Alla kan träna.

Jag satt med offerkoftan på och tyckte synd om mig själv. Stackars, stackars mig. Ont i bäckenet och trött i kroppen. Huvudvärk och miljoner saker att göra. Och inte kan jag cykla, magen är i vägen. Och inte kan jag gå för bäckenet gör ont. Jag får helt enkelt sitta här på mitt breda arsle och vänta på bättre tider. Tills Pyret är ute och bäckenet har återhämtat sig. Tills jag är sysslolös och ungarna har blivit vuxna. Typ.

Sen blev jag förbannad. Riktigt förbannad. Kastade offerkoftan åt fanders och satte på mig min ICANIWILL-tröja. Jag kan precis vad jag vill, bara jag verkligen vill det tillräckligt mycket. Och att jag bestämmer mig. Bestämmer mig för att ta mig dit.

Så jag drog ner på byns lokala lilla källargym. För att byta miljö, för att tänka nytt, för att göra det jag vill.

Jag vill träna. Jag ska träna. Kanske inte på det sättet som jag en gång varit van vid. Kanske inte på det sättet som andra är vana vid. Men jag vill leva enligt min övertygelse om att alla kan träna, det gäller bara att forma det rätt. Och eftersom jag kan forma träningsprogram till 89-åringar, nyopererade knän, människor med både neurologiska sjukdomar och nackskador, för att nämna några – då vore det skam på torra land om jag inte skulle kunna forma ett träningsprogram till mig själv – trots foglossningsbesvär och en mage som växer sig allt rundare.

Sagt och gjort. Jag körde ett pass. Ett anpassat pass. Stabilisering, kroppskontroll och styrka i en fantasifull kombination. Jag såg nog mest ut som en borttappad flodhäst i för små träningskläder, när jag satt där i mitt hörn och hittade på övningar.

Men inombords, i min värld, så var jag lycklig och oslagbar. Den bästa effekten av träning. Kanske den viktigaste effekten av träning. Och effekten av att göra det man verkligen vill, trots vissa uppkommande hinder.