Jag drömde aldrig om att bli bonde. Nej, aldrig någonsin. Men någonstans mellan min fars död och mina barns liv, så började jag fundera på vad som krävs för att leva på en plats. Vad som krävs för att leva. Och det var då jag insåg hur oerhört sårbart samhälle vi lever i. Där vi, trots uppvärmde utomhuspooler, matchande soffor, sommarbåtar och ständiga köksrenoveringar – lever en veckas marginal från svält.
Det kan vara svårt att ta in, när vi ser våra dignande butikshyllor med 30 sorters olika bröd, frukter och grönt från när och fjärran, och andra livsmedelsliknande produkter med diverse innehåll som min gammelfarmor inte ens skulle våga använda som städprodukt. Men börjar man skrapa lite på livsmedelskedjans välputsade luftslott, så är det inte långt bort att det knyter sig i magen och det blir lite svårt att andas. Av rädsla. Av insikt att vi dansar runt på väldigt tunn is med händerna bakbundna.
Vi lever med en veckas distans från nationell svält och det krävs så oerhört lite för att vi ska stå där. Med butikshyllor som gapar tomma och barn som börjar skrika av hunger. Det finns inga beredskapslager. Minst hälften av vår mat är importerad, och den som produceras här i Sverige är antingen beroende av importerade insatsmedel eller enorma mängder energi.
Och då har vi inte ens talat om de digitala system som ser till att maten kommer till din butik och möjliggör att du kan handla. Om alla de lastbilar och fartyg som kräver bränsle för att frakta maten hit och dit. Det går att räkna upp så chockerande många sköra trådar och det krävs så oerhört lite för att detta system ska haverera. Även i fredstider.
Och det var när jag insåg detta, för ungefär 8 år sedan, som jag började lära mig hur jag producerar mat. Det var då jag började odla och hålla djur, lära mig mer om ekosystemprocesser och förstå hur jag skapar vad som behövs för att hålla mig vid liv, med de resurserna som finns på den plats där jag vill leva.
Det var då jag blev bonde, om du så vill kalla mig det. I min egen värld är jag bara människa. En människa som vill vara mätt i magen, känna trygghet, kärlek och meningsfullhet i vad jag gör om dagarna. Det är därför jag gör vad jag gör. Men jag drömde aldrig om att bli bonde, nej aldrig någonsin.
Nu är det krig i europa. Redan innan militärer började vandra över landsgränser så flaggade det svenska lantbruket om kris till följd av kraftigt ökade omkostnader. Mat kommer att bli kännbart dyrare. Om det stannar där ska vi skatta oss oerhört lyckliga.
Och det kan skrivas kilometerlånga spalter om både jordbrukspolitik, hjälppaket och skatteavdrag. Vi kan stå med plakat och skrika, göra namninsamlingar och bilda föreningar, skriva motioner och arga inlägg – men det kommer inte mätta våra magar, om dagen kommer då det sinar i hyllorna. Och då, är det troligtvis försent. För ingen jävel i hela världen kan trolla fram en potatis som inte finns, hur hungriga vi än må vara. Den potatisen måste vi själva sätta, och vi behöver göra det nu, så snart marken tillåter.
Vi vet inte vilken framtid vi går till mötes. Men vi vet att vi kommer behöva mat. Idag, imorgon och även när höstlöven åter faller.
Så sätt din potatis. Så dina frön. Prata med din granne och var snälla mot varandra. Prata om trygghet och behov, och om en värld som är i gungning. Om landskapet ni delar, och möjligheten att producera mat, med de resurserna som finns på den platsen.
Än finns tiden att axla ansvaret över vår mat, och vi kommer behöva göra det tillsammans. Kanske visar det sig vara överilat, men i det här läget känns det oerhört dumt att chansa. Oerhört dumt. Så sätt din potatis, snälla.
Så sant, så sant varje ord du skriver. Jag tror det är mycket viktigare än nån av oss kan föreställa sig. Vi som är lite ”bönner” och har en jordplätt kan vara lyckliga över det.
Jag kan också vara lycklig för att jag har en vedspis och en kamin som jag kan laga mat och värma mej med. Jag har bunkrat fotogenlampor och fotogen till lyse också, och solceller att ladda med. Samt skaffat ett vattenreningsfilter, för jag får inte upp vattnet om strömmen går.
Jag är också numera tacksam för att jag är fattigt uppvuxen, jag såg mamma fixa och trixa, det är bra att ha i bagaget. Och jag är evigt glad att jag inte bor i en stad.
Moder jord, välsigna frön och päran så skörden må blir riklig.
Allt gott.
Så sant Elisabet. Kunskaper om hur vi fixar och tirxar med våra tillgängliga resurser kommer vara guld värda i den framtid vi möter, tror jag.
Kristina, denna text är den bästa och viktigaste du har skrivit! Vi lever verkligen på en skör tråd. Tänker på COOPs IT-system som kapades i somras som ledde till delvis tomma hyllor i ICA Grangärde. Det tog några dar. Att bli självförsörjande så långt det nu går är en av de viktigaste frågorna just nu. Ja, jag ska sätta potatis i vår …
Tack för dina fina ord Germund! Jag tänker också att maten är det absolut viktigaste och det skrämmer mig att man inte pratar om det på högre nivå, men förvånar mig ändå inte. Det är bra att det är så många medvetna människor runt om i landet som ändå tänker sätta sin potatis och se över sina möjligheter att odla mat.
Tack för detta inlägg. Vi måste prata mer om mat!
Ja det måste vi! Och det är under många år som bondekåren försökt ropa åt politikernas håll, men jag tror inte att det är där vi finner kraften. Kraften finns hos majoriteten, hos människorna, hos byarna och gemenskapen. Skit i politiken och sätt era frön! vill man att något ska hända – händ själv!
Kanske det bästa jag har läst. Någonsin. Så otroligt viktigt att du lyfter detta!!
Så fint, tack Katie.
Så sant så💖
Sanna och tänkvärda tankar skrivna på ett vackert sätt. Fortsätt Stina! Du behövs!
Tack Thomas, jag tar de orden med mig att plocka fram de dagar det är lite motigt. Jag hoppas jag får möjlighet att träffa dig vid tillfälle!
Så bra text, spannmål kommer bli bristvara, kan vi inte plöja upp alla åkrar som ligger i träda och så spannmål nu till våren.
Tack Eva. Jag tror att det kan bli mer än så som blir en bristvara, framför allt pga det komplexa system som världsmarknaden utvecklas till. Ryssland är en viktig aktör inom konstgödsel, och med tanke på hur stor vara det är inom industrijordbruket idag, så kan vi bara sia om hur det kommer påverka. Bränslepriser och elpriser och andra insatsvaror som dagens matproduktion är beroende av har rusat i höjden, och även en bonde måste få ekonomin att gå runt, så även spannmålsbönder här i sverige funderar på om det överhuvudtaget är lönt….