som försiggick. En bild säger mer än tusen ord, men en bordercollies kroppsspråk är också rätt talande.

Men det hela gick bra, taket kom ner och så även Millimetermannen. I helt skick dessutom!

Så till veckan väntar nästa etapp av projektet. Det kommer bli känslosamt. Glädjande och ledsamt på samma gång. En lättnad och en tyngd. Och allting har sin tid.