Till följd av lite ändrade förutsättningar så har jag några obokade lådor lammkött för utlämning fredag 29 november.
Köttet är från våra lamm som är födda i maj. Under de månaderna har de, förutom att dia från fåren, betat gräs och löv på olika områden i Grangärde. Slakt och styckning genomförs av Åkes Slakt i Tolvsbo, och det är jag själv som transporterar lammen dit.
Pris är 165kr/kg SLAKTVIKT, eftersom det är den vikten som avgör våra omkostnader. Slaktvikt är vikten innan det är styckat och du har möjlighet att välja mellan olika styckningsalternativ. Vilket styckningsalternativ du väljer, påverkar hur mycket den färdiga köttlådan kommer att väga.
Lammen är födda i maj, och därmed inte jättestora. Jag beräknar att slaktvikten är mellan 13 och 18kg, och någon dag innan utlämningen så hörs vi av via telefonen, så att du får en slaktvikt som passar ditt hushåll.
Intresserad? Maila mig på forsbergkristina@hotmail.com, så skickar jag all information med vändande mail, och du har därmed möjlighet att boka din låda.
November. Och det är väldigt vackra arbetsdagar nu. Ofta är det runt nollan på natten, och sen, lagomt tills det är dags att åka till djuren, så lyser solen från klar himmel. Och det är en kort stund när solen går upp, som liksom hela världen glittrar i frosten från natten. Luften är lite fuktig, men marken bär. så det är en fröjd att åka ut på djurrundan. Vi har påbörjat vinterutfodringen, och grupperna känns väldigt lugna och stabila.
Utom i början av veckan, då blev jag uppringd av mina kospanare som rapporterade att var väldigt oroligt bland korna i Norrbo – de skrek mest hela tiden. Så jag åkte dit, och möttes av en till synes tom hage, men väldigt mycket råmande. Ett argt och upprört råmande, från flera olika djur. Jag följde lätet ner mot ån, och lokalisationen avslöjade att de flesta borde vara kvar i hagen. Under tiden konstatera jag att mat var det inte slut på och el fanns det i stängslet. Så vad kunde vara fel? Var det någon som lyckats hamna utanför stängslet?
Bakom en kulle hittade jag flocken, och jag kunde räkna in att alla djur var där och alla såg friska ut. Men de slogs. Herrejisses vad de slogs. Inte alla djur, men några av ungdjuren hade någon form av intern uppgörelse, medan de äldre korna stod och skrek åt dem. Vad de skrek vet jag inte, men skulle jag gissa så handlade om att växa upp och visa lite mognad och ta kloka beslut.
Föga förvånande så var Glada-Sara och Poccahontas inblandade. De härstammar från några Angusar som jag köpte in förut, och den linjen är duktiga att hitta på hyss och att utmärka sig rent allmänt. Men de är också väldigt kärvänliga och sociala individer, så än så länge har har det övervägt de andra fallenheterna.
Så vad gör man när det är fullt slagsmål i hagen? Man kan ju försöka samtal med de inblandade om vikten av en tydlig och respektfull ko-mu-nikation, men troligtvis har vi lite olika tolkningar kring vad det är för något. Och då finns det inte så mycket mer att göra, än att hålla sig undan och hålla tummarna för att uppgörelsen tar slut utan att någon bryter benet.
Tillslut lugnade de ner sig. Men det har varit lite orolig dagarna efter det också, så jag vet inte riktigt vad som pågår därnere.
Här hemma pågår lite allmänt plock. Förutom att göra en mycket välbehövlig städning av gårdsplanen, så har vi plockat ner ett tillfälligt tak (nåja, sissådär en 5 år).
Och som alla som äger en traktor med lastare vet, så måste man, åtminstone en gång per år, köra upp sin partner i lastaren. Det här var årets tillfälle. Och har man inget tillfälle, så får man hitta på ett helt enkelt. Så är den, landsbygdsnormen.
