Jag blir alltid vilsen i januari. Lite nedstämd och osäker. Ledsen och omotiverad. På mig själv, på omgivningen, på allt som är. Jag vet inte om det är spåren av december, mörkret och ensamheten, eller om det är något annat. Egentligen spelar det ingen roll. Men det jag vet, är att jag då slutar ta hand om mig själv. Jag äter sämre, fuskar med koffeinintaget, motionerar mindre och låter mig själv gå vilse i en oändlig labyrint av tankar och tvivel. Tillslut kliver jag över någon slags gräns, är tillbaka i mina PMDS-besvär och ligger utslagen i ett par dygn med menssmärtor från helvetet.
Och numera vet jag, att den enda som kan lösa den problematiken är jag själv. Och efter ett par dygn i smärtdimma, så är motivationen inga problem. Med det färsk i minnet så blir det lätt att tacka nej till kaffe, då blir det lätt att äta vad jag behöver även om det skiljer sig från normen, då blir det lätt att ge sig ut på en springtur. För jag vet, att det är det som gör hela skillnaden.
Ingenting konstigt egentligen – min kropp och knopp kan inte prestera bättre än vad jag ger den förutsättningar till. Det låter enkelt, men det har varit en snårig väg till den insikten. Det har varit en snårig väg fram till insikten vad som verkligen gör skillnad. Jag behövde gå igenom vårdens alla olika preparat med tillhörande biverkningar, nå punkten för total desperation och slutligen så fann jag två vänner som fiskade upp mig och delgav av sin kunskap. Och det var då det vände.
(Och jag vet inte om man ska skratta eller förfasas över ironin att det var två karlar från det regenerativa lantbruket som hjälpte mig med kunskapen som fick mina kvinnliga hormoner i bättre balans)
Och kanske är det här sånt som man enligt någon oskriven regel om en putsad fasad, inte ska dela med sig av. Att det är för privat, för nära, för kroppsligt. Men jag tycker det är hög tid att vi börjar bli lite mer mänskliga med varandra. Att vi vågar prata om våra öppna sår och de som läkt. Att vi vågar lyssna till andra som berättar om sina.
Att dela med sig av erfarenheter som bygger på något verkligt, för att öppna en dörr för dem som fortfarande söker. Hur ska vi annars kunna hjälpa varandra att läka? Hur ska vi annars kunna vara starka, om vi inte visar det som är svagt?
Och nu har vi klivit in i februari. Januari är slut och jag tror mig hittat ut ur labyrinten av grubblerier och tvivel. Dagarna är längre, och fåglarna tar allt större plats i arbetsdagens ljudkulisser. Det är så fint att höra dem, hur ljudet växer till, nästan för varje dag.
Jag vet inte vad det här året kommer att erbjuda. Men jag hoppas på ett 20-tal kalvar, välmående och kramar. Mätta magar, trygga själar och hjärtan som slår för livet själv.
Så fint och ärligt kristina, jag är glad att du hittat ut! Jag jobbar på att hitta den vägen också men verkar behöva lite mer än januari
Jag hoppas innerligt att du är på rätt väg, och jag tänker att jag vill göra något för dig, så låt mig veta om jag kan vara till hjälp!
Tack för att du berättar. Jag har också en period fast längre fram på våren, när allt börjar växa. Då vet jag inte vad jag ska göra med mitt liv. Det är som hjärnan går i totakt kvav och jag tänker på det redan nu, hur blir det i år. Försöker varje vår att stålsätta mej när vägen utför börjar. Det är som att halka på ett bananskal och det bara fortsätter. Kan börja i slutet Mars och hålla på framåt midsommar. Vändningen kan ske från en sekund till en annan som om nån drar iftån ett skynke som jag inte sett igenom. Har inte använt konventionella mediciner men fått hjälp av homeopatiska läkemedel.
Detta är ju inget som syns på utsidan. Har man brutit benet kan man få en krycka och lite medkänsla. Men den här djupa inre upplevelsen förstår ingen som inte haft den själsliga smärtan. Man kan ju t.ex få höra att du ser ju så pigg ut.
Jag tror att det hos många beror på hormonella på- eller avslag. Höstdep när ljuset försvinner mer och mer, vårdep när allt börjar ta fart igen och man inte hinner med rent själsligt.
Jag är glad för din skull att du hittat verktyg till hjälp och fått stöd av goa människor. Var rädd om dej. Du/ni har haft tuffa år, och har, med ert lantbruk.
Massa energitankar skickar jag till dej. Har näsan över bordskanten än så länge :-).
Så fint att du delar med dig. Jag hör flera som säger att de har återkommande dippar, och ganska ofta tänker jag att det kanske inte är något dåligt i det. Det kanske är precis så som vi är skapta, men vi lever i ett samhället där människornas mänsklighet egentligen inte riktigt passar in, och då blir de här dipparna något dåligt som vi intensivt försöker värja oss mot, och som vi behöver värja oss emot. Så det är bra om du känner att du har några trix att ta till, och jag tror det hjälper att veta att man iallafall inte är ensam. Ta hand om dig!