Det är så konstigt. Så konstigt att tänka att detta lilla energiknippe har legat och grott inne i min mage. Att han är hälften mig och hälften M. Summan av mig och min själsfrände. Och då blev det den här spralliga, vilda, envisa, glada, kramiga, charmiga, högljudda lilla Knådden.

Nu är det 9 månader sedan han bestämde sig för att göra entré. Längre tid utanför än innanför, så att säga. Jag som tyckte graviditeten varade i en hel evighet. Men nu har 9 månader passerat i raketfart. Eller ska man säga bebisfart?

Det har hunnit hända mycket. Jättemycket. Den lilla ihopkrypna fågelungen har blivit en klätterapa. Armar och ben som låg så tätt intill kroppen är nu överallt. Och når överallt. Det ljusa, enformiga bräkandet har blivit ett eget språk med joller, stavelser och skrik.

Han utvecklas, jag utvecklas. Det är en häftig resa vi får göra tillsammans. 9 månader – tack för att jag får följa med.