Jag, som har minst maskinvana, körde såklart traktorn, och Millimetermannen stod på gafflarna och skruvade och bände. På marken låg företagets skyddsombud Nilson och var väldigt skeptiskt till vad som försiggick. En bild säger mer än tusen ord, men en bordercollies kroppsspråk är också rätt talande.
Men det hela gick bra, taket kom ner och så även Millimetermannen. I helt skick dessutom!
Så till veckan väntar nästa etapp av projektet. Det kommer bli känslosamt. Glädjande och ledsamt på samma gång. En lättnad och en tyngd. Och allting har sin tid.
Idag är de 4 november. Det finns mycket att säga om den dagen. Men idag vill jag bara berätta att min mamma fyller år. 74 år fyller hon idag.
Jag kan ibland bli sur på min mamma. För att hon har sin egenheter, på samma sätt som jag har mina. Men ibland blir jag också sur, för att det är lättare att var tyst och sur, än att öppna upp och berätta hur viktig hon är. För då försvinner orden. Och det kommer bara tårar. Och då kommer det mer tårar. Och tillslut så är allting bara ett snörvlig kavalkad av ord som inte blir sagda och ett blottande av en sårbarhet som känns nästintill obehaglig. Och då är det så mycket enklare, just i stunden, att vara lite sur och inåtvänd. Som en trulig 14-åring, fast man är 38.
Och kanske är det just därför, som jag blir lite trulig. För att hon känner mitt 14-åriga jag, lika väl som mitt 38-åriga. Hon som hållt mig i handen under alla år. Som har sett mig kämpa och stridit. Ibland med andra, men kanske mest med mig själv. Hon som stått brevid och betraktat. Utstrålat en stöttande känsla, fylld av tillit att jag löser de utmaningar som ges. Men alltid redo att sträcka ut en hand om motsatsen skulle bevisas. Det är en väldigt fin egenskap hon har, och jag vet inte om hon är medveten om den själv. Men min mamma har förmågan att alltid finnas till hands, vara nära och tillgänglig, utan att staka ut vägen. Som en heliumballong med trygghet. Så finns hon där, utan att tynga ner, och alltid lite bakom. Så att jag själv kan ta nästa steg. Och hon följer med. Ljudlöst och lätt.
Förutom när det gäller fikabröd. Där brister min förmåga fullständigt. Så där har hon steppat in och fyller upp min frys med bullar och kardemummakakor. Till familjens stora glädje. Och min mages förtret. För jag kan inte låta bli. Att mumsa i mig godsakerna, trots att det molar i magen och den sväller som en ballong. Det är som att äta den kärlek som min mamma ger. Och det vill man ju, så länge som det någonsin är möjligt.
Och så är det de där kramarna. Armarna som omfamnat mig så många gånger genom livet. Och vetskapen om att inga ord behövs. För där är man alltid välkommen. Önskad. Och älskad. Oavsett om man är surig och trulig, snörvlig och snorig eller glad och pratsam.
För hos mamma finns det alltid plats, trots att ingen plats finns. Hos mamma finns det alltid massa att äta, trots att hon inte har någon mat hemma. Hos mamma finns det alltid tid, trots att ingen tid finns.
Och säg för fan inte att du behöver någon grej, för då kan du ge dig den på att hon plockar fram minst ett par varianter från någon undangömd låda i något skåp. För på något konstigt sätt, visste hon att du skulle behöva den där grejen. Så hon har sparat den. I tid och evighet. För att så småningom få plocka fram den och ge bort den. Och för det kan jag ibland bli lite trulig. Eftersom jag nyss beklagat mig över, hennes förmåga att spara på massa konstiga prylar. I tid och evighet.
Och just det, med att långtidslagar en massa prylar, är väl en egenskap som jag inte tänkt ta efter. Men det finns så mycket annat i hennes moderskap, som jag lutar mig mot, när jag känner mig vilsen i mitt egna. Jag kan inte tänka mig en bättre förebild.
Och hon fyller år idag. Jag ville bara berätta det.
