Så kom slutligen stängselgrejerna. Efter många vändningar och arga samtal till stackars sommarjobbande kundservicepersonal, så kom dem slutligen fram. Och då var det bara att köra igång att stängsla in den nya hagen. Inte för att det längre gick någon nöd på getabockarna, för de har skött sig alldeles ypperligt på fribete. Lämnat odlingarna ifred, strosat omkring och betat i godan ro. Kommit fram för att bli kliade emellanåt och sen snällt gått in och lagt sig för kvällen. En kväll stängde det tilloch med dörren efter sig, så det enda jag behövde göra var att sätta på haspen. Väluppfostrade så att de förslår.
Men det fanns andra skäl till att hagen behövde stängslas in, så Team Slaktarn´s tog helt enkelt tag i saken. Till en början gick det riktigt bra. Alla var glada och arbetet förflöt enligt planen.
Ända tills någon öppnade en rulle HT-tråd och intalade sig själv att det skulle nog gå bra att rulla ut den utan vinda. Jag säger någon, för vi behöver ju inte peka ut den skyldige. Dessutom är jag en så oerhört snäll och förstående fästmö, och det vore ju synd att förstöra min välputsade image.
Vad händer då när någon försöker rulla ut en rulle HT-tråd utan att använda vinda? Jo, det blir ett jävla trassel. Tänk er känslan när man hittar det bortglömda headsetet i en väska och det hela mest ser ut som ett ormbo. Eller ett garnnystan som katten fått tag på. Precis så var det, men det handlade istället om 1000 m metalltråd. 1000 meter metalltråd som spänner, snärjer och tvinnar sig åt alla möjliga håll. Man kan bli knäpp för mindre.
Hur gör man då för att lösa detta trassel? Jo, en får stå och hålla i själva nystanet och den andra får ta änden och dra den igenom en del av trasslet för att få lös uppskattningsvis 1 meter. Sen är det bara att gå tillbaka, dra igenom ändan en gång till för att vinna ytterligare ca 1 meter. Och det är nu jag påminner er; 1000 m metalltråd. Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Och helt plötsligt fick uttrycket: ”Det man inte har i huvudet får man ha i benen” en ganska tydlig innebörd.
Jag vet inte vad andra kärlekspar gjorde den lördagskvällen/natten, men jag tror ni kan lista ut vad vi gjorde. 1000 meter metalltråd. Dock finns inga fotografier från spektaklet, ty det finns några få tillfällen i livet som det inte riktigt är läge att hiva fram en kamera. Detta var ett sådant.
Men allting har en ände, så också 1000 meter metalltråd. Nästa rulle åkte dock upp på vindan utan större invändningar. Och då var hagen klar på ett litet kick! Alldeles precis i tid för att ta emot Slaktarn´s nyaste tillskott; getabocken Victor – välkommen!
Hej Victor! Tusen meter metalltråd som skyddar dig, det känns väl tryggt!
En sånt där historia som är inte särskilt rolig att leve genom men kan vara en bra en att berätta efteråt, när man sitter in lugn och ro och har glömt allt det hemska. Bra att det inte var taggtråd dock!
Ja det gör det! De går både lodjur, räv och varg i krokarna så det känns bra att vara innanför stängslet och de utanför. /Victor
Nej det var inte särskilt roligt under tiden det pågick, men jag har som strategi att skriva texter i huvudet om dråpliga tillfällen under tiden de pågår och då blir de genast lite roligare! Dessutom vet jag att allting har ett slut, bara man fortsätter. Tacksam över att det inte var taggtråd!