kor – Slaktarn´s Gård

Frukost hos korna. Det börjar dra ihop sig nu. Skarpt läge för kalvningen, och i samband med det så börjar sommarhalvårets nomadliv. Det är iallafall så det känns.

I och med att kalvningen snart drar igång, så behöver jag se till djuren med mycket högre frekvens. Eftersom de kalvande korna inte är på våran gård, utan ner i byn drygt en mil från vårt hus, så innebär det att jag i princip bara sover hemma. Majoriteten av den vakna tiden så drar jag omkring nere på byn. Kollar till djuren, fixar lite stängsel. Kollar till djuren, slänger upp en dator någonstans. Kollar till djuren, passar på att äta/fika hemma hos någon. Kollar till djuren, skjutsar ungarna till träningar. Kollar till djuren, och sen hem och sova. Ungefär så ser dagarna ut i några veckor framöver nu – det är liksom sällan någon idé att åka hem, för jag hinner bara hem och vända och sen behöver jag åka ner igen.

Det är en härligt tid och samtidigt lite uttröttande. Frustrerande att tvätt, matlagning och övrig hushållskötsel blir åsidosatt den här perioden, eftersom jag aldrig är hemma. Ogräset som börjar växa i odlingarna, och som i bästa fall kan få sig en översyn på helgen, när den lönejobbande mannen också är på plats. Och om ytterligare några veckor, så går han också hem och vi är två som kan arbeta med djuren och det som verksamheten kräver. Men det är också då den riktiga arbetstoppen kommer, så då är vi istället två nomader som drar omkring nere på byn.

Fixar stängsel och flyttar djur. Fyller vatten och röjer sly. Bekämpar lupiner och vallar förvirrade kalvar. Grässkörd och väderpanik, frustration och tacksamhet, glädje, utmattning och energisk beslutsamhet. För lite sömn, för mycket glass och emellanåt både tårar och skratt.

Det är en fin tid som väntar. Och nu står vi där, precis innan det drar igång, i en skräckblandad förtjusning. Som att sitt högst upp i en ny berg-och-dal-bana och känna att nu – NU- drar det igång. Suget i magen. Förväntan. Skräcken. Så där så du nästan vill ångra dig. Men det enda du kan göra är att greppa hårt och följa med i farten, svängarna och de tvära kasten som väntar. Och du vet inte vad som väntar. Och det vet du om.

Men du vet också, att en dag börjar löven falla från träden. växtligheten avtar. Kalvarna är inte längre små och ynkliga, korna är återigen dräktiga och kvällarna är återigen mörka. Då saktar allting ner igen.

Men nu ligger allting framför oss.

Ska det bli några påsk-kalvar tror ni? När tror ni första kalven kommer? Bäst gissat får bestämma namn!

Just nu har vi en ko som står i sjukbox. Eller egentligen är de två, men de ena är där enbart i egenskap av stöttande väninna. Hur stöttande hon egentligen är, kan man dock reflektera kring, men Fläcken slipper i alla fall vara ensam.

Att någon ko står i sjukbox är inte så vanligt hos oss, men det händer med jämna mellanrum. Anledningen den här gången var att Fläcken, som kon heter, var väldigt ömfotad en morgon och hade besvärligt att gå. Alltså ingen hälta, som det blir när de har ont i ett ben, utan mer ett stört rörelsemönster som bevittnade om att hon hade ont. Så vi kopplade på boskapsvagnen och åkte iväg och hämtade hem henne till vindskydden.

Kossan Noll-femman och Fläcken på plats i sjukboxen. Eller VIP-avdelningen som vi också kallar det.

Vi tar alltid med ett djur som sällskap, så att ingen ska vara själv. Det skapar onödig stress hos djur som vill leva i flock, och det vill kor. Men det kan vara bra att se till att det är två djur som går bra ihop också, eftersom de kommer stå på en begränsad yta. Vi skulle exempel aldrig tagit med Poccahontas, Älva, eller Fia i kombination med Fläcken. De alla är helt enkelt lite för starka karaktärer för att samsas på den lilla yta som en sjukbox ändå blir.

Eller liten och liten, djuren står inte inträngda så att de inte kan röra på sig. Men det är en liten och begränsad yta i jämförelse med vad de är vana med när de rör sig ute i landskapet. Vindskyddet som vi har som sjukbox är en båghall, 6×6 meter som är upphalmad, och sen har de en yta framför den där det finns vatten, mat, salt och mineraler.

Fläcken vid maten – gissa hur hon har fått sitt namn?

Fläcken kändes väldigt nöjd när hon fick komma hit. Det är inte många steg hon behöver gå för att äta, dricka och sen gå och lägga sig i halmen för att idissla. Perfekt om man har ont i klövarna. Hennes väninna, Noll-femman, är inte riktigt lika nöjd då hon har mer studs i kroppen, men det går ingen nöd på henne.

Vad är det för fel på Fläcken?

Det vet vi inte med säkerhet. Hon har inte feber, är inte svullen, har inga sår, sprickor eller annat fysiskt tydligt avvikande och klövarna verkades i höstas. Och hon äter, dricker och idisslar som hon ska. Men hennes rörelsemönster avslöjar att hon har ont i flera av klövar när hon går. Fläcken är högdräktig och ska snart få sin tredje kalv, så av den anledningen vill vi inte hissa upp henne i en klövverkarstol, som är det som krävs om vi ska kunna göra en ordentlig bedömning och en eventuell åtgärd. Och att ställa henne i en vanlig behandlingsbox för att se över klövarna, skulle innebära en risk för att hon lägger sig ner och då kan det bli ett helvete att få ur henne därifrån.

Så i samråd med veterinär och klövverkare, så har vi beslutat att låta henne stå kvar i sjukboxen så hon inte behöver gå så mycket och inte heller behöver tampas med de andra korna i flocken. Och så länge hon verkar må bra av det, och ingenting annat tillkommer, så är det den åtgärden som vi gör i dagsläget. Om problemet kvarstår när hon kalvat, så får vi ta hit klövverkare då.

Dock upplever jag att hon långsamt blir bättre. Låt oss hålla tummarna för det. Och nu börjar nedräkningen för kalvningen – om ett par veckor kör det igång! Alltid lika spännande!