Veckan har inletts med några tunga dagar, som om jag har gått omkring och varit bakfull. Det blir alltid så efter såna intensiva dagar som en kurshelg innebär, även om inte en droppe alkohol har inmundigats. Men jag blir liksom full av allt annat. Av intryck och uttryck, ljud, möten och närvaro. Värme, engagemang och känslor.
Så när alla samtal tystnar, när alla ansikten är utspridda över landet igen och en ny vardagsvecka tar vid – så är det tungt. Huvudet spränger och blicken är grumlig. Initiativförmågan är ovanligt låg, och kroppen är trött. Liksom tanken.
Jag har varit i detta tillståndet tillräckligt många gånger för att veta att det kommer. Jag har också varit i tillståndet tillräckligt många gånger för att veta vad som hjälper – praktiskt arbete utomhus som inte kräver särskilt mycket eftertanke
Så jag plockar ner stängsel. Hugger ved. Ställer iordning inför vintern. Låter kroppen bearbeta alla intryck från helgen, medan händerna plockar och fötterna vandrar. Vinden sliter i mitt hår och markens väta letar sig in mot huden. Doften av löv som börjar sin förruttnelse på marken. Ljuset som låter sig övermannas av årstidens obarmhärtighet. Stängseltråd som fyller rullarna, stolpar som läggs i hög. Tiden som gör, vad tiden gör.
Då släpper tröttheten, motståndet och tankarna klarnar. Och jag kan lättare se, vilken fin helg det var. Och det är först då jag kan ta till mig, allt som sades, allt som gjordes, allt som vi upplevde tillsammans.
Och jag kan åter igen konstatera; det blir oftast något väldigt fint när människor möts och delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Det ingjuter hopp och kraft, att lyssna och att bli lyssnad till. Även om det kan kosta ett par dagar med känslan av att vara bakfull.
Men det är det värt. För sen klarnar tanken, när kroppen är sig själv igen. Och man inser, att berusningskraften från alla härliga människor fortfarande sitter kvar, även när känslan av bakfylla släppt. Så tack till alla er som gjorde helgen till vad den vart!
Idag kommer kursen Regenerativt lantbruk & Holistic Management till oss i Grangärde. Det är femte året de kommer hit, och det ska bli väldigt spännande att möta alla nya människor, och bli bekant med den här årskursen!
Bild från en en annan kurs som var här tidigare i somras.
Troligtvis kommer ni se oss en del ute på markerna, då vi kommer gräva, känna, lukta, titta, observera och resonera kring jordhälsa och hur våra mänskliga beslut och handlingar formar landskapet som vi lever i, och utav. Vi kommer resonera kring hur de beslut vi tar i dag formar framtidens förutsättningar till liv på en plats, och hur man kan guida sig fram i den komplexitet som Livet är på stenplaneten jorden. Vad det är att vara Homo Sapiens i det ekosystem som som vi lever i och utav.
Jordaggregat som ger en ledtråd om hur vital och välmående jorden är.
Vi ska även klippa får och resonera lite kring dem, kolla in kossor, praktiska lösningar och en hel del annat. Det blir helt enkelt en fullspäckad helg, fylld med givande, viktiga och fina möten och samtal. Eller, det har iallafall blivit så förut, och jag ser ingen anledning att det skulle bli annorlunda i år. För det händer något när människor möts.
Och det är så fint att vi får, och har, möjlighet att göra det här igen – så till alla tillresta; välkommen till Grangärde!
”Onsdag. Det har regnat hela dagen. Så där så jag måste ha telefonen i plastpåse för att den inte ska bli fuktskadad. Det är lika bra. Jag känner allt mer aversion mot sociala medier. Vad det gör med oss människor. Vad det gör med mig.
Visst finns det en del ljusglimtar. Konstnärliga bilder och livstolkningar som förgyller för en stund. Förebilder och kloka texter. Underhållande skådespel och smarta lösningar. Och en hel massa annat också, som jag inte själv valt att ta del av.
