Alldeles i början.

Idag sjöng småfåglarna! Vädret må vara grått och fuktigt, men idag ackompanjerades arbetet av fåglarnas kvitter, bland de bara trädens grenar. Det är alltid lika fantastiskt, varje år, när den här brytpunkten kommer. Brytpunkten när fågelkvittret återtar ljudkulissen. När jag vet, att härifrån nu, så kommer det bara att öka. Och öka. Ett smygande crescendo i naturens egna symfoni. Som tilltar, med färger och former, och som når sin kulmen med vinden i lövklädda trädkronor och regnet som dånar och en sol som aldrig vill gå ner. Det här där vi är nu. Alldeles i början. När symfonin försiktigt och stegvis drar igång. Med hela konserten framför oss.

Det är en speciell dag, den här fågelkvitter-dagen. Det är en speciell känsla som kickar igång inom mig, när ljudet kommer för första gången efter vintern. Något ljust och hoppfullt. Och det behöv just nu.

Det finns en trygghet i, att småfåglarna återkommer. Hur deras årscykel fortsätter att rulla, hur deras drifter kickar in, och hur deras mening här på jorden inte låter sig överskuggas av mörka nyheter. De återkommer. Så länge det finns mat, så länge det finns någonstans att bo. Så länge som deras omgivning inte är förgiftad av en mänsklighet i hybris, så finns småfåglarna där. De sjunger sina sånger. Söker sig en partner. Uppfostrar en avkomma. Och sen börjar de om. Äter, matar, skiter, andas. Lever. Ovetandes om att det finns ekonomiska system som riskerar att crasha, Ovetande om att det finns metaller som är värda att offra liv för. Ovetandes om att deras egna liv är ovidkommande och värdelösa, när mänskligheten är på jakt efter snabba pengar och mer energi. Eller så vet dem om allt det där, småfåglarna. Men har förstånd nog att förstå, vad som är viktigt på riktigt.

Hur som helst så blev jag så glad idag när jag hörde dem. Som att återse en saknad vän.