Allt vi måste

Vi människor har en tendens att krångla till saker. Vi hittar på massa måsten och staplar dem på hög. Att vi måste byta till julgardiner och åka på semester. Att handdukarna måste matcha varandra och vi måste planera barnkalas. Och ju mer vi får tillgång till världen och alla olika liv som går att leva i den här världen, alla möjligheter, allt som går att se – så hittar vi på ännu flera måsten. Måsten som vi måste göra innan vi dör, för annars… ja, vadå annars?

Dö kommer vi alla göra förr eller senare. Eller tidigare, det är ju det där man inte vet. Men att vi kommer dö, det vet vi. Så därför skyndar vi oss allt vad vi kan, att klämma in så mycket som möjligt på så lite tid som möjligt. För att försäkra oss om, att när vi väl dör, så har vi gjort allt det där som vi vill göra. Så kanske, förhoppningsvis, dör vi lyckliga. När väl den dagen kommer.

Så vi kämpar på med att göra allt det där, att hela tiden ta oss framåt. Bli lite bättre, göra lite bättre, vara lite bättre. Gör hemmet vackrare, semestrarna mer spännande, lönen lite högre. Fler vänner, mer kontakter, högre yrkeskompetens. Som om ingenting vore gott nog. Tillslut sitter vi där, med våra 24 timmar per dygn som inte räcker till.

Så vi fuskar med sömnen. Kastar i oss maten samtidigt som vi gör något annat. Kollar instagram när vi bajsar och kallar det för egentid. Och vi tränar så snabbt och effektivt som möjligt. Så vi ska hinna med något mer. Alltid så vi ska hinna med något mer. Effektivitet till vår minsta beståndsdel.
Och tillslut så kan vi räkna upp tusentals saker som vi gjort och minst lika många som vi strävar efter att göra, men vi minns ingenting. Minns inte glädjen över att nå det där målet, minns inte smaken av semestern jordgubbar. Minns inte varför vi gjorde allt det där, som vi så gärna ville göra.

Och en dag så kommer den. Den obotliga tröttheten. Smärtan i kroppen, magen som krånglar, yrseln. Obegripliga kroppsliga symptom som förstör för allt det där som vi måste göra, allt det där som vi tror att vi måste hinna med.  Förbannar våran kropp som bara ska krångla, just precis nu, när du har så mycket att göra.

Men det enda kroppen försöker säga dig är; jag vill inte dö lycklig, jag vill leva!

Och för att leva måste du sova ungefär 8 timmar per dygn. Du måste äta det som din kropp behöver. Du måste andas. Du måste kissa och bajsa. Du måste röra dig. Det är det enda du måste. Resten är den egna verkligheten som vi själv skapar. Men varför? Och för vem?