Och allt är sammanmixat på ett sätt som hijackar min hjärna. Kapar den. Stjäl min tid och ger mig luftslott tillbaka. Jag vet att det påverkar mig. Kanske mer än vad jag är medveten om. Och jag tror inte att det är till det bättre. Tyvärr.
Så jag backar ett tag. Kliver tillbaka till det gamla och långsamma. Vad händer då? Jag tänkte ta reda på det.
Så vill man ta del av mina texter och bilder, så kommer de luftas på bloggen framöver.
För även IRL finns det ljusglimtar. Konstnärliga bilder och livstolkningar som förgyller för en stund. Förebilder och kloka texter. Underhållande skådespel och smarta lösningar. Och en hel massa annat också, som jag inte själv valt att ta del av. Men det har en annan dimension.
Kanske blir det en kort paus från instagram. Kanske hittar jag ett sätt att hantera det hela. Kanske är det bara hösten, mörkret och vätan som får mig att längta efter något annat, något mer. Kanske är det här det bästa beslut som jag tagit. Det återstår att se.”
Jag har sedan flera år haft alla aviseringar på mobilen avstängda, men nu handlar det istället om att inte delta eller ta del av den informationsmatning och interaktion som sociala medier ändå är. Att inte använda Instagram som tidsfördriv helt enkelt. Facebook har jag distansierat mig från sedan ett drygt halvår tillbaka, genom att helt enkelt inte ha det installerat på telefonen. Upplevelsen har varit övervägande positivt. Därav min nyfikenhet kring vad ett likande ställningstagande kring instagram kan leda till.
Nu har det gått några dagar, och hittills kan jag konstatera att mellanrummen har kommit tillbaka till mitt medvetande. Mellanrummen, de där små länkarna av tid, som hakar ihop alla små aktiviteter till en fullständig dag. De fylldes förut av scrollande, som i sin tur gav information om allt möjligt och omöjligt. Många gånger information som sällan behövdes eller efterfrågats av mig, men som tog tillräckligt mycket plats och intresse för att jag skulle glömma vad som egentligen var viktigt.
Men nu är mellanrummen tillbaka i mitt medvetande. Och då fylls de istället av mina egna tankar och reflektioner. Kring vad som varit, vad som är, och vad som ska bli. Det har gett mer sammanhållna dagar, även om de egentligen varit lika fullspäckade av aktiviteter, läxor, djurskötsel och stängselfix som tidigare. Det har, räknat i siffror, inte gett så mycket mer tid, men jag UPPLEVER att jag har väldigt mycket mer tid. Huvudet hinner liksom med.
Och det är en intressant observation och upplevelse tycker jag. Vikten av att mellanrummen. Vikten av tiden. Vikten av tiden för att lyssna till sina egna tankar och reflektioner, som en reaktion på omvärlden i ens direkta närhet. Och hur det kan ge mig känslan av att ha mer tid, även om den faktiska tiden som jag frigjort, egentligen är försumbar.
Det ska bli intressant att se hur det här utvecklar sig.
Med jämna mellanrum så kommer det in frågor kring vår verksamhet, så jag tänkte att det var dags att svara på dem officiellt här på bloggen.
Sara och gänget.
Hur många kor har ni?
I dagsläget har vi 50 nötkreatur, varav 24 stycken beräknas kalva till våren.
Ungdomsgruppen i lupinhagen.
Hur mycket mark har ni?
Vi har fått förtroendet att bruka ca 70 ha mark, varav majoriteten tillhör någon annan. Markägarna är i huvudsak olika privatpersoner, men även Svenska kyrkan och Ludvika kommun. För vår egna del gör vi inte skillnad på åkermark och betesmark, eftersom vi betar all mark. All mark lämpar sig dock inte för att skörda vinterfoder med maskin, så den arealen är något mindre, men sammanlagt ca 70 ha.
Magnus som slår vinterfoder.
Hur får ni foder?
