Den här julen var det 15 år sedan min pappa dog. Femton år. Det är en lång tid, och samtidigt ingenting alls. Sorgen finns kvar och den är lika stor som den var då. Då när vi väntade på döden. Då när han drog sitt sista andetag. Då när livet bara skulle fortsätta som vanligt, men allt var så väldigt annorlunda.

Till en början kändes sorgen förkrossande stor. Och det märktes särskilt väl när den värsta stormen hade lagt sig, när allt praktiskt runt pappas död var avklarat, och vardagen skulle ta vid igen. När allt skulle vara som förut, men ändå aldrig kunde bli detsamma igen. Det var då jag insåg hur tung sorgen var att bära. Hur stor och otymplig den var. Jag trodde då, att den så småningom skulle försvinna, krympa, läka. 15 år senare, så vet jag att den aldrig kommer att göra det. Jag vet också att den inte gjort mig starkare. Men jag vet, att jag med tiden lärt mig bära den.

Med tiden har jag lärt mig att bära sorgen. Vilken handfattning och balans som gör den hanterbar. Hur den ska placeras i förhållande till allt annat som jag bär med mig i livets ryggsäck. Med tiden har jag till och med lärt mig använda den. Sorgen. Som en hävstång till olika beslut. Som ett extra granskande öga. Som en erfarenhet och kunskap som aldrig tar plats i ett CV. Och däremellan flödar den fram i tårar och saknad.

Det händer mycket under 15 år. Och emellanåt kan jag roa mig med att tänka på vilken roll han hade spelat, om han trampat in i mitt liv igen, så som det ser ut nu.

Som i somras, när vi plockade ner ett plåttak här på gården. Då såg jag hur han kunde ha stått där nere på marken. Med händerna i fickorna på de svarta arbetsbyxorna, och en dåligt sittande reklamkeps som täckte flinten. Han hade med ett halvt leende i det mjuka men fåriga ansiktet, ropat något om feghet till Magnus för att han använde säkerhetssele. Inte för att han skulle tycka att Magnus borde vara utan. Utan mer som ett kritiklöst konstaterande över sin egna dumhet, alla gånger han själv klättrat runt på diverse tak och byggen, iförd endast jeansshorts och löst snörda Graningekängor.

Sen hade han granskat selen med viss fascination. Och konstaterat, att en sån där kunde man ju bygga själv. Varpå vi ungar hade köpt honom en säkerhetssele i julklapp, efter att vi sinsemellan utryckt ord som livsfarligt och idioti. Pappa hade blivit glad och tacksam, men hade troligtvis glömt sätta på sig den nästa gång han klättrade på taket.

Och vi ungar, som nu har passerat både 30 och 40 år, hade blivit lite förbannade, och börjat fundera över vad gubben ens har på taket att göra, vid den där åldern. Så vi hade förekommit honom, och troligtvis hade någon annan fixat uppgiften innan han själv ens hade kommit på tanken. Och det hade gjort honom lite kränkt till en början. Men ändå, lite glad och tacksam. Men troligtvis, lite trulig och surig också.

Så där kan jag hålla på att tänka och fundera. Låta pappa ta plats i en verklighet som aldrig blev hans. Med barnbarn och mågar som han hade tyckt så mycket om. Samtidigt vet jag, att mitt liv inte hade sett ut som det gör, om det inte vore för att jag bär på sorgen över pappas död. Den bördan, har lärt mig så mycket om livet. Erfarenheten av den bördan, har varit avgörande till så många olika beslut. Beslut som format det liv jag lever idag. Och jag vill inte vara någon annanstans.

Men det är ofta som jag önskar att han vore här.