Tjena, Knas-Katten här. Jag hoppar in och gör ett litet gästinlägg innan Knas-Matte hinner skriva om vad som hände här om kvällen. Tänkte att ni skulle få se något ur min synvinkel någon gång.
Ni vet nog mycket väl om att min främsta uppgift här på gården är att fånga råttor. Om inte, så vet ni det nu och jag vill säga att jag är riktigt duktig. Det är liksom mitt expertområde, men det är inte alltid så lätt när man har en ambitiös medhjälpare som egentligen ingenting kan. En rent ut sagt hopplös medhjälpare, om jag ska vara riktigt ärlig. Knas-Matte vet vad jag pratar om, hon har ju själv klagat på mig i det
här inlägget. Så här var det. Häromkvällen gjorde jag bara som sig bör när jag såg en råtta utanför Knas-Mattes garderob – jag fångade den. Det är första gången jag tar en råtta inne, de har aldrig lyckats ta sig in förut. Men det uppstod en liten glipa in till garderoben när de lade om taket i sommras, så egentligen har jag bara väntat på att det skulle hända. Hursomhelst – jag fångade råttan och tog den i munnen för att gå ner. Då möter jag Knas-Matte i trappen och hon börjar genast att härja. Öppnar ytterdörren och vill att jag ska gå ut, nu när jag varit så duktig och tagit råttan. Hon måste allt vara bra knäpp, liksom vem vill gå ut i kylan och bli blöt om fötterna när jag kan vara inne i värmen och jobba? Nej, just det.
Så jag tog in råttan i köket och såg fram emot ett trevligt kvällspass. För man kan ju inte bara fånga råttorna, man måste ju ha lite roligt på jobbet också innan man gör klart, så att säga. Friskvård på jobbet, liksom. Men det var då den här hopplösa medarbetaren kommer in i bilden. Jag hade ju allt under kontroll och då kommer Knas-Matte med den förbannade kvasten och viftar. Hon distraherade mig, för den är ju också rätt rolig att leka med. Och då passade såklart råttan på att smita in under soffan i vardagsrummet istället. Ganska smart egentligen, eftersom jag inte kommer under den. Men Matte tog fram en sån där tummstock och började hasa ut allting som fanns där under. Det kom ut hela fem stycken möss! Mina leksaksmöss alltså.
Jag har verkligen saknat dem så jag började leka med dem såklart. Och Matte hon fortsatte vifta med den där tummstocken under soffan och ropa och gapa, främst på mig. Jag fattade aldrig varför.
Tillslut fick hon ut råttan så jag satte av efter den in i köket igen, självklart tog jag den. Men sen kommer hon igen. Suck. Viftar med den där kvasten och stimmar. Öppnar dörren och ropar. Hon förstår sig verkligen inte på det här med att fånga råttor. Jag försökte ignorera henne och hoppades att hon slutligen skulle förstå att jag sköter det här själv, gå och lägg dig! Men icke.
Jag hade släppt iväg råttan på ett litet försprång så jag skulle kunna ta den igen, men då viftar hon till med den där förbannade kvasten igen så att råttan far åt ett helt annat håll. Hon fattade inte att hon räddade den! För den for ut i hallen och hann gömma sig. Jag hittade den inte, men lade mig i full beredskap uppe i trappen för att vänta ut den. Det är liksom så man gör, väntar ut dem. Men Knas-Matte, hon fattar ju inte det där och hon är så otålig. Så hon började vända upp och ner på hela hallen. Plockade ur varende plagg ur tvättkorgen med en korvtång. Skakade jacka och kastade skor i golvet, men ingen råtta hittade hon. Då börjar hon vända upp och ner på hela huset! Plockar ur varenda skrymsle, flyttar möbler och vitvaror, häller ut återvinningen… ja ni förstår – helt hopplös råttjägare med andra ord. Men hon verkade ha bestämt sig för att hon skulle göra på sitt sätt, så jag gick upp och lade mig i sängen istället. Det gick ju liksom inte att samarbete med henne när hon for omkring så där. Men då blev hon arg – på mig! Fruntimmer alltså… de är svåra att förstå sig på.
Så jag blev utkastad i sovrummet och hon låste in sig där med Knådden och en råttfälla. Lika bra det, för då fick jag ta ansvaret för resten av huset. Det var dock en ganska smart råtta, han kom inte fram på hela natten. Så jag gick ut och jagade på morgonen, så småningom skulle den ju ändå komma fram. Och mycket riktigt! Den dök senare upp i hallen igen, men då viftade Knas-Matte ut den genom dörren med den där kvasten. Hade jag varit inne hade jag fångat och bitit ihjäl den. Det är effektivare än att bara släppa ut den. Men men. Hon gjorde väl så gott hon kunde.
Men nu lär det nog inte bli fler råttor inne. För nu har det snickrats och donats så jag skulle bli förvånad om det tar sig in någon mer råtta den vägen. Lika bra det. Då kan jag jobba utan att Knas-Matte lägger sig i.