Våra djur äter enbart grovfoder, dvs gräs. På vår, sommar och höst betar dem, så då blir det även en del löv och örter. På vintern, när snön ligger tjock och isen hård, äter de hösilage som helt enkelt är gräs och örter som konserverats genom torkning och inplastning. Allt vinterfoder skördar vi själva med maskin på de marker vi har fått förtroende att bruka. Millimetermannen slår av, stränglägger och balar. Jag kör plastaren och fixar med allt annat runtomkring.
Skillnaden närvaron av ett gäng kor kan göra på växtligheten. Till höger; mark där korna inte varit, till vänster; mark där korna har varit och växtligheten återhämtat sig. Samma tidsperspektiv, men olika effekter.
Vad använder ni för utsäde?
Vi använder befintlig fröbank i jorden. Den är kostnadseffektiv, varierande och har aldrig gjort oss besvikna vad gäller grobarhet eller djurens tillväxt. Utmaningen ligger i att använda djuren på ett sätt som ger bästa möjliga förutsättningar för god växtlighet och god jordhälsa.
Vår strävan är att bygga upp perenna gräsmarker som inte är beroende av maskinell bearbetning eller tillförsel av olika pesticider eller mineralgödsel. Det känns mest recilient inför en framtid som vi inte vet hur den kommer utveckla sig, men också mest etiskt mot livet som lever här nu (allt från skalbaggar och svampar till människor och rävar), och de som ska leva här efter oss.
Vid något enstaka tillfälle har vi spritt ut någon fröblandning för hand över en liten yta, men har ännu inte sett någon anledning att utöka den aktiviteten.
Promenad i snöväder.
Vart är djuren på vintern?
De är i landskapet, då vi är med i utedriftsprogrammet för nötkreatur. Utedriftsprogrammet innebär att vi betalar för att ha fler utomstående kontroller av vår djurhållning (dvs en veterinär kommer hit med jämna mellanrumför att försäkra sig och oss om djurens hälsa och välmående är på topp) och i utbyte får vi förtroendet att kunna fortsätta flytta runt djuren i landskapet även vintertid.
Rent praktiskt innebär det att djuren inte har ett regelrätt tak att gå in under, men de ska kunna söka skydd i den terräng där de befinner sig, hitta vettiga platser att ligga på och helt enkelt vara vid god hälsa och välmående. Det kräver en hel del engagemang, omsorg och tankeverksamhet från oss som djurägare, men känns som den självklara vägen för oss att gå. Om du klickar här kan du läsa om vad jag skrivit om Utedriftsprogrammet för nötkreatur, i samband med att vi gick med.
Du kan sen fortsätta till det här inlägget, för att läsa mer om vår strategi för utfodring under vinterhalvåret.
En kall dag hos korna.
Hur får ni lantbruket att gå runt?
En mycket relevant fråga, som kräver en del följdfrågor. Den första – får vi det att gå runt? Skulle man strikt kolla på vårt timpenning, dvs splitta överskottet på antalet timmar som jag och min man lägger in i verksamheten, så skulle majoriteten av er läsare tänka att vi är fullkomligt dumma i huvudet. Och kanske är vi det.
Men för oss handlar det inte bara om antalet kronor vi tjänar per timme, även om vi i dagsläget tar en del aktiva beslut för att det ska bli bättre. För vi behöver ändå kunna betala våra räkningar och ändå hinna med att sova, äta och umgås.
Millimetermannen har lunchpaus.
Men verksamheten med djuren och landskapet ger oss meningsfullhet, motion, mat på bordet och en hel del lärofyllda utmaningar. Verksamheten, är just nu, vårt bästa sätt att åstadkomma vad vi vill med vår korta stund på jorden. En dag kanske det inte längre är så, och då lägger vi ner. Vi har byggt verksamheten precis så, att den dagen vi inte vill längre, då är det bara att avsluta. Det är en oerhörd frihet att veta det – vi kan sluta när vi vill. Vi väljer att göra det här.
Men för att ge ett enkelt svar utan för stora utsvävningar på frågan; hur får ni lantbruket att gå runt? Vi har låga utgifter, finner meningsfullhet i vad vi gör och Millimetermannen har ett lönejobb under vinterhalvåret. Vi tar återtag på allt kött och säljer direkt till konsument.
Bete i frostmorgon.
Det var kort om det! Det finns en del andra tankar, frågor och påståenden som jag också planerar att bemöta, men det får bli egna inlägg framöver. Så håll utkik; du som tänker att vi utarmar markerna, betar dåligt eller är för oansvariga för att välja lämpligt utsäde till djurens vinterfoder. Det finns ett därför till varenda varför, och jag önskar mig ännu fler frågor, så funderar du på något – skicka mig ett meddelande eller kommentar!
Måndag och jag vaknar med tät näsa, huvudvärk och en kropp som känns febrig. Föga förvånande egentligen. September har varit en intensiv månad, och helgen som nu är över, var som någon form av målsnöre.
Den innehöll 120 mil i bil, påkörning bakifrån och försäkringsärende, vänner som steppar in och hjälper till att flytta kor, familj som passar hund och barn, extrafamilj som förser oss med mat, konservering av tomater och paprika, ett barn som lagar matberedaren, strupsång av en man i eskimåkläder och kärt återseende på en plats som jag pratat så mycket om och hänvisat till – men aldrig besökt.
Livet – vad fantastiskt oberäkneligt det är.
Allt nötkött är nu utlämnat, korna är flyttade till området där de ska vara över vintern, tjurkalvarna och deras mammor här separerats från övriga flocken och inplanerade föreläsningar är avklarade. Barnens aktiviteter har gått in i vinter-mode, vardagsrutinerna börjar kila sig fast, och växthuset är slutskördat.
Majoriteten av potatisen ligger fortfarande i jorden, men idag ska kroppen få vila. Är tanken. Jag har svårt att vila i stillhet, om jag inte är så trött så jag behöver sova. Jag föredrar att vila i långsam rörelse. När tanken får vandra som den vill och tiden inte har någon betydelse. Helst i kontakt med jord eller något som växer i eller av jorden. Så kanske petar jag upp några potatisar ändå, för min egna hälsas skull. För att det är vila och återhämtning, för mig.
Den här veckan drar älgjakten igång också, men för första gången så observerar vi den på avstånd. Man kan prova det ibland också, att avstå. Att betrakta från ett annat håll. Vi testar det nu.
Och är det någon som behöver en bössa inför veckan som stundar, så har jag ett företagsamt barn som tillverkat träbössor i lite olika modeller. Samtliga är designade, ursågade, slipade och provskjutna av entreprenören i fråga.
De finns till salu för 100kr/st – hör av er till mig om ni är intresserade! (alla förtjänster går direkt till entreprenörens sparbössa, jag ställer upp som PR-konsulent på ideell basis)
Men då så. Då är det väl dags att kicka igång den här måndagen. Önskar er en fin vecka!
I veckan så nåddes jag av påståendet att vi skulle lägga av med djuren. Det gjorde mig lite paff, eftersom jag nyligen köpt in ett dussin nya herefordkvigor från Värmland och kände mig väldigt långt ifrån den förändringen.
Några av värmlandstöserna som flyttat hit.
Men efter en kort betänketid, så kom jag på att påståendet kanske härstammar från de facto att vi beslutat oss för att avveckla fåren. För så är det ju faktiskt. Eller iallfall nästan. En minimal flock tackor kommer troligtvis finnas kvar hemma på vår gård, mest som sällskapsdjur och markskötare. Men det kommer inte finnas någon flock som flyttas omkring nere på byn.
Anledningen är helt enkelt att vi vill frigöra tid för annat, och då behöver vi förändra något. Och då blev det fåren som fick stryka på foten den här gången. Det känns tråkigt, då jag vet att flocken varit väldigt uppskattad bland markägare och bybor. Men det känns också som helt rätt beslut utifrån vad vi som familj behöver just nu. Dessutom har Nilson börjat jobba mer med nötkreaturen, så fåren har lite spelat ut sin roll för hans träning också.
Nilson tar sig ett bad i vattenkaret efter ett arbetspass med fåren.
Beslutet känns om möjligt ännu mer rätt, när jag vet att tackorna flyttat till Calle och Åsa på Naturknuten i Borlänge.
Skulle jag vara får, så skulle jag vilja flytta dit. Och skulle jag vara förälder i Borlängetrakten, så skulle jag definitivt sätta mitt barn i deras barnomsorg. Nu är jag varken får eller förälder i Borlänge, men att få skicka dit mina sociala och kelsjuka tackor känns som det bästa alternativet som kunde uppstå. Tack Calle och Åsa för det!
Fåren som flyttat till Calle och Åsa på Naturknuten i Borlänge. Millimetermannen fick dock vara kvar.
Men trots att tackorna har flyttat dit, så är inte avvecklingen ännu inte riktigt i hamn. Sommarens lamm ska växa ett tag till, innan de går vidare i livets eviga kretslopp. (Allt kött är uppbokat, och blir det några förändringar kring det så låter jag er veta det.)
Så nu vet ni. Att vi ska inte sluta med djuren, men vi har valt att avveckla fårflocken.
Söndag igen och återigen en sista dans, när vi sorterar upp de djur som ska vara kvar och de som skall till slakteriet. Jag kallar det för dans, för det är så det känns. Ett ömsesidigt avläsande av varandra, människa och nötkreatur, där det ändock är jag och Millimetermannen som styr. Ibland är det lite bändigt. Men oftast, oftast, går det väldigt smidigt. Så som det gör idag. Vi dansar runt. Placerar våra kroppar i förhållande till deras kroppar. Kommunicerar med ord, rörelser och blickar. De rör sig, och vi likaså. Ett steg fram och ett åt sidan. Ett steg fram och en gest med handen. En dans. Lugnt och sansat kliver de på vagnen som de så väl känner igen.
Vi kör själva till slakteriet. Eller vi och vi, det är Millimetermannen som sköter den biten. Jag roddar runt med allt annat som behöver göras. Matlådor, djurkollar, skjutsar av barn, städa ihop efter en rörig och hektisk vecka. Det är en klassisk fördelning som inte är PK, men som alla inblandade är nöjda med.
Idag är inget undantag. Vagnen åker iväg och jag landar en stund i den stunden som är. Det är varmt som om hela högsommaren låg framför oss, men löven som faller omkring mig vittnar om att det är sommarens sista suck. Svetten rinner längs tinningarna, och traktorns ljud bleknar bort bakom träden.
Jag ringer till slakteriet och berättar att djuren är på väg. Det tar ca 2 timmar innan de är framme och får kliva in i mottagningsstallet. Det är ett litet slakteri och jag är så oerhört tacksamma att de finns. Det har aldrig känts dåligt att lämna av djuren där. Vemodigt, absolut. Men aldrig dåligt. Och det är viktigt för oss. Att magkänslan är lugn och mjuk. Att det blir så bra det kan bli. Och det känner vi oss trygga med att det blir här.
På fredag hämtar jag köttet från första omgången. Allt är uppbokat sedan länge, så det återstår bara att pussla ihop rätt låda med rätt hushåll. Det är det jobbet som ligger framför mig imorgon. Och sen gäller det att allt stämmer och klaffar på fredagen. Det är alltid lika spännande. Och alltid lika trevligt.
Men först ska vi avverka en ny vecka. Jag planerar för att få tid att berätta om fåren som flyttat till Borlänge, och de fyrbenta värmlands-töserna som flyttat hit. Och kanske något ord om veckans hög-oddsare; SlaktarStinas samarbete med ett hudvårdsföretag!
Men om det sen blir som jag har tänkt, det återstår att se. För som vi så väl vet; livet är det som händer medan man planerar för annat.
